Olof Rudbecks födelsedag

[image error]Onsdagen den 13:e september firade Konservativa Måndagsklubben i Uppsala (KMK) Olof Rudbecks den äldres födelsedag år 1630. Vi möttes på kvällen vid hans byst, som står framför Anatomicum vid Svandammen.

Där skålade vi i punsch, lyssnade på ett tal av den upsaliensiska kulturpersonligheten Michaël Lehman, även känd som Charles Keatingtin, och så deklamerade vi Snoilskys långa dikt ”Olof Rudbeck” ur samlingen Svenska bilder (1894). När vi läst dikten framförde vi tillsammans de tre första verserna ur gluntsången ”Uppsala är bäst”. Sedan gick vi till Gustavianum och lade ner en röd ros på trappan. Rudbecks grav finns i Domkyrkan, men den hade stängt.

Här följer Snoilskys dikt:

Olaus Rudbeck, så kallades han,

De lärde herrarnes överman,

En bjässe på Uppsalaslätten.

I katedralen båd’ kor och valv

Av genljud skalv,

När han tog upp psalmen, den väldige jätten.

Vid Fyris bragte han allt å ban.

Vad göras skulle, han gjorde i sta’n

Som lärosätets kurator,

Och vivat ljöd från de ungas led,

Varhelst han skred,

Den höga gestalten, på leriga gator.

[image error]

Och kom han på fädernas samlingsrum,

Som skeppet bland vikande böljeskum

Han gick mellan böjda hjässor,

Med viljekraftens och snillets rätt,

Som den där lätt

I var fakultet kunde dugt till professor.

Som medikus var det, han först steg opp,

Och lymfans gångar i mänskans kropp

Han blottat för vetenskapen

Stred om sin upptäckt mot Bartholin

På vred latin,

Som Karl emot Fredrik med ljungande vapen.

För allt han räckte — han delte vård

Åt vettets växt i Atenes gård

Och liljans örtesängar.

I toner ändades mödans dag —

I sångmörs lag

Den vilande Herkules lekte på strängar.

Så hade han sysslat med många ting

Med rastlös tanke, som irrat kring

Att pejla, forska och fråga,

Fick samlad hela sin spridda glöd,

Som sken och sjöd,

Till sist i en allt behärskande låga.

Den hette Sverige. Du nya tid,

Som hånar hans drömmar, glöm ej därvid,

Att namnets klang var en annan,

Då än från Leipzigs och Warschaus dar

Den minste bar

Av gloria liksom ett skimmer på pannan.

Den svenske studenten i sliten dräkt

Bland fina främlingar trädde käckt

Till tysk och holländsk kateder.

Ett enda ord gjorde grinarn stum —

Romanus sum!

På yppersta bänken slog svensken sig neder.

Och svensk var Rudbeck som ingen mer.

Det gamla landet, där mången ser

Ett bördornas karga rike,

För honom var det bland snö och is

Ett paradis

Med mjölk och med honung, ett land utan like:

Det forna Atlantis med dygd och mod,

Där människosläktets vagga stod,

Ett urhem för ljus och bildning,

Där hugstore siare vuxo opp

Vid Fyris’ lopp,

Då Hellas ännu låg i natt och förvildning

[image error]

En bägare, bräddad av styrkans mjöd,

Som svämmande gjutit sitt överflöd

Av cimbrer och göter kring världen —

Från dem och till Lützens blå brigad

Vad ändlös rad,

Som Svitiod sänt ut på den strålande färden!

Så svärmaren skapade efter hand

Berusad av drömmen om sagans land,

Ett kaos av dårskap och snille,

En bild av Manhem så fram han bar,

Ej som det var,

Men så som den blindaste kärlek det ville.

En skatt för lekman liksom för klerk,

På hyllan tronade Rudbecks verk

Hos bibeln med silverknäppen.

Det lästes av konung och karolin,

Och bifallsmin

Om smala mustascherna spelte på läppen.

Och folket jublande gick i god

För diktens sanning — det kostat blod

Att träda drömmen för nära.

Ett nyktert tvivel, om viskat blott,

Var högmålsbrott

Mot svears och göters uråldriga ära.

Ty varför tvivla? Med Karls drabant

Starkodders minne vart åter sant

Vid Narva, i blixt och dunder,

Och fabelns härlighet gick igen

I kunglig sven,

Vid aderton år ren en saga, ett under.

