Läser Joe Abercrombie och sätter kakan i halsen

Joe Abercrombie

Om mindre än en månad är det dags för Swecon 2012 – Kontrast. Det går av stapeln på hotell Gillet i Uppsala 5-7 okt. En av hedersgästerna är Joe Abercrombie, känd för bl.a. sin fantasyserie “First Law.”

Nyligen la folket bakom Kontrast upp en samtalslogg där de diskuterade vad de gillade med Joe Abercrombies fantasy. Det lät så pass spännande att jag kände mig manad att söka reda på första boken och läsa lite. Så jag plockade fram en kopp te, en kaka, gick in på Amazon och tittade på smakprovet av “The blade itself” som inkluderar de första 37 sidorna.

Jag hann inte längre än första scenen innan jag höll på att sätta kakan i halsen. Boken börjar nämligen med att en man vid namn Logen flyr genom skogen, jagad av fiender. Han kommer fram till en klyfta, och långt där nere rinner en å. Tillsammans med en fiende kastar han sig ut i luften, och landar med en bedövande smäll i vattnet. I nästa scen vaknar han upp, helt sönderslagen, på stranden. Hans första tankar handlar om hur han ska få tag i sina kläder, stövlar och ryggsäck, så han kan fly undan sina förföljare.

Saken är den att scenen är ruskigt lik den som finns i början på min första bok, Drakhornet. Det är klart att det är mycket som skiljer. I min version är det i slutet av andra kapitlet, inte i början av första. Min huvudkaraktär är en pojke, inte en råbarkad man. Drakhornet utspelar sig i Sverige inte i en parallellvärld. Erik slänger sig “frivilligt” precis bortom gripande händer, inte neddragen av en fiende, o.s.v.

Men trots skillnader blev scenerna i mitt huvud läskigt lika. Huvudpersonerna har till och med liknande reaktioner när de vaknar upp. Båda skrattar vansinnigt, jublar inombords över att de lever, samtidigt som de håller på att gå sönder av smärtan. Båda söker omedelbart efter vägar att överleva den kommande flykten.

Jag har aldrig läst något av Joe Abercrombie förut. Och jag kan helt garantera att han definitivt aldrig läst något av mig. Ändå har vi var sin scen som är så fruktansvärt lika. Hur kan det komma sig? Jag har sökt i mitt minne, bakåt i tiden, för att se om jag kan komma på någon scen som skulle kunna ha inspirerat mig, men inte funnit något. Eller är det så att en “hoppa från klippavsatts”-scen är så pass vanlig i vårt kollektiva medvetande att det inte behövs några specifika föregångare att inspireras av. Eller är det så att när man plöjer några hundra böcker så kommer man statistiskt sett förr eller senare, oavsett vilka böcker det är, att finna ett större antal scener som påminner om varandra? Och detta var helt enkelt ett sådant tillfälle?

Oavsett så börjar jag fundera över huruvida det egentligen är viktigt med originalitet, och vad originalitet egentligen är. Det finns de som påstår att det bara finns typ sex grundhistorier i världen, och att alla berättelser bara är olika kombinationer av dessa grundhistorier. Ärligt talat är jag lite skeptisk till det påståendet. Det känns som en lite för simpel reduktion.

Man skulle kunna säga att mina böcker bara är ytterligare en variant av hjältens resa. Och det påståendet skulle vara sant. Samtidigt är det hur man använder de variabler som är vanligt förekommande i hjältens resa, och hur man leker med förväntningarna, som är det roliga, och som gör det till något unikt.  Det är ju just den kombination av olika element, och olika karaktärer, som jag bakar in i mina böcker, som gör dem till något originellt.

Så roligt nog har jag och Joe Abercrombie, var för sig, visualiserat nästan exakt samma scen. Och det är helt okey. För det tar inte ifrån någon av oss något av originaliteten.

Det var också intressant att se hur han strukturerade texten. Faktum är att vi använder en liknande teknik. Han håller sig i en nära tredjepersonsvy. Han utelämnar massor av bakgrundsinfo, som fylls i senare medan historien går, och fokuserar istället på att få igång scenen han är i. Han berättar saker som han sedan låter huvudkaraktären kommentera genom kurserverade tankar. Han varvar beskrivande text, tankar och dialog på ett snyggt sätt. Men det är inte så konstigt att jag känner igen mig. Det är en vanlig teknik som jag i min tur lärde mig av Lois McMaster Bujold, och som jag återfunnit hos många kända författare.

Sedan vill jag bara betona att jag inte på något sätt jämför mig med Joe Abercrombiet för övrigt. Några sådana illusioner lider jag inte av. Han har nått framgångar med sina berättelser som jag bara kan drömma om. Tycker mest bara det är lite roligt hur vi lyckades drömma upp ungefär samma scen, på var sitt håll. Det ska bli mycket intressant att träffa honom om några veckor.