Radikal hypermedia

Remediation heter en av de mest refererade böckerna i samtida medieforskning. Tesen är att mediehistorien överlag präglas av kontinuitet snarare än av tvära brott, eftersom de nya medierna “remedierar” äldre medier. Att amerikanska biografer fortfarande heter “theaters” vittnar om detta, liksom begreppet “e-bok”. Inga större konstigheter.

Författarna till Remediation uppställer ett motsatspar: immediacy och hypermediacy. Å ena sidan: omedelbarhet i form av genomskinlighet eller medieblindhet, där det nya mediet enbart framstår som en förbättrad version av ett tidigare medium. Å andra sidan hypermedialiteten, präglad av en fascination för själva mediet och dess specifika förutsättningar.

Däremot undviker författarna att ta ställning. De vill nog inte ens erkänna möjligheten av konflikt. Hellre ordar de om en ständig och nödvändig “oscillation” mellan immediacy och hypermediacy, där pendeln ständigt måste svänga från den ena extremen till den andra. Vilket för mig framstår som rena fatalismen. Av trots vill jag då utbrista:

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Mediehistorien ger exempel på hur båda tendenserna har segrat i olika fall. Filmen hypermedierade sig tillräckligt väl för att ge teatern en chans att fortleva och hitta sig själv. Ljudmedier som grammofon och radio togs däremot i bruk på sätt som eftersträvade omedelbarhet, immediacy. Därför förblev musiken en enda konstart (§ 28).

Att 1900-talets musikutveckling ändå blev ganska intressant, handlade i hög grad om ljudmediernas hypermediering. Elgitarren förvandlades till mer än blott en elförstärkt gitarr, trummaskinen till mer än bara en billig ersättning för en dansbandstrummis, ja självaste grammofonen blev till ett musikinstrument. Även om själva tanken på musikinstrument rymmer ett visst förnekande av mediet.

En tidigare bloggpost om “musikinstrumentalitet” låg faktiskt till grund för en passage i Musikens politiska ekonomi:

Karakteristiskt för musikinstrument är, för det första, att en individ ges möjlighet att styra bearbetningen på ett sätt som upplevs som omedelbart, alltså utan märkbar fördröjning från kroppsrörelse till hörbart resultat. För det andra tenderar individen att ges relativt stor möjlighet att styra tonhöjd och/eller rytm, men relativt liten möjlighet att styra klangfärg. För det tredje kan musikinstrument lagra ljudfrekvenser och dess inbördes relationer, men de kan inte lagra tidsliga sekvenser (tonföljder eller rytmer).

/…/

Musikinstrument tenderar sålunda att vara medier som inte upplevs som medier.

Sången är likaledes ett musikinstrument i dessa sammanhang. Kanske det enda instrument vars omedelbarhet inte är falsk. En musik utan musikinstrument är inte längre tänkbar som musik. Den har övergått i hypermusik.

Under 1900-talets lopp utfördes otaliga försök – från futuristerna via Cage till industrial – att nå fram till något slags hypermusik. Alla dessa försök får betraktas som misslyckanden. Alla har åter införlivats i en musikhistoria som gång på gång kan säljas som vara i nya medieformer, utan att lyssnaren störs av hypermediala grubblerier om annorlunda sätt att använda de nya ljudmedierna. Kapitalets triumf är omedelbarhetens triumf.

Därmed inte sagt att nämnda försök har varit förgäves. Hypermediala kedjereaktioner har satts igång, vars konsekvenser letat sig ända in i populärmusikens mittfåra. Hundra år efter futuristernas provokationer har deras metoder i hög grad blivit allmänt anammade. Kanske befinner sig nu musikinstrumentaliteten (och därmed musiken) i en kris, vars förlopp sker i ultrarapid och vars utgång är oviss. Kanske.

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Vart skulle ett sådant slagord leda oss? Först av allt till en exponentiell tillväxt av antalet konstformer. Möjligtvis till ett avskaffande av konsten, även om sådant alltid är vanskligt att spekulera i.

C-M Edenborgs funderingar kring boken och elboken håller dörren öppen till hypermedia:

Kan det vara så att boken ändå mer liknar konserten eller teaterföreställningen och att texterna som konsumeras på läsplattorna – de nyskrivna alltså – kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att “boken” därmed kommer att leva vidare parallellt med “eboken” och med egna egenskaper?

Ja?

Richard Grusin har förresten följt up med att skriva boken Premediation, med tillhörande blogg. Har inte fått grepp om hans tes där, men så här beskrivs den i en artikel:

For Grusin, premediation works in two senses. Firstly, it produces specific future scenarios. Secondly, it creates continuity with the present and the future to maintain their connection and to exclude disruptions in the flow of daily lives. One example would be excluding disconnection. Producing potential scenarios of the future at an accelerating speed, time compresses the future into a condensed present in which “the future is remediated at the very moment that it emerges into present”. Grusin argues that through ubiquity of interconnected media technologies everything becomes premediated, from social relations to non-human objects and their interactions.

Låter lite som eskalationism, eller i vilket fall relaterat till den hacking som utforskar säkerhetshål och oväntade konsekvenser av teknik.