Heidenhammers 120 dagar. December Moon, ”Source of origin”, 1996.

Ibland påstår jag att ”Source of origin” är en personlig favorit. Men det stämmer inte helt med verkligheten. Det är sällan jag lyssnar på skivan. Jag kan inte låttitlarna något vidare. Har i stort sett ingen aning om vad texterna handlar om. Men trots det tycker jag i alla fall att skivan är jävligt bra.

”Source of origin” är en av de där debutplattorna som aldrig fick någon uppföljare. Och vars upphovspersoner försvann ut i etern och lämnade sina initiala prestationer bakom sig. På rak arm kan jag inte erinra mig att jag läst en intervju med bandet. Därför vet jag heller inget om det hela var tänkt som ett högst tillfälligt tidsfördriv, eller om fler skivor var planerade. Av någon anledning kommer jag ihåg att man kunde vinna skivan i en Close Up-tävling när albumet var nysläppt.

December Moon, vars namn sannolikt härstammar från svenska Morbids demo med samma namn, bestod av två engelska gynnare. Was Sarginson och Robin Graves. Vilket genialt artistnamn det senare ändå är. Både Was och Graves har ett förflutet i tidigare inkarnationer av Cradle Of Filth. Och jag råkar tillhöra skaran som menar att Cradles tre första skivor är svinbra. December Moon har i någon utsträckning likheter med det större bandet, men vi snackar inte direkt Hecate Enthroned. Finska Spinefarm Records släppte härligheten.

Irriterande grej: när jag har möjlighet brukar jag lyfta fram ”Source of origin” som en g(l)ömd juvel. Den behöver lite mer uppskattning, kärlek och plats i rampljuset. Men lik förbannat märker jag att jag har svårt att beskriva vad det är för sorts tonkonst det egentligen handlar om. Hur låter skivjäveln?

Tja, det är ju hårdrock. Med vad som oftast brukar kallas för svartmetall i botten, trots att det inte verkar vara något djävulsprisande i texterna. Introt förefaller kraftigt inspirerat av Celtic Frosts ”To mega Therion”. En del keyboardpartier känns i det närmaste stulna från Mortiis kring tiden för ”Keiser av en dimension ukjent”. Seriöst, lyssna bara på ‘Black millennium’ och avgör själva. Ibland kvider sångaren likt en äggsjuk King Diamond, på ett vis som jag undrar om det är helt seriöst menat eller mer av ett skämt. Annars sticker den raspiga vokala delen inte direkt ut.

‘The apparition of Mother Earth’ bjuder på lite kvinnosång av uttråkad karaktär. Lite som … ja, Cradle of Filth. Eller kanske snarare Abyssos. Lyriken är helt okej, även om verken knappast lär säkra författaren vare sig Pulitzer- eller Nobelpris. En liten nackdel är att flera av låtarna tenderar att vara rätt lika varandra, vilket gör att det inte är helt lätt att avgöra när en av dem slutar och den andra tar vid. Lite som med medlemsbytena i Cradle Of Filth.

Jag märker när jag skriver detta att jag verkligen inte säljer in skivan, trots att det faktiskt är min avsikt. Kan inte påstå att mina beskrivningar är orättvisa, men albumet hamnar i den där speciella kategorin som befinner sig någonstans mellan hyfsade och riktigt bra. För bra för att enbart susa på som ett trevligare alternativ till hissmusik, men inte tillräckligt spektakulär för att vara en riktig undangömd liten smaragd. Kan man ge ut betyget ”riktigt bra 6,5”? Ja, det kan man och det gör jag. 

Hur avslutar man en sådan här text egentligen? Jag vill klämma fram en klatschig slutkommentar, men det vill sig inte. Jag nöjer mig med att säga att det här är en trevlig skiva man kan slänga på med en kopp varm choklad framför brasan. Med ett Kalle och Hobbe-album i händerna.

God jul, liksom.

/Heidenhammer