Heidenhammers 120 dagar. Cradle of Filth, The principle of evil made flesh, 1994.

Är det fortfarande kutym att tycka att Cradle of Filth är det töntigaste band man kan lyssna på? Antar att de flesta inte längre orkar bry sig, men herregud vad det skulle tjatas om vilka fjantar det här engelska gänget var. Lustigt egentligen, för så lät det verkligen inte under deras första år. Vill minnas att Pastorn för ett antal år sedan så sant påpekade att om man hade rotat fram en knippe gamla skolfotokataloger skulle nog många börja kallsvettas över att behöva konfrontera sitt förflutna. Många är vi som stoltserat i Cradlemerch. Sannolikt var det enklare att räkna upp de ynglingar som aldrig burit eller ägt en t-shirt med motiv på orkestern i fråga.

Själv tycker jag att Cradle of Filths tre första CD-utgåvor var, eller snarare är, fantastiska. Debuten, ”Vempire” och ”Dusk … and her embrace” anser jag fortfarande stå över bra mycket annat. Speciellt skiva nummer tre inser jag att jag aldrig kommer att ledsna på. Däremot blev jag smått ledsen när album nummer fyra poppade upp. Jag hade väntat mig stordåd. Jag vet att det är flera som tycker att ”Cruelty and the beast” i stort sett är bandets bästa giv. Själv blev jag inte begistrad. Magin kändes som bortblåst, ljudbilden sög, och att en tidigare så begåvad textförfattare som Dani Filth bestämde sig för att skriva ett helt konceptalbum om Elisabet Bathory fick mig bara att sucka djupt. År 1998 var det kanske inte sådär vansinnigt originellt. Efter det blev Cradle of Filth en alltmer perifer historia. Då medlemmar kom, gick och återvände och hittades på började hela grejen mer framstå som en besynnerlig såpopera.

I flera års tid har jag undrat om det ens är korrekt att bandet finns kvar under samma namn. Då Dani inte kan spela några instrument, har musiken skrivits allt eftersom av de medlemmar som för tillfället funnits till hands. Och det har ju blivit en del genom åren. Vi kan alltså prata om samma tillstånd som Mayhem befunnit sig i över trettio år. Jag har så mycket enklare att acceptera sådant om det rör sig om soloartister under eget namn, som kollaborerar med utsocknes låtskrivare. Typ Alice Cooper. Under Coopers förhållanden blir det lite som med, typ, Frank Sinatra. Ingen inbillade sig att han skulle skriva eget material heller. Men när det rör sig om ett uttalat band, känns det bara fel. Eller?

Hur som helst. Med tanke på hur stora Cradle of Filth blev, och vilken karusell som uppstod kring dem, är det ibland lite udda att komma ihåg tiden dessförinnan. I Dolores Records katalog marknadsfördes ”The principle of evil made flesh” och dess upphovsmakare som det ”råaste black-bandet!”. Det var kanske att ta i.

Icke desto mindre var det en hel del som pockade på uppmärksamheten. Det stod snabbt väldigt klart att det hela var på en ambitionsnivå som få andra kom i närheten av. Inga alls, faktiskt. Den som hade gjort sig besväret att läsa in sig en aning på ämnet satanism kunde se att Dani Filth hade gedigna kunskaper om det. Överlag föreföll tonläget väldigt autentiskt. Som att detta var ett gäng som menade allvar med sitt budskap, och med förmågan att förmedla det. De sataniska aspekterna kom att tonas ned rejält i samband med att framgångarna växte, men i början var det annorlunda.

Det kanske idag också är svårt att minnas precis hur annorlunda såväl texterna som musiken var, jämfört med andra band vid den här tiden. Låtar, arrangemang, ljud och lyrik – jag kan i alla fall inte komma på några som lät likadant. Att det skulle vara sådär tokrått stämde dåligt med den faktiska ljudupplevelsen. Jag höjde på ögonbrynen över förekomsten av det ibland nästan skatepunkliknande trumspelet, med dess tillhörande slagverksljud. Efter en stund vande jag mig, men i sammanhanget tyckte jag att det lät rätt malplacerat. Egentligen tycker jag nog det fortfarande, men vad fan.

Ovanligt var också själva låtarrangemangen. Ja, det var lättlyssnat – men mycket på grund av att de, sex medlemmar i soppan till trots, lyckades få ihop turordningar i riffmakandet som faktiskt fungerade. Riff och partier gled rätt sömlöst in i varandra, utan att vara krystade. Rena hitsen.

Långt från färdigutvecklade var dock de vokala insatserna. På den här debuten kraxade Dani Filth på ett sätt som inte kom att upprepas på senare verk. Jag kan förstå det som haft svårt för hans gallskrikande på senare utgåvor, men i mina öron fungerar det helt enkelt bättre än det faktiskt rätt tama gläfsande som utgör merparten av sångpartierna på debuten. Här och var hör man de yl som skulle komma att bli hans signum, men det är inte ofta.

För övrigt har jag också alltid förundrats över hur man, på skivor efter denna, i studion lyckats mixtra med Danis skrik för att få dem att låta bra i förhållande till musiken. När Dani sjunger live låter det verkligen för jävla illa. Och otajt. 1997 fanns det mig veterligen ingen autotuner som kunde fixa till sådant någorlunda enkelt. Effekter till trots kan det inte varit ett enkelt jobb.

/Heidenhammer