Benke: Men det var ju jag.

I ”SR Minnen” kan man podda ned en tung intervju med Hoola Bandoola Band.

Det är den 4 december 1972. Tommy Rander och Håkan Sandblad sitter vid bandspelaren. Hoola har just kommit ut med ”Vem kan man lita på?”.

Rädslan dallrar i luften. Den ena besvärade tystnaden följs av den andra.

Den stora försyndelsen Hoola har begått, visar det sig, är att ha spelat på något slags folkparksforum, alltså ett ställe där folkparksmänniskor och bokningspajsare får lyssna på olika band och fundera över om det vore något för dem.

Ett gigantiskt no-no 1972.

Reportrarna frågar killarna om de kan leva på sin musik, och får det att låta som om de ägnat sig åt den slemmaste sortens skatteplanering. Wiehe erkänner lite generat att så är fallet, men skyndar sig att framhålla att de på så sätt kan nå ut till fler människor med sitt socialistiska budskap.

I dag kommer varenda artist springande till vartenda folkparksforum snabbare än man hinner säga ”Spotify”, och på Grönan förra året uppmanade Wiehe sina fans att tomta i väg till merchandisehörnan efter konserten.

Rädslan i radiohuset i Göteborg ter sig obegriplig i dag. I sin memoarbok ”Ett år på sextiotalet” skriver Olof Lagercrantz: ”När jag betraktar mig själv över de tjugu årens klyfta, ter jag mig ofta löjlig. Vad är det för en underlig framåtlutad och sammanbiten vandring den där mannen mellan femtio och sextio år, som bär mitt namn, företar? Jo, nu minns jag! Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte.”

Det kan också bli tvärtom. Sådant som passerar med en axelryckning, eller rentav tas emot med frustande uppskattning, blir no-no trettio år senare. Fråga Hergé. Fråga Astrid Lindgren.

Och vad var det för en dum djävel som beskrev den svenska 70-talspunken som följer: ”Visst fanns det tendenser till kvoteringstänkande som gick ut på att tjejerna varit undanskuffade så länge nu, så därför ska varenda jävel med bröst få skivkontrakt, och visst fanns det vissa cyniker som sa att om Pink Champagne varit ett killband, då hade de nog fått svårt att höja sig ur säcken med ratade demokassetter”.

Men det var ju jag. Någon grävde nyligen fram citatet i en bok om ”kvinnliga musiker och glömd musik”.

Det var den 11 september 1994. Jag hade nyss fyllt trettioett. Jag har inget minne av den där texten. Men ingen av mina rättrådiga chefer hade några invändningar mot den. Det hade jag i så fall kommit ihåg.

Det kan vara värt att hålla i minnet; också när PO Enquist beskrev de röda khmerernas evakuering av Pnomh Penh som ”Horhuset utrymt, städning pågår”, vilket han sedan mulades med i decennier, fanns det redaktörer och chefer som gjorde tummen upp och sa starkt jobbat, PO. Huvet på spiken. Särskilt det där om städning pågår.

Men det är inget att lipa över. Det är som det ska vara. Jag blir upprymd vid tanken på att det finns folk som gräver upp citat med pensel och kol 14-metoden, och att det sitter gamla stötar som jag och inte hittar något bättre att försvara oss med än att ”alla sa så på den tiden”.

Mest upprymd blir jag vid tanken på att arkeologerna själva tror sig om att vara på den säkra sidan, och att de aldrig kommer att få käka upp sina gamla aningslösheter med kniv och gaffel. ”Men har vi tur så tar historien inte slut på länge än”, som den store Wiehe sjöng en gång.