Heidenhammers 120 dagar. Enthral, ”Prophecies of the dying”, 1997.

OK. Ibland är livet bara märkligt. Så länge jag känt Pastorn har han framhävt Enthral som ett av sina favoritband. Man kan därför med rätta kalla Enthral för ett riktigt jävla Hatpastorband. Men efter alla år har jag aldrig riktigt fått kläm på det här rätt undangömda gänget och vilka de var. Jag vet att det funnits en tillfällig koppling till Dimmu Borgir, då Stian Aarstad hanterat keyboard på någon av skivorna. Annars vet jag väldigt lite om gynnarna bakom instrumenten. Jag går därför in på Metal Archives för att tjuvkolla. Och ser att Kai Åsvik spelar bas i bandet sedan 2007. Och som jag varit bekant med i tretton jävla år. Kai! Varför har du aldrig berättat det här för mig? Hur som helst, på den här debuten är det främst tre personer, vars övriga förehavanden inte säger mig just något alls, som står för musicerandet. Gunnhild, Kjetil och Martin. Skivan släpptes för övrigt på Shagraths bolag Hot Records, så kopplingen till Dimmu Borgir och Stian Aarstad var kanske inte värst långsökt.

Det är svårt att riktigt pinpointa det här soundet. Min uppfattning är dock att det mer påminner om det … nu ska vi se om jag ens kan formulera det … det andra sortens göteborgssound, som mer härstammade från Göteborgs kranskommuner under nittiotalet. Vi snackar inte Dark Tranquillity eller In Flames, utan snarare det yngre gardet i form av typ Ablaze My Sorrow. Ja. Om ni tänker er en blandning mellan Ablaze My Sorrows debut blandad med Sacramentums ”Far away from the sun”, fast kryddad med några slevar norska melodier kommer det ganska nära. För ovanlighetens skull hörs basen också väldigt tydligt, även om det inte bjuds på några direkta delikatesser i själva liret. I låt nummer fyra, ’A divine tragedy’ hörs inledningsvis några dissonanta toner som påminner om Ved Buens Ende.

Det är uppenbart att det inte är några klåpare som ställt sig i studion, då framförandet är klart kompetent. Jag tycker dock att det brister en aning i låtsnickrandet. Det rör sig om rejält långa stycken, ofta kring tio minuter långa. Och även om man hör att riff och slingor återkommer i tid och otid, hade det behövts en åtstramning i arrangemangen för att få det mer catchy och dynamiskt. Texterna sticker inte direkt ut, med det är inget fel på dem. Sången hade dock gärna fått vara roligare. Det raspar i ett tämligen ordinärt läge och hade behövt mer vansinne för att skapa mer impact. En kvinnoröst i pseudooperatrakten kvittrar lite då och då. Kanske för att skapa double impact. En kanonfilm med Van Damme, för övrigt.

I övrigt är det inte så mycket jag kan skriva om Enthral för ögonblicket. Det verkar vara sällan deras skivor ses i det vilda, för jag är rätt säker på att jag hade köpt åtminstone några av dem om jag hade snubblat över dem. Anledningen till att jag äger ett ex av ”Prophecies of the dying” beror på en skivbytardag jag hade med Pastorn för något år sedan. Den version jag har är en återutgåva och jag gissar att han håller hårt i sitt original.

Hatpastorns kommentar: ”Prophecies of the dying”, herregud vad jag lyssnat på den. Otrolig skiva. Otrolig. Lyssnade på den på Skivbutiken i Sundsvall när den kom. Golvad direkt. Hade inga pengar att köpa den för dock. Som 16-åring var kapitalet inte det starkaste och jag hade garanterat blåst mina pengar på andra skivor den månaden. Sjukt nog fick jag skivan inte så långt efteråt i julklapp av min farmor. No joke. Som 16-åring var det lite udda det här med önskelistor vid jul, men farmor propsade så förutom de vanliga punkterna typ ”pengar” och ”raggsockor” hade jag lagt in ett gäng skivor på listan. Däribland Enthrals ”Prophecies of the dying”. Håll i er nu, hon hittade skivan på Åhléns i Lycksele och köpte den åt mig. Normalt sett var Domus platsen man köpte skivor på, flera av min barndoms Iron Maiden-plattor införskaffades på just Domus i Lycksele. Enthral fanns dock på Åhléns. Enligt legenden hamnade några medlemmar från prominenta norrländska akter i handgemäng över en Let Me Dream-skiva på Domus. Då kanske ni förstår nivån på svältföddheten.

Sedan dess har jag iallafall tipsat om den här skivan för alla jag känner, få verkar emellertid se storheten och det förbryllar mig. Särskilt mycket Ablaze My Sorrow eller Sacramentum kan jag inte höra här, snarare norsk slingblack av den vemodigare sorten med högre teknisk kompetens än brukligt. Bra texter. Bra sång. Bra basspel. 1997 var det inte heller helt vanligt med kvinnliga gitarrister, Gunnhild spelar som en demon. Hon målade dessutom omslaget.

Andra skivan, ”The Mirror’s Opposite End” är bra den med. Dock annorlunda rent musikaliskt och med en produktion som inte gjorde någon glad. Efter det föll bandet i samma fälla som många av deras landsmän föll i. De började dödsa till det, något som aldrig fallit väl ut.

Återsläppet fick jag för recension när jag skrev för Sweden Rock Magazine och hamnade senare hemma hos Hammaren. Originalet tar jag med mig i graven.

/Hatpastorn