Anders Tempelman's Blog, page 4

De upptinade.

År 2324 gjordes en spektakulär upptäckt. Av en slump hittades ett förseglat bergrum som innehöll ett hundratal kryokamrar. I varje kapsel fanns en nedfrusen människa från år 2024 som hoppades på att en dag få återuppstå. Några för att bota en obotlig sjukdom men de allra flesta för att få vakna upp i en framtid där forskningen skapat förutsättningar till ett förlängt liv. Och det visade sig faktiskt att deras 200.000 dollar inte var helt bortkastade.

Teknologiska framsteg hade gjorts så att det var möjligt att tina upp människorna från -197 C och återuppliva dem. Den dåliga nyheten var att majoriteten av alla som frusit ner sig var runt 80 år gamla och stenrika. Så planeten fick plötsligt en flock med priviligierade idioter som hasade runt och luktade som gamla frysboxar som aldrig avfrostats. De kunde kanske få sina efterlängtade 40 extra år att leva, tack vare ny kost och genetiskt designade läkemedel. Att de fortfarande läckte som såll och behövde bära blöja, reducerade möjligen glädjen en smula. Buttpluggen fick en helt ny funktion.

Tyvärr gick demens fortfarande inte att bota eller stoppa, vilket gjorde att många hade årtionden framför sig med ett medvetande som en mandarin. De som fortfarande var mentalt intakta, var enormt påfrestande människor som var vana vid att bli lyssnade på. De krävde medias uppmärksamheten och kunde aldrig sluta prata om hur fantastiskt och framgångsrikt deras liv varit. Det framgick ganska snart att det yttersta motivet till att de frusit ned sig var att de trodde sig ha så mycket att ge till kommande generationer. En snabbkurs i hur man kör planeten i botten? frågade någon och möttes av ett lätt frostskadat ont öga.

Släktingar till de upptinade fick också träffa sina avlägsna förfäder, vilket inte heller ledde till någonting gott. Små barn skrämdes från vettet och vuxna ställdes inför dilemmat att hantera en skitgammal släkting som krävde uppassning, service och köttbaserad snabbmat. Vad de nedfrusna inte visste om att på 300 år hade mänskligheten utvecklats. Bland annat hade man slutat vara besatt av idén att leva så länge som möjligt. Det optimala är att leva så bra som möjligt så länge det går. Människokroppen har ett bäst före datum, precis som allt annat levande, berättade en forskare sakligt för dem. De upptinade vrålade upprört att det bara var en åsikt och att de kände sig kränkta av att få sin dröm ifrågasatt. De krävde därför att få bli nedfrusna igen och upptinade när vetenskapen lärt sig att bli mer kundnära och marknadsanpassad. Så de upptinade gick bittert in i sina kapslar igen för en ny drömlös sömn.

Vad de hade glömt bort är faktumet att man inte kan tina upp kött mer än en gång.

Killing dogs.

I'm thinking about my dog today. She died a year ago. Died and died, by the way, we went and put her down at the vet's. She fell asleep in my lap and was clearly less affected by the moment than my wife and I were. We cried like children.

Signe was a beloved Jack Russel. In fact, I think most people liked Signe better than me. People cuddled with her, gave her treats, let her sit in their lap, jump up on the sofa where no other dog had ever been, etc. To be honest, I also liked Signe better than myself. She was our second dog, even though we swore never to get another one after our Labrador Gillis. He was also amazing in his own way and with an eating disorder that made him constantly hungry. An evolutionary defect that had the positive effect that as long as you held out something edible, you could get him to do anything. Unfortunately, his long-term memory didn't seem to be great, because he forgot what he was taught almost immediately. Or maybe he was so clever that he pretended to forget in order to get another bribe.

I don't know. But when you look into your beloved dog's eyes, you hope to catch a glimpse of intelligence, caring, keen friendship, or why not love? Anthropomorphism is the fancy word for attributing human characteristics to animals. But it feels like most of us only apply it to animals that we don't plan to eat. If we saw fragments of our own emotional register in other animals, there would probably not be any Christmas ham or turkey. Attributing animal characteristics to humans is called zoomorphism. Often it is negative characteristics that are emphasised. Eating like a pig, being slippery as an eel, being scared as a hare. Hung like a horse also occurs, but it’s unclear whether this is a compliment or a handicap. Yes, this is how my thoughts wander sometimes. Like a donkey. Anyway, we have decided not to get a new dog. Neither of us has the psyche to put another one to sleep.

However, there will be a turkey at Christmas

Döda hundar.

