Heidenhammers 120 dagar. Emperor, IX equillibrium, 1999.

Likt en ihärdig depression, gast eller könssjukdom från det förflutna vägrar den här skivan släppa taget om mig. I snart tjugofem jävla år har den hemsökt mig och det verkar inte spela någon roll hur många exorcismer eller penicillinomgångar jag genomgår. Likt ett herpesutbrott är den där när jag minst anar det och den är ungefär lika välkommen.

Så många gånger som vi tjatat om det här verket och det avgrundens år som den kom till världen. Vi har stött, blött och nästan dött på kuppen. Och ändå … är det så satans svårt att säga precis VAD det är med skivjäveln som inte vill sig. Var det förväntningarna som var alldeles för höga? Produktionen och ljudet? Låtarna? Texterna och titlarna? Ihsahns frisyr? En enkel förklaring är såklart ”alla nämnda aspekter”. Så: då går vi igenom dem. Allihop.

1. Förväntningarna. För min del hade min Emperorvurm redan fått sig en rejäl torn av föregångaren, ”Anthems at the welkin at dusk”. Det föranledde ett av mina tidigaste inlägg. Då den redan avhandlats relativt ingående avstår jag från att upprepa mig här, men sammanfattar med att stämningen från debutfullängdaren ”In the nightside eclipse” inte längre var kvar, och att djävulsdyrkarritualer ersatts av tonårsmärkvärdiga filosofidiskussioner där man dricker té istället för getblod. Jag tyckte dock inte att den var dålig, men bara … så mycket tamare. Trots många genomlyssningar fattade jag inte storheten som idoga recensioner ville göra gällande. Antar att jag därför hoppades på en rejäl comeback i och med ”IX equillibrium”, men i mitt tycke uteblev den.

2. Produktionen. Varken Emperors första EP eller fullängdsdebuten kan sägas ha kristallklara ljudbilder. Att uppfatta allt som händer på skivorna är en utmaning. Men de ger känslan av att befinna sig mitt inne i en storm. Man kastats fram och tillbaka, hejvilt. Från och med ”Anthems …” blir ljudet både klarare och dovare på samma gång, och jag tycker att det då snarare känns som att man står utanför ovädret och försöker titta in utan att riktigt lyckas. Allting känns tokkomprimerat, och det är som värst på ”IX …”. Jag uppfattar nog allt, särskilt med hjälp av hörlurar, men det är så sammanpressat att jag blir alldeles matt av helt fel anledning. Varken gitarrer, trummor eller yl har någon riktig attack. De är mest bara där.

3. Låtarna. Alltså. Av och till har jag lyssnat på den här skivan i snart två och ett halvt decennium. Och på sin höjd minns jag bitar av de tre första spåren. Sen är det fanimig stopp. Jag kollar på titlarna och inser att jag inte har en susning om vilken låt som är vilken. Men … vad fan, det rör sig om sjukt begåvade herrar. Varför är det så makalöst ocatchy? Det är extremt välspelat, man fattar att arrangemangen är snygga och välgjorda, och allt. Ändå minns jag knappt en ton efter att låtarna är slut. De första delarna av öppningsspåret ‘Curse you all men!’ sätter sig. Men redan efter en minut tackar uppmärksamheten för sig. När den nu rullar ännu ett varv är det som att jag återigen hör låtarna för första gången. Jaha, det är en massa Bathorystölder i ‘Warriors of modern death’? Det var mer än jag visste. Kul. Det är som att vara huvudperson i ’50 first dates’.

4. Texter och titlar. OK. Efter alla dessa år vet jag på fullt allvar inte ens hur skivans namn ska uttalas. Nine equillibirum? Nonus equillibrium? IX equillibirum? Svenskt, engelst, latinskt? Suck. Och sedan … ‘Warriors of modern death’. Exakt vad betyder det? Att texter och låtnamn i bandets tidiga karriär kan anklagas för att vara infantila gör mig ingenting. Hellre barnslig helvetesilska än pseudovuxen ‘eftertänksamhet’ med kvasinietzscheanska inslag. Det är inte längre värst kul att såga andras verk, och gudarna vet att Ihsahn och kompani är fan så mycket mer kompetenta i sitt snickeri än vad jag någonsin varit, men ändå. Ger man sig på att skriva filosofiska texter krävs det substans. Och det må så vara att Ihsahn var extremt seriös med sitt författande, men jag begriper inte vad det är han ville ha sagt. Det blir så frustrerande när man vet att artister besitter förmågorna, men att de inte kommer till sin rätt.

5. Ihsahns frisyr. Äh, vi glömmer det.

Nu har skivan gått från pärm till pärm. Ännu en gång. Och precis ALLA intryck (eller vad man nu ska kalla dem) från förr håller i sig. Låtarna är verkligen helt väck så fort tonerna ebbat ut. Jag vill också lyfta ännu en aspekt: både jag och Pastorn fnös likt Joakim von Anka när det visade sig att Emperor hade blivit accepterade hos en publik som normalt alls inte uppskattade svartmetall. Och det må vara hur fånigt som helt, men det kändes … fel. Subkulturell appropriering. Jag vet inte, hade det gällt Dimmu Borgir eller Cradle of Filth – som hade riktiga kommersiella ambitioner – hade jag inte brytt mig. Men Emperor var på något vis vårt band. The real deal. Givetvis var det inte Emperors eget fel. Ingen kan anklaga dem för att de skulle ha sålt sig. Men vår reaktion blev ändå att något var rejält off när människor som normalt mest lyssnade på Frank Zappa och Darkane började prata sig varma om synkoperingar på ”IX equillibirum”.

Hur titeln nu än uttalades.  

/Heidenhammer