K256: “Vår tids katastrof”

Häromdagen konstaterades att man oftare – i stället för att snacka om kris hit och kris dit – borde slänga sig med uttrycket “vår tids f”. Det senare har en helt annan pondus.

Krisen blir bara pratbar genom att ramas in. Den avgränsas i tid och i rum, förses med attribut som “ekonomisk”, “ekologisk” eller “politisk”. Så inte katastrofen. Här väcks i stället sinnebilden av en ständigt expanderande virvel där det i princip inte finns några gränser, annat än vår fattningsförmåga, för vad som kan dras in. Att tala om kris är att väcka tanken på en lösning, men katastrofen känner inga lösningar, utan bara ett hopp om att komma ut på andra sidan.

Vår tids katastrof. Uttrycket har sedan länge använts av bokförlaget Vertigo: “Vertigo presenterar texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof.” Att i en sådan mening dra in begreppet “kris” hade enbart låtit mumligt. Det hade väckt frågor om när “vår tid” skulle ha börjat och vari dess kris egentligen består. Katastrofbegreppet rätar ut sådana frågetecken till utropstecken. Den som försöker visualisera detta utropstecken hamnar genast på en typografisk associationsbana till 1930-talet.

Slappt googlande följer jag till att börja med begreppet tillbaka till den stockholmska Surralistgruppen, där bland andra Vertigos grundare Carl-Michael Edenborg var delaktig på 1990-talet. En ledartext som år 1995 publicerades i Stora Saltet avslutades med just denna fras, som en interpellation:

I varje genuint poetisk frukt finns fröet till förnedringens avskaffande. Genom att aldrig upphöra att genom kollektiv kreativitet och kritik skapa embryon till samfund tror vi oss bete oss enligt de krav som ställs på dem som önskar leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof.

Här upprättas en surrealistisk förbindelse mellan revolutionen och katastrofen. “Förnedringens avskaffande” kräver människor som är beredda att “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”. Förbindelsen kan betecknas med ordet poesi, som i en annan text av Surrealistgruppen från 1993:

Livets ytterligheter och banaliteter säts i lek med varandra. Vår tids katastrof skulle så undergrävas och vittra bort.

Poesin driver anden att överträffa sig sjäv. Den uppmanar oss att lämna vår moraliska misär och ställa oss öga mot öga med det absoluta.

I ett kompendium benämnt “Surrealismen och politiken“, sammanställt av Mattias Forshage, ges vissa exempel på hur den historiska surrealismen föreställde sig samtiden som katastrof. Inga konstigheter, det handlar ju just om 1930-talet och “katastrofernas accelererande

följd”, med spanska inbördeskriget och frågan om folkfronten. Georges Bataille genomgick på det personliga planet en djup kris under 1934 som utmynnade i den erotisk-politiska romanen Himlens blå, i mycket en uppgörelse med Simone Weil. Detta utmynnade i sin tur i skapandet av den kortlivade organisationen Contre-Attaque, där han bjöd in surrealisterna till ett våldsamt brott med den stalinistiskt godkända folkfrontspolitiken. I nämnda kompendium tar Mattias Forshage ställning för de dåtida surrealisterna som strax ånyo bröt med Bataille:

Contre-Attaque (1935), ett försök till en teoretisk och praktisk marxistisk-surrealistisk-nietzscheansk politik. Dock kom den att väcka den batailleska ”surfascismen”: en surrealism som betonar helighet, mytologi, massmobilisering och fanatism, som leder till att Contre-Attaque spricker efter ett halvår (efter en handfull flygblad och öppna möten) och sen odlas vidare av Bataille med vänner i Sociologiska kollegiet och Acéphale. (Dalí gled iväg på en egen, mer opolitisk variant av ”surfascism”, men hans kritik av Contre-Attaque rymmer likväl i sin oreda en hel rad mycket tänkvärda surrealistiska poänger.)

Detta säger väl åtminstone något om hur det alls inte är självklart åt vilket håll huvudet ska vändas om man vill “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”.

Möjligen är folk mer än någonsin upptagna med att faktiskt försöka göra detta, “även om försöken huvudsakligen manifesterar sig som ut- och uppbrott” (Suzanne Brøgger).

* * *

Begreppet katastrof sägs ofta syfta på en plötslig vändning, men jag undrar om inte attributet “vår tids” är ganska effektivt för att ta udden av plötsligheten. Rent etymologiskt, alltså på grekiska, är kata-strofen en nedåtvändning. Motsatsen till kata- är i princip ana-; motsatsen till katalys (upplösning) är analys (sönderdelning); följaktligen är katastrofens motsats något som kallas för anastrof, ett begrepp med lite olika innebörder.

Inom retoriken syftar det på omvändning; att säga “jorden kring” i stället för “kring jorden” är ett exempel på en anastrof. Helt annan betydelse har ordet inom evolutionsbiologin där en händelse eller mutation kallas anastrofisk (på svenska möjligen anastrofal) om den helt enkelt får ett “positivt” utfall, alltså inte leder till arters utdöende.

Spontant känns det väl lite tveksamt att vara så frikostig med att slänga in mänsklig moral i den biologiska terminologin. Men därifrån har begreppet anastrof redan börjat sprida sig i riktning mot samhällsvetenskaperna, ledsagat av glada tillrop om att lite mer optimism knappast kan skada i dessa tider.