När man börjar städa garderoben ...

... vet man att skrivflytet inte riktigt vill infinna sig. Man kan dessutom ana att paniken ligger på lur. För varför skulle man annars börja ta i någonting som man avskyr att hålla på med och som man med framgång ignorerat i drygt tre år? Sedan min dotter föddes har jag blundat för det växande kaoset i garderoben och bara dragit igen skjutdörren, medan jag med ena handen hållit emot allt det som varit på god väg att välla ut.

Panik är kanske inte riktigt ordet för den molande oro som ligger och mal i kroppen, det rör sig om en lägre intensitetsnivå. Men obehaget finns definitivt där, hela tiden.

Jag tror att det brukar vara lite så här för mig i det läge jag befinner mig nu, då jag skrivit ca två tredjedelar/tre fjärdedelar av ett manus: Jag ifrågasätter precis allting och vet inte hur jag någonsin ska komma i mål. Och jag har ju kommit i mål tidigare. Det har jag bevis för, i form av två utgivna böcker.

Ok, så jag kommer förmodligen att slutföra projektet, så tillvida att det kommer att finnas ett färdigt råmanus. Men sedan då? Går det att redigera upp till någonting någotsånär läsbart?

Tiden får utvisa.

Men det fina med det här är i alla fall att garderoben blivit typ tjugo kilo lättare.