I took the good times, I’ll take the bad times – metaforkonsten, I’ll take you just the way you are

Jo, jag läste Aase Berg som recenserade en poesiantologi (Blå Blixt) i DN idag, men den verkar inte finnas på nätet… Det är förlaget Brombergs som ger ut den, som volym nummer två i en årlig serie med poesidebutanter. Sex personer medverkar, varav jag har läst Lidija Praizovic tidigare (den där omtalade texten hon skrev i tidskriften Const Literary (P)Review, som jag gillade eftersom… jag ibland kände likadant när jag själv gick på skrivarskola) och Maxim Grigoriev, som jag läst på nätet i många år (till exempel i Panopticon, ”tidskrift för logofili”, samt själv nyligen publicerat i Axess, en jättebra och kul artikel om den sovjetiske trubaduren Alexandr Galitj, som man kan läsa här, om man tillhör dem som både tecknat en helårsprenumeration och orkar krångla med inloggningsuppgifter…).

Resten av de medverkande är nya namn för mig, men egentligen ska det här inte handla om själva innehållet (jag tog bara chansen att länka till lite grejer jag gillar) utan om Aase Bergs recension. Så här slutar den:

Det minsta man kan kräva är att samtida bildspråkspoeter är att de vidareutvecklar förutsättningarna för metaforkonsten, istället för att bara försöker gjuta uppiffade bilder i gamla, trötta fenomen! Nä, alltså – - – varför är det ett krav att utveckla förutsättningarna för metaforkonsten? Det är inte så att jag är emot det: jag skulle inte läsa en diktsamling och tänka ”Det här var ju toppen, synd bara att hon har utvecklat förutsättningarna för metaforkonsten…” – men lika lite som jag ser ett egenvärde i att inte utveckla metaforkonsten, ser jag ett egenvärde i att göra det.

Åh, jag blir så trött på mig själv när jag skriver sånt här, för alla som känner mig vet att det var precis så här jag skulle tycka om en sådan här text av Aase Berg, men å andra sidan är jag så trött på den slentrianmässiga tankefiguren att det finns ett egenvärde i att saker förändras. (Snälla citera inte det där sista ur sitt sammanhang.) Liksom, saker KOMMER att förändras! En poesidebutant 1963 skrev inte som dessa debutanter, och poesidebutanterna 2063 kommer inte heller att göra det, men ingen poesi från något av dessa år kommer att vara bra i första hand för att den är annorlunda än tidigare generationer i sin användning av metaforer… utan för att den är bra. (Och att jag inte ser denna annorlundahet som ett egenvärde betyder inte att jag inte tycker att poesi bör ha originalitet, temperament, en egen röst – tvärtom!)

Jag tror att jag tycker att det är tråkigt om man är för programmatisk. Eller, jag vet att jag tycker det. Jag tycker att ett bisarrt incitament för poesiskapande vore att i första hand vidareutveckla förutsättningarna för metaforkonsten, medan vidareutveckling av förutsättningarna för metaforkonsten som en bieffekt av sjukt bra poesi vore strålande. Om ni fattar. Om ni orkar läsa. Jag visar en trevlig bild på mina tulpaner istället: