Körsbär i din hand
I dag drabbades jag av städlust och började sortera bland filer och mappar. I en bortglömd mapp hittade jag en hel del texter som jag glömt bort, bland annat den här skrivövningen från 2013. Den blev utnämnd till Veckans text på SkrivarSidan i januari 2013. Då hade jag efter en lång tids uppehåll nyss återupptagit skrivandet och utmärkelsen var en välbehövlig uppmuntran till fortsatt författande.
Ett litet diplom eller några positiva kommentarer kan vara det bränsle en skrivande person behöver för att få energi att fortsätta skriva och utvecklas. Ingen skriver perfekt på första försöket. Det är ju av naturen en ensam sysselsättning och jag tror de flesta mår av att få både pepp och feedback emellanåt.
Texten är inte självbiografisk utan inspirerad av det här fotot som jag tog på min sons hand när vi varit ute och plockat körsbär i ett övergivet parkområde.
Körsbär i din hand Nästan alltid var vi i den hemliga trädgården. Det var vår favoritplats. En vildvuxen, övergiven tomt, en bit in i skogen nära våra hem. En gång hade där funnits ett liten stuga men den var sedan länge riven. Kvar fanns lite förvildade trädgårdsblommor och några fruktträd.Äpplena smakade surt men varje sensommar smakade vi på dem ändå, grimaserade och spottade sedan ut. Det hade blivit en återkommande ritual, bästa väninnor emellan.
Av några gamla plankor byggde vi en koja. Den var inte så avancerad, vi lutade bara brädorna mot resterna av en stenmur och fick på så sätt ett litet krypin. Vi tyckte det var den mysigaste kojan i världen och regniga dagar satt vi där under, iklädda våra likadana röda regnkappor och njöt trots att vattnet strilade in mellan plankorna. Vi väntade på att grodorna skulle komma fram för det gjorde de alltid när det regnade och vi undrade varför de tyckte så mycket om regnväder för själva föredrog vi solsken.
Det fanns två stora körsbärsträd i vår trädgård. Du var den som modigt klättrade upp för att skörda de röda godsakerna åt oss medan jag ängsligt väntade nedanför. Jag var höjdrädd. Det räckte med att se dig klättra högt uppe bland grenarna för att mina ben skulle mjukna till sladdriga kolasnören. Skräcken sitter i fortfarande. Alltid när jag mot min vilja tvingas upp på höjder högre än jag är bekväm med tänker jag på barndomens solvarma augustidagar och våra körsbärsträd. Jag önskar att jag delade din oräddhet.
När tonåren kom och vi blivit för stora för den hemliga trädgården upptäckte vi att vi inte längre hade något gemensamt. Om sanningen ska fram tyckte vi inte alls om varandra längre och efter högstadiet hamnade vi på olika gymnasier och tappade helt kontakten. Tanken har slagit mig att det vore roligt att nu, som vuxen söka upp dig för att se hur ditt liv blev. Hur många av dina drömmar som slog in. Jag drar mig till minnes vår vilda diskussioner om framtiden och småskrattar vid tanken på hur förvånad jag skulle bli om du faktiskt bodde i en borg och var den lycklige ägaren till två vita ponnies. En krigarprinsessa till häst med svärd och pilbåge var vad du skulle bli. Tydligt minns jag dina drömmar men kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag önskade för egen del. I jämförelse med dig var jag oansenlig och grå. Det var du som var äventyrerskan.
Jag söker aldrig upp dig igen. Så lång tid har passerat och när vi sågs sist hade vi redan vuxit ifrån varandra. När jag tänker på dig vill jag bara minnas våra lyckliga dagar i trädgården och hur solen värmer ditt fräkniga ansikte. Jag vill minnas barndomsidyllen och alla skratt vi delade, doften av varm mossa och jord, surret av sömniga insekter. Jag vill minnas dig när du stolt håller fram en hand fylld med nyplockade körsbär. Röda, söta och fyllda av sommar.
