Män som pratar om automatisering

Sedan några år pratas, skrivs och tycks det en faslig massa om automatiseringen. Om en ny industriell revolution och om alla de jobb som kommer att försvinna. Idag tittade jag förbi den liberala tankesmedjan Fores för att lyssna på ännu ett samtal i mängden. Ryan Avent, journalist på The Economist, har skrivit boken The wealth of humans som på svenska fått titeln Stabilitetsillusionen. Huruvida den tillför något nytt till diskussionen vågar jag inte säga, men nog sätter jag den på min läslista.

Det mest slående med samtalet var dock könsbalansen, eller snarare frånvaron av balans. Publiken på cirka 80 personer bestod däremot till närmare hälften av kvinnor. Men av de som fick träda upp på scenen var sex av sju män. Undrar om detta är något som Fores över huvud taget noterade.

Frågan är större än att bara handla om representation i panelsamtal. Robotiseringsdebatten lider av en strukturell snedbalans där mansdominerade yrken konsekvent står i centrum. Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Vid ett tillfälle närmade sig Ryan Avent ändå saken. Det var när han sa att automatiseringen inte bara måste lösas genom omfördelningspolitik, utan också genom att vi som samhälle hittar nya sätt att värdera olika sysslor. Vi måste ta hänsyn till att människor vill bidra, inte bara sitta hemma i soffan. Därför borde vi visa större respekt för ideellt volontärarbete och oavlönad omsorg om äldre och barn, förklarade Avent – dock utan att nämna ett ord om vilket kön som tenderar att få ansvaret för detta oavlönade arbete. En något illvillig slutsats kunde vara att han menade att robotiseringen kommer att leda till en pånyttfödelse för hemmafruidealet.

Samtidigt var det slående att Ryan Avent tycktes stå en bra bit till vänster om LO-ekonomen Thomas Carlén. Inte nog med att Avent, på ett sätt som erinrade om Piketty, talade om behovet av ekonomisk omfördelning för större jämlikhet. Han drog också paralleller till den första industriella revolutionen och antydde att vår tid ännu väntar på en framväxt av något som kan motsvara den gamla arbetarrörelsen, som nödvändig motvikt till kapitalet. Detta sades alltså av en företrädare för marknadsliberala The Economist. Men från LO visades inget intresse av att plocka upp bollen. I stället presenterade Thomas Carlén vad han menade var en “ny idé”, nämligen att vi måste enas över klassgränserna för att försvara det egna landets företag: “Could there be a new kind of collaboration between labour and capital in the light of the digital revolution?” Ridå.