Skit i dem!

Vilka ska vi skita i, undrar ni. Svar: Alla andra.

Och så kommer vi till den utförliga modifikationen av uttalandet: Självfallet ska man inte skita i andra - tvärtom! Det är bra att skita så lite i varandra som möjligt! Man måste bry sig, annars blir man bara en konstig ö mitt i tillvaron. Ingen vill vara det.

Vi pratar här egentligen om att skita i vad andra tycker/tänker/säger om ens person och/eller ens skapande. DET ska man verkligen skita i så långt det bara går. För folk kommer i förekommande fall att varken gilla en själv eller det man med sådan möda har producerat (t.ex. musikstycken, statyer, mimföreställningar och - host host - böcker). Deal, bara. Och det ideala är om man verkligen lyckas med att inte låta det bekomma en i någon högre grad - eller alls, egentligen.

Sitter jag nu och pladdrar om det här för att jag är så himla bra på det och vill agera föredöme för andra? Nja. Inte direkt. Om man jämför med den sköra, bekräftelsetörstande, allmänt outhärdliga person jag var när jag var ung, så ja. Definitivt ja. Vid en sådan jämförelse får man nog säga att jag är riktigt bra på att inte bry mig om vad folk tycker och tänker. Men jag är inte hemma än. Jag har inte kommit hela vägen, trots mina fyrtiotre jordsnurr.

Och nu, gott folk, är det dags att återigen tjata om det som påbjuder dessa tankar just nu: Idag har jag när jag googlat "Visheten vaknar" hittat den på inte mindre än fyra nya listor på sådana boksläpp som olika bloggare ser fram emot under hösten. Skitkul! På riktigt! Helt fantastiskt egentligen.

MEN ... det är inte alls säkert att de gillar vad de läser när det väl kommer till kritan. Åtminstone någon av dem kommer sannolikt att tycka att "nej, det här håller ju inte måttet/det här var inte vad jag förväntade mig/vilken besvikelse!". I värsta fall allihop.

Hur ska vi (pluralis majestatis) hantera den situationen då?

Genom att skita i dem. Inte som i att "det här är dåliga människor med usel smak som vågar dissa min bok", utan som i att "jaha, de tycker så - fair enough". Vilket ju är helt rimligt i en sund och sansad hjärna. Hör min hjärna till den sunda och sansade sorten? Osäkert. Men jag ska fanimej jobba på det, för utan den egenskapen att man kan skita i andra där det är vettigt att göra det, så går man under som författare. Och jag VILL vara författare. Utan att gå under.

So bring it, världen!