Krisen, del 80: Tankar om “Tankar om cykler”

Tankar om cykler heter en bok från 2006, skriven av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia i Lund. Hans centrala tanke är att ekonomins vågor uppvisar en regelbundenhet, så att strukturkriserna återkommer med 40 års mellanrum. Efter 1890-talet, 1930-talet och 1970-talet, skulle även 2010-talet präglas av en strukturkris, skrev Lennart Schön. Strax fick han vatten på sin kvarn.

Lennart Schön företräder vad vi just kallade för tragisk-borgerlig kristeori, kraftigt influerad av Joseph Schumpeter (som diskuterats i kommentarerna till föregående inlägg). Budskapet är alltså att krisen bör bejakas då den leder till förnyelse.

Varken förbrukningen av naturresurser, demografisk omvandling eller det växande skuldberget tillmäts någon större vikt i Lennart Schöns förklaring av kapitalismens kristendenser. Inte heller sådant som sekularisering, avkolonialisering eller förändrade genusmönster. Historiefilosofiskt finns i stället en tendens att lyfta fram den eviga återkomsten (av det kapitalistiska produktionssättet). Detta sker på bekostnad av historiska gränser och övercykliska förändringar.

Alla cykliska förlopp ligger lagrade på längre cykler, vilka enbart kan uppfattas om man har ett tillräckligt långt historiskt synfält.

Tankar om cykler tar upp cykler i flera skalor. Slående är att dessa antas förbli i synk. En längre cykel rymmer två kortare cykler, vilka i sin tur rymmer två. Till skillnad från hur astrologin grubblar hur himlakropparna ständigt hamnar i nya konstellationer, liknar de ekonomiska cykelteorierna snarare ett urverk: varje gång en ny dag påbörjas, blir det även ny timme, ny minut och ny sekund. Inget tal om långsiktiga fasförskjutningar. Cyklerna som figurerar här är:

Kitchin-cykeln eller lagerinvesteringscykeln, i vardagligt tal konjunkturcykeln (3–5 år).

Juglar-cykeln eller maskininvesteringscykeln (7–11 år).

Kuznets-cykeln eller byggcykeln (15–25 år).

Kondratieff-cykeln eller strukturcykeln (40–50 år).

Supercykeln som löper över ett drygt sekel.

Lennart Schön fyllde 40 år 1986. Någonstans kring mitten av 1980-talet verkar han även ha övergivit marxismen, efter att tidigare ha funnits i kretsarna kring Zenit och Röda bokförlaget i Lund. Varför är detta av intresse? För att Lennart Schön faktiskt själv gör en koppling mellan kristeori och självbiografi!

Det stora återspeglas i det lilla. Historiens vindar påverkar inte bara personliga levnadsöden. Personliga erfarenheter av omvandling projiceras åter på historien, i vilken nya mönster då kan framträda. Lennart Schön skriver:

Det är svårt att omedelbart förena effektivitetsökning med förnyelse. Det är ett val. Skall man satsa på att få det man redan har att fungera bättre eller skall man ge sig in på nya banor? Den frågan infinner sig gärna hos individer i 40-årsåldern – det är vid en tidpunkt då man redan satsat mycket i det man har men ännu har en stor del av livet framför sig. Det är en fråga som ligger till grund för 40-årskrisen.

Det grundläggande för perspektivet i denna bok är emellertid att detta motsatsförhållande mellan effektivitet och förnyelse inte bara funnits för individen eller i det enskilda företaget, det har också funnits i hela samhällsutvecklingen! Vi kan alltså se ett mönster i den historiska utvecklingen där dessa strävanden mot ökad effektivitet och mot förnyelse brutits mot varandra.

När man läser detta stycke, kan man nästan tro att Lennart Schön vill förklara Kondratieff-cyklernas längd utifrån de enskilda människornas levnadsbanor. Så är dock inte fallet. Teorin om långa cykler presenteras i stället som en övergripande teori om tröghet.

