Heidenhammers 120 dagar. Nazxul, ”Totem”, 1995.

Australiensiskt barbariskt mangel med en produktion snodd från finska Mythos och Belial. Utsökt. Nazxul var ett hemligt gäng, som valde att inte skylta med sina nunor, liksminkade eller ej. Jag kan heller inte dra mig till minnes att jag ramlade över någon intervju med bandet i något fanzine.

Hursom, är det här en riktig godbit bara man är på humör. Ljudbilden gör att det inte är lika kaotiskt som till exempel Corpse Molestation eller deras senare inkarnation Bestial Warlust, eller Blasphemy, eller annan valfri liknande konstellation. Nazxul hamnar i den där kategorin band som knappast kan beskrivas som originella, men ändå inte låter riktigt som några andra. En smal sorts egenhet. Och av någon anledning ändrar dessutom ljudbilden karaktär efter halva skivan.

”Totem” är en skiva som, sin obskyritet till trots, återsläppts i olika omgångar. Om de skiljer sig åt nämnvärt vet jag inte. Själv har jag ett exemplar i digibookformat med ovanlig textur. Originalet släpptes på Vampire Records. Minns när Rok i Sadistik Exekution en gång fick frågan om det ändå inte var så att Vampire Records var hans egna bolag, vilket förklarade ursprungssläppet på Roks huvudbands första album. Hans svar var kort och gott ”fukk Vampire shit!!!”.

Jag märker att jag försöker komma på saker att skriva, men då mina kunskaper om bandet är väldigt få är det svårt. En del kopplingar finns till Sadistik Exekution och … ja, tusen andra band. Jag kollar standardarkivet och ser att de släppte ytterligare en fullängdare år 2009, och sedermera ytterligare ett album år 2021. Har inte lyssnat på något av dem, men jag har EP:n ”Black seed” från 1998 i hyllan. Minns dock väldigt lite av den. Enligt någon uppgift ska namnet härstamma från ”en av medlemmarnas drömmar” – och alltså absolut inte från en felstavning på ett Tolkienmonstrum. Ja, vi säger väl så.

Satan. Jag var så nöjd över att få en anledning att ta upp den här skivan och gå in djupare på ämnet Nazxul. Normalt brukar jag dyrka och kanalisera till den här skivan, men när den nu rullar medan jag skriver känner jag just inte mycket. Kanske för att det är mitt på ljusan dag, och att albumet snarare kräver en kulen höstnatt. Å andra sidan borde det väl vara rätt varmt och ljust även i Sydney.

Vilket antiklimax.

Hatpastorns kommentar: När jag såg att Hammaren valt att skriva om Nazxul hoppade jag högt av förtjusning. Vilken kalasskiva ”Totem” ändå är. Sedan … ja, problemet är att jag inte kommer på en enda sak att skriva om skivan mer än att den är en klart underskattad juvel. I vanliga fall brukar jag ha noll procent svårighet att skriva om ett band eller en skiva, men här … mycket märkligt. Är det därför man så sällan hör folk tjata om ”Totem”? Eller bandet överlag? Så fort man säger ”Nazxul” och folk fattar att det är australiensarna med spexig stavning … blir det bara en mental ödemark då?

Huh.

Lyssna på skivan, den är guld.

/Hatpastorn