Jag orkar inte

Unga flickor, barn, sprängda i bitar och nedtrampade av folk som flyr för sina liv. Jag vet inte om jag pallar mer. Och då är ändå min dotter i tryggt förvar på dagis, inte saknad eller bekräftad död, som många andra föräldrars barn just nu. Jag är glad att gärningspersonen i fråga är död. Jag önskar bara att han eller hon sprängt sig själv lite tidigare än planerat, någonstans där ingen annan befann sig i närheten. Jag vet inte vad som skapar den typen av monster. Just nu skiter jag i det. Jag bara hatar. Maktlös och så himla, himla ledsen.