So what om basinkomst leder till att folk säger upp sig och bara slappar?

Tanken med basinkomst är att alla som bor i landet är garanterade en viss summa i månaden av staten, om de inte kan försörja sig på annat sätt. Det exakta beloppet återstår att fastställa, men tänk 8.000 i plånboken i månaden för den som inte har några andra inkomster.

De här pengarna ska räcka till hyra, mat och allt annat nödvändigt.

8000 i månaden är ungefär samma nivå som socialbidragen som betalas ut idag (lite beroende på hyreskostnader och annat). Det är också ungefär nånting sånt som man får ut som student med studiemedel (även om man blir återbetalningsskyldig på det mesta, men det är ju senare).

Det här är ungefär existensminimum. Det går att klara sig på så lite, men det är ingen dans på rosor och inte särskilt kul i längden. Det mesta som sätter guldkant på tillvaron är inte att tänka på, för då räcker inte pengarna. Har man barn får de vänja sig vid att inte ens fråga om de kan få en glass en varm sommardag, eftersom de vet att familjen inte har råd.

En vanlig invändning mot tanken på garanterad basinkomst är att alla, eller i vart fall väldigt många, skulle säga upp sig från sina jobb och välja att leva gratis på statens bekostnad istället. Det är väldigt osannolikt.

Rent ekonomiskt är det en stor skillnad mellan att ha ett lågavlönat jobb och att gå på socialbidrag/leva på existensminimum. Tjänar man en genomsnittlig lön blir skillnaden ännu större. Den som är van vid 24.000 eller 30.000 i månaden (före skatt) får lov att ställa om sitt liv radikalt för att klara sig på 8.000 i plånboken. Det har de flesta människor ingen lust att göra.



Men antag att ett par hundra tusen människor som har jobb idag faktiskt skulle välja att säga upp sig och leva på basinkomsten istället. Det skulle ju vara utmärkt.

Då kan ett par hundra tusen arbetslösa som verkligen vill ha jobb få det.

Skulle det här hända, vore det perfekt för alla parter. De som längtade efter ett jobb får det. Företagen får medarbetare som verkligen vlll jobba. Och de som av ena eller andra anledningen hellre ville vara hemma får vara det, utan att behöva känna någon skam eller ekonomisk osäkerhet.

Samhällsekonomiskt skulle det vara ett stort lyft, i synnerhet om man tar hänsyn till de ytterligare effekter som faller utanför BNP-måttet. Jag är övertygad om att det finns ett antal pappor, som idag sitter och vänder blanketter på kontor, som egentligen mycket hellre skulle vara hemma och sparka fotboll med ungarna i kvarteret, och göra betydligt mer samhällsnytta då.

Exakt hur benägna människor skulle bli att lämna sina fasta jobb för att leva på basinkomst beror förstås på hur högt man sätter beloppet. Vore det hundra tusen i månaden skulle väl de flesta hoppa av sina gamla jobb, men det är det ju uppenbarligen inte frågan om.

Basinkomsten ska ligga på en nivå så att man klarar mat och hyra, men inte så särskilt mycket mer.

Om de som inte vill jobba av ena eller andra skälet — familjesituation, fritidsintresse, studier, begynnande utbrändhet eller bara fullständig lättja — får göra vad de vill, samtidigt som ett antal människor som vill ha jobb av ena eller andra skälet — för att tjäna pengar, för att kunna göra karriär eller bara för att ha något att göra — får vad de vill, då är det en win-win för alla parter.