Hela samhället kan delas in i mer eller mindre trögrörliga områden /…/

Till de rörligaste faktorerna hör våra förväntningar. /…/ Finansiella instrument hör också till de mera lättrörliga faktorerna /…/ Materiella faktorer är trögare. /…/ Denna skillnad i rörlighet mellan förväntningar, finanser och materiella förhållanden spelar stor roll för de cykliska förloppen. /…/

Infrastrukturen är en särskilt trögrörlig del av samhället. /…/ Demografin är en annan trög faktor /…/

Samhällets institutioner eller spelreglerna skall vara tröga. De skall ge stabilitet och skapa förutsebarhet. /…/ Om det inte finns någon stabilitet i förväntningarna, kan det knappast bli fråga om långsiktiga investeringar och innovativa satsningar. Spelreglerna skall därför ligga fasta över längre tid – samhällets institutioner skall alltså bjuda en hel del motstånd mot förändring.

Tröghetsteorin går från att vara deskriptiv till att bli normativ (för att inte säga konservativ). Samhällets fortbestånd tillväxt förutsätter tröghet, men även omvälvningar av det slag som Schumpeter kallade för skapande förstörelse. Teorin om cykler blir då ett sätt att skilja tröghet och omvälvning så att de förläggs till olika faser i den historiska tiden.

Observera hur dessa cykelteorier tenderar att bli cykliska även i en självrefererande mening. Signaturen Maggan skrev i en syrlig kommentar:

Konjunkturen är kapitalets biorytm: förr i tiden (1800-talet) sökte ekonomerna efter vetenskapliga metoder som skulle omöjliggöra kriser. Nu för tiden handlar det om att utarbeta modeller för konjunkturcyklen. Krisen är inte längre tecken på ruin och undergång, utan bara en djup i tillväxtekonomins vågformade rörelse, som alltid för uppåt igen. Krisen är ett godkänt genomgångsstadium, som är värdefullt för rörelsen som helhet.

År 1862 formulerade en ekonom (Juglar) den banbrytande tesen, att kriser alltid kommer igen! Sen dess är alla ekonomer överens om, att krisen vetenskapligt kan förklaras med att vara ett cykliskt fenomen – som om tulpaner kunde bilda en ny species, så snart de befolkar en hel äng. Om konjunkturcykeln består i sammanhanget med krisen, och krisen i sin tur karakteriseras av att vara ett genomgångsstadium av cykeln – då har vi enbart en abstraktion av den periodiska rörelsen, en tanke, som inte ens behållit en skymt av ekonomiskt innehåll – alltså inte en definition av krisen!

Nu ska det sägas att Lennart Schön förvisso har lagt stor möda på att definiera vad som sker i olika slags kriser. Ett uppföljande inlägg ska gå vidare på vad cykelteorierna säger om vår tids krisdynamik. Just nu nöjer vi oss med att formulera tankar om cykler på ett mer övergripande plan. Avslutningsvis kan då noteras två metaforer som används i Tankar om cykler.

Ena metaforen är väder. Lennart Schön hänvisar till Nathan Rosenberg när han ställer sin retoriska fråga: “Faller den tekniska förändringen som ett ihållande och uppfriskande duggregn över ekonomin eller drar den fram i stormvindar av skapande förstörelse?”

Teorin om strukturcykler handlar om att teknisk förändring inte är en jämn process, utan snarare liknar “stormvindar”. Parallellen mellan ekonomi och metereologi skapar dock fler frågor än den besvarar. Det är ju knappast så att metereologerna kan förutsäga stormar 40 år i förväg. Stormperioder kan förvisso återkomma som en del av årscykeln, vilket direkt kan härledas till himlakropparnas rörelser. Vilka skulle dessa himlakroppar vara, som ger den tekniska utvecklingen en regelbundenhet?

Andra metaforen är musik. Här blir det än mer förbryllande, när Lennar Schön skriver: “Man kan likna strukturcykeln vid en orkester. Olika instrument spelar olika slingor och mönstret framträder fullödigt endast i hela musikstycket.”

Hela musikstycket – så det har en början och ett slut? Ingenting i cykelteorierna pekar mot dessa. Intrycket ges snarare av en musik som fastnat i en evig loop. Vi verkar snarare befinna oss på ett dansgolv än i en konsertsal. Tanken på ett mönster som en vacker dag ska framträda, när musikstycket väl är färdigspelat, verkar antyda att det finns ett subjekt bakom den ekonomiska historien. Ett subjekt som vet när stycket tar slut, men förväntar sig att vi dansar tills dess. Nej, det var nog ingen lyckad metafor.