Benke: De där orden kommer för mig igen.

Plötsligt händer det. Det är en lördag vid elvarycket och vi är och storhandlar, det vill säga, H är inne i köpladan och jag går med hunden längs Sicklasjön och alla flytspackliga hyreshus och nyckelfärdiga villor. Det pågår någon springtävling, folk lunkar fram i neongula västar med immiga glasögon och dräller plastmuggar omkring sig. I fjärran hörs de mysgungiga tonerna från ett calypsogäng, komplett med oljefat och baktakt.

Och de där orden kommer för mig igen.

Det var några år sen. Kompisen C och jag hade kört omkring i norra Tyskland, bland nudisterna på Sylt och de betande korna på Pellworms gräsvallar. Vid något tillfälle hade C köpt en flaska öl med en säregen etikett som påminde om Jan Stenmarks teckningar. Minnet av ölen lämnade inte C någon ro, varje gång vi köpte förnödenheter tog han ett varv genom butiken efter ”Jan Stenmark-biran” som han kallade den. Men förgäves.

När resan gick mot sitt slut körde vi förbi en stad där det låg en stormarknad med trädgårdsprodukter och en stormarknad med alkoholhaltiga drycker och gissa hundra gånger vem som blinkade höger och svängde av, för han sa att om de inte har någon Jan Stenmark-bira på det där stället, då ger jag upp.

Det fanns inga parkeringsplatser utanför alkostället så vi fick ställa oss utanför trädgårdsprodukterna och när vi gick över parkeringen var det nära att en bil backade på mig men jag hann precis undan, och jag gick länge och tänkte på hur nära det var att jag hade slutat mina dagar, åtminstone som en gående och fysiskt fungerande individ, utanför en stormarknad för trädgårdsprodukter i norra Tyskland.

Det hade inte direkt varit hjältedöden. Eller kanske var det just det det hade varit? Sånt grubblade jag över medan vi gick in på alkomarknaden och C tog en korg under armen och började leta efter Jan Stenmark-biran.

Jag lommade runt och tittade på hyllorna och tog upp en flaska rom. Runt flaskhalsen hängde en mortelstöt i miniatyrformat och en broschyr där man uppmanades att unna sig lite brasiliansk livsglädje eller, som det stod på tyska, BRASILIANISCHE LEBENSFREUDE, och sen följde ett recept på någon drink där rommen ingick.

Och jag såg framför mig hur man går omkring med sin shoppingvagn i alkoladan. Man stoppar på sig lite av varje. Några vinare, några öl och sen… men titta, vad är det där? Hihi, vad kul. En liten mortelstöt.

Man ställer sig i kön. Man betalar med kort, trycker in sin kod, man säger danke schön eller kanske danke sehr till expediten och sen lägger man ned sin sponken i påsarna och går ut till bilen och åker hem till sin lilla lägenhet i Gnarrenburg eller Himmelpforten eller var man nu kan tänkas bo.

Sen sitter man vid sitt köksbord och läser broschyren om BRASILIANISCHE LEBENSFREUDE medan duggregnet faller utanför och en fullsatt buss kränger sig genom rondellen.

Det hände något med mig när jag läste orden. Ibland får man bara en stark och instinktiv känsla av att man hittat en källåder. Ett ställe i marken eller i världen eller i tiden eller i livet eller i språket och där olika kraftfält löper samman. Där något som oftast är svårt att få syn på plötsligt slår till med stjärtfenan vid vattenytan.

Ibland, när jag minst anar det, hemsöker orden mig igen. Som en tung hand på min axel.

BRASILIANISCHE LEBENSFREUDE.