Benke: Sånt här är ju så intressant att man kan bli galen.

I perioder har jag prenumererat på populärvetenskapliga och -historiska tidningar, och varje gång vi har rensat ut gamla tidningar har jag dragit mig för att slänga i synnerhet de historiska tidningarna. Blir de någonsin ”för gamla”? Temanumret om amerikanska inbördeskriget, till exempel… hur stor är risken att någon ska upptäcka att slaget vid Gettysburg gick till på ett HELT annorlunda sätt än vad man hittills trott?

Lägg märke till vad ängsligt jag poängterade att det rör sig om POPULÄRhistoriska tidningar. Så att ingen ska få för sig att jag sitter och plöjer riktiga facktidningar, alltså.

Jag bläddrade i en sån sorgfälligt sparad tidning häromdagen, den har legat i tidningsstället i badrummet i åratal och papperet har blivit buckligare än James Woods kinder. Jag läste en artikel om absint och fick veta att dryckens sinistra rykte beror på att de franska vinodlingarna blev angripna av vinlusen phylloxera under 1860-talet, vilket ledde till en nedgång i vinproduktionen, vilket ledde till ökad efterfrågan på annan kröken, och där kom absinten in. Drycken hamnade i skottgluggen för nykterhetsrörelsen, och under första världskriget tog inrikesministern Louis Malvy chansen att förbjuda den.

Sånt här är ju så intressant att man kan bli galen.

Artikeln är hårt redigerad, man klämmer den på några minuter och får ändå veta att absintens malört innehåller ämnet tujon som i stora doser kan framkalla epileptiska anfall. I fotnoten hänvisas till Barnaby Conrads bok ”Absinthe – history in a bottle” om man vill fördjupa sig i ämnet.

Ja, tidningen är populärhistorisk så det räcker. Men är det något dåligt? Säkert finns det någon ­absinthistoriker där ute som himlar med ögonen och tycker att artikeln bara krafsar på ytan. Men alla vi andra?

Jag kan tycka att det är helt i sin ordning: artikeln krafsar på ytan, och man lägger den bakom örat och tänker att man kan fördjupa sig en annan gång. Om man hinner och orkar.

Å andra sidan. Tidningen Metro motiverar sin existens med samma argument. Och det vet vi ju vad man tycker om Metro.

Att säga ”populärhistorisk” är kanske mitt sätt att säga att man FÅR vara snobbig. Att allt inte tumlar omkring i samma glada bollhav. Någonstans finns en absinthistoriker som himlar med ögonen åt samma artikel som jag fängslas av. Och det får man respektera.

Något för kristdemokraternas Göran Hägglund att tänka på.

Han uttryckte sin uppskattning över min artikel om ”kulturvänstern” (uttrycket ”kulturvänster” har för övrigt aldrig kommit över mina tangenter) och tyckte sig ha fått stöd i sitt snack om ”verklighetens folk”.

Jag googlade fatt i Hägglunds tal, det från Almedalen där han myntade uttrycket. Jag insåg att jag aldrig hade läst talet i sin helhet, utan bara hört ”allas” fördömanden av det.

Jag hade inte önskat något hellre än att få hålla fram talet och säga: men har ni LÄST det? Det är riktigt bra.

Men man får inte alltid som man vill. Talet var precis så obehagligt som ”alla” påstått.

Göran Hägglund får gärna himla med ögonen åt kultursidornas genustugg och fikonspråk. Men när han drar ett streck i gruset och menar att han tillhör ”verklighetens folk” och att kulturskribenterna inte gör det, då är uttryck som ”urartad konst” inte långt borta. Eller att man börja knipa skratt på de där kvantfysikerna bara håller på med en massa inkrökt tjafs.

Om Göran Hägglund inte förstått det här förklarar jag gärna saken över en absint eller två.