Nationalvänster?

För evigheter sedan, när jag var 25 Ã¥r, skrev jag en artikel som kritiserade nationalvänstern. Den blev ganska omdebatterad och jag tror den var välbehövlig just dÃ¥, även om den inte pekade ut nÃ¥got alternativ (annat än en “globalvänster” som mest var en eftergift till tidskriftens redaktör). “Nationalvänstern” var min beteckning pÃ¥ de vänsterfalanger som dÃ¥, Ã¥r 2004, tenderade att upphöja den nationella suveräniteten till ett okränkbart värde. De som föredrog att tala om “det svenska folket” hellre än om “arbetarklassen”. Sedan dess har denna nationalvänster i hög grad dött ut, bortsett frÃ¥n i ganska marginella kretsar. Bara för att sedan Ã¥terfödas som en ny slags nationalvänster som inte ens brinner för nationen, utan bara för realismen. Att vara politisk realist idag är ju att vara nationalist. SÃ¥ resonerar inte sÃ¥ fÃ¥ inom vänstern i bredaste mening, frÃ¥n högersossar till vänstersossar, frÃ¥n reformistiska vänstersossar till revolutionära vänstersossar. Utan att ens tro pÃ¥ nationen, pÃ¥ den nationella suveräniteten som helig princip, sÃ¥ som nationalvänstern gjorde dÃ¥.

Bara en preliminär minnesanteckning inför fortsatta inlägg.