När livet stannar upp ett litet tag...

När livet stannar upp ett litet tag , är ord man oftast säger när man mist någon man älskar och saknar. Jag kan med glädje säga att så inte är fallet här.

Självmant har jag låtit livet stanna upp ett litet tag, sedan vi fick hem Berner Sennenvalpen Tudor.

Jag och Tudor, 9 veckor. Foto Jan KimseliusNär jag var 10 år fick jag min första hund, en schäfervalp som fick heta Bianca. Det är henne jag berättar om i min bok Spöket på Stora Mossen . I boken fick hon namnet Kiddy.

Tudor. Foto Kim M. KimseliusTudor är en trygg liten Berner Sennenvalp, som kan somna precis var som helst. Här har han somnat med huvudet på den hårda betongklumpen till solparasollet när vi sitter och äter middag med gäster. Första gången vi hade gäster i huset sedan Tudor kom till vårt hem.

Här ser du min lilla flock. Från vänster Tickie, jag, Tudor och Pluto (som tycker det är för varmt på trappan). Foto Jan KimseliusDe andra hundarna tycker nog det är rätt kul att Tudor har kommit in i vår familj, eftersom det innebär att jag inte smiter upp till min skrivarlya på morgonen, utan sitter vid köksbordet och skriver. Dessutom tillbringar jag mycket tid på "marknivå" tillsammans med hundarna.

Pluto längst upp till vänster, Tickie är nattvakt och tar hand om Tudor så jag får sova i min säng. Foto Kim M. KimseliusDet här var min sovplats de första dagarna, tills de vuxna hundarna hade accepterat Tudor och tillät honom att sova ihop med dem. Att sova i biabädden fick mig att inse hur hård den var. Jag bytte ut den mot en mjukare och nu vill alla hundarna sova där :-)

Tudor 9 veckor, Pluto 8,5 år, Tickie 9 år. Foto Kim M. KimseliusTudor ser upp till de stora och följer vartenda steg de tar. Något som är perfekt, eftersom Tickie är otroligt lydig på inkallning. Nu kommer även Tudor som ett skott när jag ropar på honom.

Tudor 9 veckor. Foto Kim M. KimseliusFörstår du hur svårt det är att arbeta när jag istället kan vila ögonen på en sådan här liten goding! Hans päls är yvig, fluffig och mjuk. Dessutom luktar han fortfarande valp. Hans tunga är mjuk när han pussas. Hans tänder är rakbladsvassa och hans steg är tunga när han är trött. Lille Tudor...

Pluto och Tudor delar på biabädden. Foto Kim M. KimseliusNär jag var fjorton år födde jag upp min allra första valpkull, på min schäferhund Bianca. Mina föräldrar hade haft en hel del valpkullar, så jag visste vad som gällde. I kullen fanns en långhårig valp, med bruna och svarta tecken, lite som en Berner Sennen . Den valpen behöll jag.

Tudor, 9 veckor. Foto Kim M. KimseliusAlltsedan den valpkullen har jag haft flera valpkullar. De flesta Berner Sennenvalpar. Det var nämligen så att jag var instruktör i brukshundsklubben. Där hade jag två berner på min kurs. Båda var lika urusla på att apportera. De fick komma lite tidigare varje gång, för att jag skulle kunna träna enbart med dem. Det var då jag förälskade mig i Berner Sennenhundar.

Pluto, Tickie och Tudor (Tudde). Foto Kim M. KimseliusSedan dröjde det inte länge förrän min allra första Berner Sennen köptes. Hans namn var Dexter. Det var många år sedan, och många Berner Sennen har passerat genom mitt hus sedan dess. Alla lika underbara.

Som du förstår kan livet stanna upp ett litet slag när man har en liten ulltuss i huset, någon som kommer och pussar och kräver uppmärksamhet, någon som vill kissa, äta, leka och bara kela. När Tudor sover, passar de andra hundarna på att också sova, medan jag sätter mig och skriver.

Jag brukar alltid säga att jag mår som bäst när jag skriver... Jag måste medge att jag faktiskt mår väldigt, väldigt bra när jag har en valp i huset, ja helst en hel valpkull, för då stannar livet upp ett tag och jag bara är och njuter av livet varje sekund.


Kramisar Kim


Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se .

Jag med några av mina 26 böcker. 
Foto Bertil Knoester.