Mer än två fel när DN diskuterar narkotikapolitik

DN presenterar bisarra argument mot en realistisk narkotikapolitik

Måndagens DN-ledare ”Två fel blir inte ett rätt” mot legalisering av lätta droger är märklig. Man gör ett antagande om att svenska folket förmodligen inte skulle dricka mindre sprit även om cannabis vore lagligt att inneha och att bruka. Utifrån denna spekulation bygger man sedan ett antal halmgubbar.

DN tycks mena att man med resonemang om skademinimering lika gärna kan legalisera barnprostitution. Tidningen odlar myten om haschpsykoser (vars själva existens är omtvistad). Man pekar på att det i länder med en cannabiskultur ändå förekommer våld. Orimligt, fel och långsökt är ord som faller mig in, efter att ha läst denna ledare.

DN:s ledarredaktion slår knut på sig själv, i sina försök att få sina argument att gå ihop. Jag citerar “Sett ur våldsperspektivet är säkert cannabis bättre. Ur samma perspektiv skulle heroin vara ännu bättre. Men den kopplingen gör igen debattör.” Det är helt sant att ingen debattör gör den kopplingen. Men det beror på det är ett fullständigt bisarrt argument som ingen utom DN tycker hör hemma i en seriös debatt.

Vad DN däremot inte gör är att diskutera skademinimering. Blir något bättre av att icke-problematiska brukare (som inte skadar någon annan) görs till brottslingar? Blir något bättre av att missbrukare jagas istället för att få vård? Blir något bättre för att missbruk reduceras till en fråga om symptom istället för att man ser till dess orsaker? Blir något bättre av att en vanligt förekommande verksamhet utövas under jord, bortom samhällelig insyn och kontroll?

Piratpartiet har en frihetligt humanistisk inställning i drogfrågan. Vi anser att innehav och användning av narkotika för eget bruk skall avkriminaliseras, utan att drogerna i sig för den sakens skull skall legaliseras.



På så sätt vill vi se en politik som riktar sig på mot de verkliga problemen. Från drogmoralism – till att ge sjuka människor vård. Från att polisen kan använda drogkortet för att trakassera i stort sett vem som helst – till att istället ta tag i den organiserade brottsligheten. Från okänslig repression – till skademinimering. Från att staten lägger resurser på att förfölja icke-problematiska brukare – till att skydda och hjälpa människor som befinner sig i en situation där de är svaga och utsatta.

Efter 40-50 år av misslyckad politik är det dags för lite sunt förnuft i den svenska drogdebatten.