Det är översvämning i stugan

När jag upptäcker att det står en decimeter vatten på golvet i vår lilla sommarstuga tänker jag på Pollyanna. Kommer ni ihåg Pollyanna? Det var huvudpersonen i en barnbok om en liten flicka som hade det hemskt, men som höll modet uppe genom att tänka på att det kunde vara värre. 

Jag tänkte som Pollyanna när jag var barn och råkade ut för svåra saker. Skulle jag tillämpa Pollyannas filosofi idag så skulle jag alltså tänka jag att det kunde varit mycket värre: jag kunde till exempel haft en dyr och fin sommarstuga. Jag kunde haft en större sommarstuga. Jag kunde haft en sommarstuga som jag verkligen älskar. Då hade det varit värre. I själva verket ska jag vara glad att jag ens har en sommarstuga som kan bli full av vatten. 

Men Pollyanna-metoden fungerar inte på mig. Mitt liv har varit en enda lång räcka av besvikelser när det gäller livsåskådningar som ska hjälpa mig. 

Ta mindfulness, till exempel. Då borde jag koncentrera mig på kroppen och slappna av. Jag borde tänka på min andning. Men jag kan tänka på min andning tills jag blir blå, det kommer ändå inte få bort vattnet från golvet. 

Eller det här med att försöka leva i nuet. Vad betyder det ens? Hur skulle jag inte kunna leva i nuet? Jag lever i nuet när jag tänker på det förflutna: varför skaffade jag ens en sommarstuga? Jag lever i nuet när jag tänker på allt jobb det kommer att bli att få min lilla stuga att bli rimlig igen. 

Nä, leva i nuet låter bra, men det är allt det gör. För alla lever vi i nuet, vare sig vi vill eller inte. 

I terapi fick jag lära mig att jag borde tycka om mig själv, att jag duger som jag är. Men samtidigt får jag alltså lära mig att jag behöver bli bättre på att tycka om mig själv och tycka att jag duger som man är. Men i så fall duger jag ju inte som jag är? Va?

Och sen finns det förstås de som tänker att man sätter sig och tittar på översvämningen och tar några öl för att det då kommer att kännas bättre. Men nästa morgon blir det ännu värre, för då har man kemisk ångest och är ledsen inte bara för att man har en blöt sommarstuga.

Jag kan försöka tänka: ”Vad spelar det för roll om hundra år?” Men det vill jag verkligen undvika. Tänker jag på att om hundra år spelar det ingen roll att det var vatten i sommarstugan, börjar jag raskt tänka på att det inte spelar någon roll att jag hade en sommarstuga och därifrån är steget inte långt till att tänka på att inget av det som jag försökte uträtta i livet spelar någon roll om hundra år och det kan jag säga att sitta och tänka att jag inte spelar någon som helst roll och att ingen minns mig om hundra år, det är inte vägen till en inre harmoni. 

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, så jag visar bilder på översvämningen för min omgivning, men ingen blir glad av att börja tänka på översvämningar. Folk får ett jagat uttryck i ansiktet och säger ”Jag borde åka ut till stugan, det var ett tag sedan.”

En gång i tiden, när jag var väldigt religiös, hade jag nog bett till Gud och tagit emot detta som en så kallad prövning. Ni vet, ungefär som pesten, gräshoppssvärmar eller att mitt förstfödda barn ska avrättas av någon dödsängel. Men jag är inte religiös längre, för en av de saker jag prövat att tro på är mirakel. Och livet har lärt mig att det finns inga mirakel. Det finns försäkringsbolag, men de är väldigt, väldigt långt från mirakel. 

Så hur gör jag då? Hur gör jag för att inte tappa modet? Hur gör jag?

Jag gör det här. Jag skriver och sätter ord på vad som har hänt.

Tack för att ni höll mig sällskap. 

(Detta kåseri publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1 .)

Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.