Heidenhammers 120 dagar. Original Sin, ”Sin will find you out”, 1987

Efter att David DeFeis slängt ihop Pile Drivers ”Stay ugly” och Exorcists ”Nightmare theatre” var det dags för album nummer tre under pseudonym. Original Sin salufördes som ett band med enkom kvinnliga medlemmar, men den enda tjej som medverkar på skivan var DeFeis syster Danae. Som bidrog med sång.

Omslaget är ganska missvisande. Naturligtvis skulle det vara ett knullanspelande omslag då det rörde sig om tjejer, men det får det enbart att se ut som om Scorpions släppt nytt istället för att proklamera hårdare speed metal. Faktum är att materialet i stort sett är snarlikt det man hör på ”Nightmare theatre”, med undantag för sången då. Förutom Exorcist, känns också ett nyare gäng från Sverige väldigt nära till hands. Mystik, från Stockholm. Som även de enbart hann med att få ur sig en fullängdare. Kombinationen hittig speed metal med kvinnlig sång känns igen.

Det som dessvärre ligger Original Sin lite i fatet är att de vokala insatserna är … såpass bra, att man vill att de ska vara ännu bättre. Jag har svårt att förklara det fenomenet, men det är en orsak till att jag ofta har svårt för metal med rensång. Jag vet inte, så länge det rör sig om rosslanden, growl och skrik bekommer det mig inte så mycket om sångpåläggen inte är top notch. Men så fort någon sjunger ”rent” blir jag extremt petig. Det hörs att Danae DeFeis kan sina saker och sjunger bra, men det blir tydligt att den knappa deadline som gavs åt projektet också skapade vissa begränsningar. Sång kräver tid. Det var inte för intet som Martin Birch krävde att Bruce Dickinson fick göra över hundra tagningar innan ylet i början på ‘Number of the beast’ ansågs godtagbart. Hade DeFeis fått mer tid på sig, är jag övertygad om att det här hade kunnat bli sinnessjukt bra, och inte bara bra.

Gränserna mellan speed, thrash och power metal är ibland rätt flytande. Det här är inte lika glättigt som power metal, men heller inte såpass hårt att det faller under thrashkategorin i mina öron. Samtidigt är det hårdare än generell speed. Äh. Ibland blixtrar det till med rejäla sing a long-refränger, som i ‘Bitches from Hell’, men låtarna tenderar att bli ganska lika varandra efter ett tag. Kanske inte helt märkligt, då David DeFeis själv hävdat att merparten av de riktigt bra idéerna hamnade på skivan med Exorcist. Resten gick till Original Sin.

Kuriosa: Original Sin var även namnet på ett band som Type O Negatives keyboardist Josh Silver medverkade i mellan åren 1982 och 1985. Även detta gäng stoltserade med kvinnlig vokalist.

Och en sak till: även denna skiva har jag på svajig originalkassett från Cobra Records. Om någon råkar sitta på ett vinylexemplar och vill bli av med det, så hör av er.

/Heidenhammer