Nu Rudbeck själv var gammal och grå,

Men rak och oböjd han stod ändå

I aftonens tynande dagrar,

Och fläkten, som lekte kring gubbens kind,

Var segervind

Helt varm ifrån söder med dofter av lagrar.

Än majestätisk han skred som förr

Vid orgelbrus genom domens dörr,

Han skred bland de stores grifter.

För honom templet tillsammans band

Hans Gud, hans land,

Hans tro och hans älskade hjältars bedrifter.

Och stum därute han kunde stå

Och se dess torn i det matta blå

Med kvällsol på koppartinne,

Som ginge hans tankar kring minnets hem

På vakt för dem,

Som slumrat från bragder i marmorn därinne.

Själv var han ej färdig att söka frid

Uti hans Atland, hans levnads id,

Det fattades ännu mycket.

Av hans berömmelses monument,

I bild och pränt,

Där lågo än delar och väntade trycket.

Så satt han en afton vid egen härd

Bland hopade skatter ur forntidsvärld,

Klenoder för själ och öga.

I handskrift verket låg helt tillreds —

Han var till freds!

Allt annat i livet betydde nu föga.

Men tyst — ett anskri, ett väktarrop!

Med brådskande fötter en uppskrämd hop

Utefter gatan hörs trampa.

Ett eldsken ger dag åt det mörka hus,

Och i dess ljus

Förlorar sig skimret av forskarens lampa.

Se, lågan växer — med prasslande brak

Hon föres av vinden från tak till tak,

I kojor näring hon finner.

Det är ej nu några gårdar mer,

Ej ett kvarter,

Nej, jämmer och skräck, det är staden, som brinner.

Det härliga templet i götisk prakt

Än bryter den rasande brandens makt,

En klippö i hav av lågor.

Som nödrop sänder det klockors skall

Kring Fyrisvall,

Kring dagsljusa slätter och rodnande vågor.

Ren slicka flammor båd’ torn och skepp.

Vem vrider rovet ur härjarns grepp?

Vem djärves att livet våga?

Vem tar befäl över rådvill här?

Det Rudbeck är,

Den starke, som låga kan sätta mot låga.

[image error]

På Gustavianum, i brandens tjut,

Sin post han valde — här höll han ut,

Fast hettan glödgade plåten.

Han ledde försvaret med fältherrblick

Och hjälteskick,

Så själve kung Karl skulle varit belåten.

En klagan höjdes ur folkets brus:

»I Svartbäcken brinner professorns hus!»

Hans stämma med tordönsstyrka

Ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm,

Som förr hans psalm:

»Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!»

Hon brann icke heller. Han seger vann

I strid med härjaren man mot man

Att minnenas tempel värja.

Den väldiga stommen stod oskadd kvar,

Fastän dess par

Av prunkande spiror ej stått till att bärga.

Men så var ock segrarens styrka slut.

Ur Gustavianum han fördes ut

Med svedda kläder och lockar,

En bruten gubbe med slocknad röst

I kraftlöst bröst,

Han bars bland ruiner och kolande stockar.

Åt sidan hopen steg vördnadsfull,

Då till en koja vid Svartbäckstull

Sin kosa nu tåget styrde.

På vägen Rudbeck fick se sitt bus —

En hög av grus!

I askan av Atland än gnistorna yrde.

Hans levnads gärning var ett fragment,

Hans ryktes tempel till stoft var bränt,

Atlantikan kom till korta.

Det svällde en tår bak hans ögonlock

Han log ändock —

Den flyktiga skymten av svaghet var borta.

Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring,

Han fann sig i sina studenters ring,

På trofasta armar bäddad.

Hans läppar viskande rörde sig:

»Stor sak med mig!

Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad.

Mitt eget verk det är grus och mull,

Men Sverige, det vet jag, slås ej omkull,

Och därför jag tryggt kan flytta.

Om blott min kärlek — jag har ej mer —

Står upp i er,

Så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.»

Välsignande sträckte han ut sin hand:

»Gud skydde Carolus och vårt land,

Och, gossar, farväl med eder!»

I dörren ännu han avsked bjöd,

Och vivat ljöd,

Men sakta, helt sakta, ur vikande leder.

Vill du gå med i Konservativa Måndagsklubben? Hör av dig till mig!