EU är skadligt för den inre marknaden

Bristen på demokrati i EU skadar den ekonomiska tillväxten

Det är självklart att länderna i Europa behöver samarbeta med varandra, och det finns bra saker som EU gör. Den inre marknaden är bra, och den fria rörligheten är ännu bättre.

Om EU i första hand hade ägnat sig åt att verka för frihandel och att städa bort byråkratiska hinder för människor som vill bo, jobba och kanske driva företag i ett annat europeiskt land, då skulle allt ha varit frid och fröjd.

Men det här är inte alls vad EU ägnar sig åt på dagarna. Det kan vem som helst som har varit i Bryssel ett tag intyga.

EU i verkligheten spottar ur sig fler nya byråkratiska hinder än det lyckas städa bort. EU kanske egentligen vill väl, men med alla sina regleringar för det oss allt längre från en sund konkurrensutsatt fri marknad, inte närmare det målet.

I alla högtidstalen är det fortfarande frihandel som gäller. Men när det väl kommer ett ”frihandelsavtal” på bordet (ACTA), då visar det sig inte alls handla om handel, utan om att inskränka friheten på nätet. Friheten ska inskränkas för att ett antal stora företag från det förra århundradet vill det, eftersom de tror att de kan tjäna pengar på samma sätt som tidigare ett litet tag till om de får fler lagar som inskränker friheten för andra.

Det här mönstret går igen i det mesta EU gör. Det beror på det sätt som EU-maskineriet fungerar i praktiken. Alla förslag till nya lagar och regler tas fram i samarbete med ”stakeholders”. Översatt till svenska skulle stakeholder bli ”särintresse” men i Bryssel har det ordet inte ens någon negativ klang. Det är en självklarhet för alla tjänstemän på EU-kommissionen och ministerrådet att det är stakeholders, särintressena, som man lyssnar till när man vill lagstifta på något område.

Det här är inte bara orättvist och fel på något abstrakt teoretiskt plan. Det leder på ett mycket konkret och påtagligt sätt till att det blir dåliga lagar och regleringar som kommer ut ur EU-maskineriet. De särintressen som har råd att hålla lobbyister närvarande i Bryssel är nästan alltid företag som blev stora och rika under det förra århundradet. De har absolut inget intresse av att världen ska förändras. Förändring innebär ju en risk för dem att de inte ska få behålla sin position i toppen.

Därför blir det så att nästan alla nya regler som kommer från EU i praktiken syftar till att gynna gamla och stora företag på bekostnad av nya. I alla resolutioner är alla överens om att politiken ska bejaka framtidens företag, men i praktiken blir det precis tvärtom.

EU har antagit hur många resolutioner som helst som säger att vi behöver en gemensam inre marknad för digitala produkter, men i verkligheten görs ingenting som går emot de stora film- och skivbolagens önskningar om att behålla kontrollen över varje medlemsland för sig.

EU pratar hela tiden om hur viktigt det är att vi får en snabb utbyggnad av snabbt internet i hela Europa, men i verkligheten har de gamla nationella telemonopolen fått ta kontrollen över utbyggnaden av bredband, och utnyttjar det till att fördröja bredbandsutbyggnaden och överdebitera på absurda nivåer.

Roten till problemet är det demokratiska underskottet i EU. Så länge den verkliga makten i EU ligger hos icke-valda tjänstemän som inte kan avsättas, och så länge storföretagens lobbyister får vara de som sätter agendan utan att medborgarna har insyn i vad som sker, så länge kommer EU fortsätta producera politik som försöker bevara det gamla genom att försämra och försvåra för det nya.

Vi behöver bygga om EU från grunden inte bara av demokratiska skäl, utan också av rent ekonomiska, om vår del av världen ska ha en chans att räknas bland vinnarna det här århundradet.