Tjänsteprismätandets paradox

Riksbankens senaste räntebeslut blev som väntat att ligga kvar nere på den historiskt unika bottennivån -0,5 %. Sverige går nu in på sitt fjärde år med negativ styrränta. Som vanligt försäkrar Riksbanken att tillståndet är övergående; nu heter det att “långsamma höjningar” ska inledas senare i år. Men inte nu. Även om den officiella inflationssiffran nu åter kommit upp till omkring 2 % (KPIF) är man rädd för att den åter ska halka ner. Därför “behöver penningpolitiken vara fortsatt expansiv”, enligt Riksbanken.

Allting kretsar alltså kring det prisindex, framräknat av SCB, som har politisk status som mått på inflationen i Sverige. Vad ett sådant prisindex mäter är dock aldrig bara “prisnivån” i någon sorts absolut mening. Det vore en omöjlighet. Ett index är aldrig absolut, alltid relativt. Prisindex mäter alltså priser i förhållande till någonting annat. Enklare uttryck: det mäter köpkraft – hur mycket som kan köpas för en given summa pengar. Det luriga är att detta “hur mycket” inte låter sig mätas i kilo, liter, meter eller megahertz. Olika varor och tjänster kan vara större eller mindre, bättre eller sämre, på sina helt egna vis. För att få någonting att väga pengarna mot, förutsätts därför att SCB ska kvantifiera produkternas “nytta”. Där ligger den metafysiska grunden mot vilken Riksbanken förankrar sin penningpolitik.

För den som är nyfiken på detaljerna har Riksbanken själv publicerat en helt okej introduktion, “Hur mäts inflationen?” Där resoneras i korthet kring s.k. kvalitetsjusteringar, det vill säga “att prisutvecklingen justeras med hänsyn till kvalitetsskillnaden”. Exemplen som används gäller bara fysiska varor. Då är det aningen lättare. Att kvalitetsjustera för tjänster är betydligt svårare, så i praktiken brukar SCB se sig tvungna att avstå. Man förutsätter alltså att en tjänsteleverantör – exempelvis en restaurang, en massör, en reklambyrå, en skola, Dagens Nyheter, Spotify eller Postnord – håller exakt samma kvalitet i år efter år. Detta samtidigt som man lägger betydande kraft på att avgöra kvalitetsförändringarna på skor och datorer, ner på promillenivå.

Detta blir lite intressant i förhållande till Riksbankens senaste räntebeslut, då detta särskilt pekar på utvecklingen av tjänstepriser i Sverige: “Den starka konjunkturen har bidragit till att tjänstepriserna ökat snabbare. Men de senaste månaderna har ökningstakten sjunkit.”

Enligt SCB:s tjänsteprisindex (TPI) skedde skiftet någon gång kring sommaren 2017. Från att ha rusat uppåt, visade andra halvårets siffror snarast på sjunkande tjänstepriser. Bland de som drar ned prisutvecklingen finns nämns bland annat “datordrifttjänster och informationstjänster”. Exakt vad som räknas dit är jag osäker på. Men åtminstone Postnord, där få skulle bestrida att det under 2000-talet skett en kraftig nedgång i tjänstens kvalitet. Prisstatistiskt betraktat blir alltså även detta en inflationsfaktor.

Nu lägger inte SCB något större krut på att kvalitetsjustera tjänstepriser och framför allt tycks man inte så intresserad av att leta upp kvalitetsförsämringar. Men att det i teorin bör göras för att få fram ett högklassigt prisindex enligt konstens alla regler, det står klart. Så vi kan alltid spekulera i vilka följderna skulle bli.

Om bara statistikerna tog hänsyn till molntjänsternas usla säkerhet och till alla borttappade postpaket, skulle inflationen i Sverige alltså kunna skrivas upp en liten smula. Riksbanken skulle i princip tolka den försämrade tjänstekvaliteten som ett positivt tecken, ett belägg för att prisutvecklingen i Sverige ligger i linje med inflationsmålet, eller rentav över. Ett skäl att höja räntan.

Om tjänstepriserna däremot skulle justeras för nyhittade kvalitetsökningar, skulle detta ge utslag som deflation och i princip kunna ge Riksbanken skäl att sänka räntan ytterligare.