CTM-rapport: Hong Kong på Berghain

Vid fyrasnåret i går morse avslutades natten på Berghain med att en maskerad violinist framförde Hong Kongs inofficiella nationalsång, skapad och etablerad i somras inom ramen för upproret mot den kinesiska regimen.

Violinisten kallar sig Alexmalism hade innan sitt avslutande solo mosat dansgolvet med en stunds hård synkoperad techno, pendlande mellan euforiska arpeggion och vackert kärva dissonanser, medan hans egen violin stod för diskanten. Han är en av artisterna i det kollektiv som samlas kring Absurd Trax som har ett minimalt kontor på tolfte våningen i ett bostadshus, i en stad där hyrorna skjuter i höjden och den oberoende kulturen kämpar hårt för att få tillgång till fysiskt utrymme.

En rad av artisterna kring Absurd Trax är just nu på gemensamt Europaturné. Inbjudan till Berlin kom från de båda syskonfestivalerna CTM och Transmediale, som ordnade en gemensam klubbnatt. Programmet uppe i stora hallen var inte så dansant utan mer inriktat på konceptuell ljudkonst, som bland annat kommenterade frågor om AI och desinformation. Nere på Säule – den lite mer intima bunkerlokalen på Berghains bottenplan – fick däremot Absurd Trax fria händer att lägga upp ett sex timmar långt program. Jag var där från början till slut och det var på vissa sätt en av de största musikupplevelser jag haft.

Första timmen bestod av elektroakustiska ljudlandskap som ofta frammanade en tryckande, hotfull känsla. Till stora delar lät det som nÃ¥got som producerats pÃ¥ EMS. Perioder av svepande stillestÃ¥nd avbrutna av korta accelererande ljud och ansatser till aggressiv rytm, som snabbt Ã¥ter mullrade bort. Vid nÃ¥got tillfälle rentav polissirener vilket knappast förvÃ¥nade. Musiken berättade en historia och Ã¥tminstone jag uppfattade denna som en historia om det sociala och politiska läget i Hong Kong. Spelade här gjorde grundaren till Absurd Trax som kallar sig T0C1S: “the only constant is struggle”.

ava* och sedan Nerve tog vid och rytmiken tog gradvis mer plats tills golvet förvandlats till ett dansgolv i frenetiskt tempo. Men i stället för att bara upprätthålla detta, inleddes ett arbete med tempot som musikaliskt uttrycksmedel i mer aktiv mening än i sedvanlig dansmusik. Snabba, långsammare, svajande och brutna tempi verkar vara ett estetiskt grepp som präglar flera av artisterna kring Absurd Trax. Som i vissa fall rör sig till synes obehindrat mellan rave och klassisk elektroakustisk komposition.

Vad som hände under de kommande timmarna är svårt att sammanfatta. Skiftningarna i musikstil, tempo och känsloläge var extrema. Ändå kändes det inte som en kavalkad, utan som en enda sammanhållen performance, särskilt kanske eftersom hela gänget stod på scenen och supportade varandra, när de inte själva var ute på dansgolvet.

Ett tag skapades smått kaotiska scener när Thegn klädd i blodiga bandage skrek i mikrofonen för att överrösta väggen av aggressiv noise, i den mer japanska skolan. Dessa utbrott varvades och krockades med att Dis Fig sjöng vad som nästan får kallas gotiska ballader, på kantonesiska. Vad var det för avgrundsdjup sorg som iscensattes här? Andra stunder utbröt i stället hypereuforiska poplåtar, även om de troligen var lika distade som mycket annat – vid det laget märktes det kanske inte.

Kelvin T gjorde ett otroligt expressivt framträdande där han bland annat sjöng några sånger med (distad) autotune och slutade med att han låg och sjöng på dansgolvet.

Jag vÃ¥gar redan nu säga att Absurd Trax är Ã¥rets musikupptäckt pÃ¥ CTM och kanske även ett av de starkast politiska bidragen – en politik som i mycket kommer till uttryck i extremt tvära kast mellan känslolägen. Allt annat än “chill“…