Så blev Augustin en riktig odlare

Jag har alltid önskat mig gröna fingrar. Ni vet, den där magiska egenskapen som gör att växter växer när man har hand om dem. Det finns fler liknande egenskaper: främmande hundar som blir lugna och lägger sig vid ens fötter, okända katter som kommer springande och stryker sig mot ens ben. 

Att naturen tycker om en, helt enkelt. 

Min mamma slängde aldrig krukväxter, de växte okontrollerat över alla breddar. Fikusarna blev meterhöga, hibiscusen täckte hela köksfönstret. Julstjärnorna blev stora och spretiga och överlevde jul efter jul. Det hängde ampelliljor överallt. Och så var det kaktusarna som blev stora och stickiga. Det var mer skräpigt än grönt. 

I ”Tordyveln flyger i skymningen” finns några rader om att växter kan prata med varandra, det väckte min fantasi som barn. Och så var det boken ”Den hemlighetsfulla trädgården”.

Den handlar om en flicka som blir föräldralös och flyttar in hos sin farbror. Han har ett gods och en försummad trädgård. Trädgården tillhörde farbroderns avlidna fru. Flickan tar hand om trädgården, rensar upp i den och får den att blomma. Jag vet att den där boken väckte en akut längtan hos mig att få odla, att få naturen att leva upp igen. Att rensa upp gamla löv, snåriga buskar och igenväxta gångar. Jag önskade att jag skulle bli en sån där person om vilken man säger: Augustin, han har nog gröna fingrar. 

Så varje vår så drabbas jag av den stora frölängtan. Jag bläddrar igenom frökataloger och fantiserar om vad jag ska odla. Är det dags för tomater i år? Ska jag våga mig på svartkål? Eller solrosor?

Jag förodlar några plantor, och lagom till april, maj när jag börjar åka ut till landet på helger, blir jag otålig och sätter ut dem. Det ordnar sig nog har jag intalat mig själv. 

När jag är tillbaka efter några veckor är det bara sönderfrostade växter kvar.

Men för några år sedan gjorde jag slag i saken och tog en universitetskurs i trädgårdens biologi. 

Det var mycket märkligt att bli vetenskapligt grundad. Det är först nu som jag inser hur vidskeplig jag har varit. När mina växter har vissnat har jag tänkt att de inte tycker om mig. Jag har tagit det personligt. 

Jag har också pratat med mina växter, för att jag har tänkt att det är bra för dem. Ingenstans i texterna vi skulle läsa på kursen stod det någonting om att blommor behöver samtal eller ens sällskap. 

Så i våras bestämde jag mig för att behandla växterna som – ja – växter. Vi åt chili och habanero till en middag och jag tänkte att jaha, det är ju dumt att köpa frön, jag kan använda de här. 

Jag torkade fröna, stoppade dem i små odlingskrukor och vattnade. 

Ni som följer mina berättelser vet att jag har ett stort citronträd hemma, som jag håller vid liv om vintrarna med hjälp av växtlampor. Så jag ställde helt enkelt dit de små krukorna och inom kort hade jag en chiliodling. Jag var helt osentimental när flera frön växte i samma kruka och dödade alla groende växter utom en. Det hade jag aldrig gjort om jag betraktat växterna på samma sätt som förr. Då hade jag tänkt att de överlevande plantorna skulle bli oroliga, när de – på något sätt – pratade med varandra om vad som hänt. 

Nu angrep jag detta med biologisk kompetens. Det här är en strid om resurser och då får det bara var en planta per kruka. 

Ungefär halvvägs genom våren slutade alla chiliplantor växa, samtidigt. 

Jaha, det tolkade jag inte som att de blev ledsna eller besvikna på mig, bara att jag måste plantera om dem i större krukor. Och då började de växa igen. 

Sedan skulle vi åka till landet och då packade jag med dussinet chilikrukor i bilen, och det var slutet på maj. Och hade jag varit som förr hade jag ställt ut dem och hoppats på det bästa. Men nej, nej, det gjorde jag inte i år. Jag ställde visserligen ut dem, men när vi skulle åka hem igen packade jag in dem igen och tog med dem.

Och det var först när sommaren kommit på allvar som jag planterade ut dem eller planterade om dem i ännu större krukor. 

När vi åkte hem från landet efter semestern tog jag med mig de största chiliplantorna. Den ena har blommat, den andra har blommor på gång. 

Och den som har blommat, den har fått en fantastiskt stor chilifrukt. 

Vetenskapen har triumferat. Det handlade aldrig om gröna fingrar. Det handlar bara om lagoma proprortioner av näring, ljus och vatten. Det spelar ingen roll vad mina växter tycker om mig.

Nu äntligen, efter alla dessa år, är jag en duktig odlare. 

Men magin, den är borta. 

(Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.