Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
Jag är nämligen lång.
För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
Genom åren har jag försökt trösta mig.

Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
Vi är minsann tuffare än så.
Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

(Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.