Snökaos everywhere

Vi har snökaos i min förort.

Jag fick skotta fram min bil – det var mer snö än bil och idag har jag träningsvärk i armarna. När jag åkte för att hämta yngsta barnet så var sikten nästan obefintlig, det var oplogat och i varje rondell satt nån långtradare fast. Med andan i halsen tog vi oss hem, efter att ha inhandlat vinterskor.

Nu är han sjuk och jag var inte svårövertalad att låta honom stanna hemma.

Vi dricker te och kollar på snöfallet.

Trygga i vår varma lägenhet.

Jag var så arg igår.

Särskilt på män.

Vita män.

Som raljerade på FB.

Som pratar om att Hillary Clinton minsann är lika hemsk som Trump.

Så jäkla arg.

Till slut öppnade jag en flaska svindyrt rödvin, drack ett glas och lugnade ner mig. Jag ska lära mig mer, läsa på bättre. Det får bli mitt sätt att GÖRA nåt.

Idag ska jag laga pannkakor, förbereda min TARA-kurs, ringa samtal, handla åt kattvakten, hämta saker och försöka komma ihåg att andas.

Jag ringde min förläggare igår och beklagade mig. Mitt manus har gått i stå och jag vet inte om jag fått prestationsångest (ska jag prata om på kursen i helgen) eller om jag verkligen suger. Men min förläggare, som är världens bästa förläggare, sa så kloka saker och jag ska nu backa bandet och gå tillbaka till KARAKTÄRERNA.

Jag letar i dem, lär känna dem. Och genast känns det bättre och mer hoppfullt.

Det får bli dagens tips om du fastnat: lär känna dina karaktärer. Själv gjorde jag en detaljerade bakgrund åt dem, var de växte upp, var de gick i skola, hur de var i skolan, vad de gjorde efter osv.

Så. Himla. Roligt.

För övrigt är snö jättevackert när man sitter inne och myser.

Jag drabbades av supernostalgi igår – mindes min resa till Kiruna som ju var så lyckad och som resulterade i min fina, fina bok.

Jag bjuder på en bild från min research-pärm som jag gjorde till En enda risk.

Där tänker jag att Ambra, Tom, Jill och Mattias sitter och dricker vin och munhuggs innan de går ner i bastun.

Ah.