Jag tänker på min hund idag. Hon dog för ett år sedan. Dog och dog förresten, vi åkte iväg och avlivade henne hos veterinären. Hon somnade i mitt knä och var bevisligen mindre berörd av ögonblicken än vad jag och min fru var. Vi grät som barn.

Signe var en älskad Jack Russel. Jag tror egentligen att de flesta tyckte bättre om Signe än om mig. Folk gosade med henne, bjöd henne på godis, lät henne sitta i deras knä, hoppa upp i soffan där inga andra hundar någonsin varit o.s.v. I ärlighetens namn tyckte jag också bättre om Signe än mig själv. Hon var vår andra hund, trots att vi svurit på att aldrig skaffa en ny hund efter vår labrador Gillis. Han var också fantastisk på sitt vis och med en ätstörning som gjorde att han konstant var hungrig. En evolutionär defekt som hade den positiva effekten att så länge man höll fram något ätbart, kunde man får honom att göra vad som helst. Tyvärr verkade långtidsminnet inte vara fantastiskt, för han glömde bort det man lärt honom nästan direkt. Eller så var han så slug att han låtsades ha glömt bort för att därigenom få en ny muta.

Jag vet inte. Men när man tittar in i sin älskade hunds ögon hoppas man på att få en skymt av intelligens, omtanke, humor, vänskap eller varför inte kärlek? Antropomorfism kallas det med ett fint ord när man tillskriver djur mänskliga egenskaper. Men det känns som om de flesta av oss enbart tillämpar det på djur som vi inte planerar att äta. Skulle vi skymta fragment av vårt eget känsloregister i andra djur skulle det antagligen inte bli någon julskinka eller kalkon.

Tillskriver man människor djuriska egenskaper kallas det för zoomorfism. Ofta är det då negativa egenskaper som lyfts fram. Att äta som en gris, vara hal som en ål, vara rädd som en hare. Hängd som en häst förekommer också, men då är det lite oklart om det är en komplimang eller ett handikapp. Ja, såhär kan mina tankar färdas ibland. Som hos en åsna. Nåja, vi har i alla fall beslutat oss för att inte skaffa en ny hund. Ingen av oss har psyket för att avliva en till.

Kalkon i jul blir det däremot.

A second shot at life.

My old school recently discovered that the skeleton used in biology lessons and theatre performances is not made of plastic at all. Somehow, the remains of a real human have been given a second life. The school apologised, saying that they usually check their equipment but obviously failed in this case. A reasonable defense, I think. What else could they have done? Tried to make broth from the bone frame? Personally, I can't help but wonder if the mistake may turn out to be pedagogical gold. Both Hamlet and biology lessons suddenly take on a completely different tone. There's another person in the room. Who was this human who walked the earth for a while?

I believe this can be a groundbreaking step away from the academically dry and artistically dusty. Like a parachute jump into the deeply personal that only a lived life can offer. Suddenly, students are not staring into the plastic hollowness of a skull but meeting the gaze of a human. A life story. Hamlet is actually Mike Richards who fell asleep drunk in the rapeseed field and didn't hear the combine harvester coming early in the morning.

I see enormous opportunities for the country's teachers ahead of me. All schools should be equipped with real skeletons, and teachers should have free rein to come up with anything they want about their origins. We want to connect with people and need to create the history that education requires.

-Here comes George Washington.

Isn't that an opening for a history lesson that no one will forget?

-Kids, meet Jeanette, she died of tertiary syphilis. You can see it in the skeletal injuries here and here. (Sex education)

-Simon went to this school until he joined a criminal gang and was killed by a rival gang who cut off his genitalia and let him bleed to death. (Social studies)

This will revolutionise both education and theatre. It also leads me to think a little extra about my own death. I don't want to be cremated or buried. Not when there's an opportunity to enrich future generations. I want to live forever as a teaching aid and prop.

Ett andra liv.

Min gamla skola har nyligen upptäckt att skelettet som används i biologiundervisning och teaterföreställningar inte alls är i plast. På något sätt har kvarlevorna efter en riktig människa fått ett andra liv. Skolan ursäktade sig med att de brukar kontrollera sin utrustning, men att de uppenbarligen brustit i det här fallet. Ett rimligt försvar tycker jag. Vad skulle de gjort? Testat att koka buljong på benranglet? Själv kan jag inte låta bli att undra om misstaget inte visar sig vara pedagogiskt guld. Både Hamlet och biologilektionerna får ju plötsligt en helt annan nerv. Det är en person till i rummet. Vem var den här människan som vandrade en stund på jorden?

Jag tror att det här kan innebära ett banbrytande kliv från det akademiskt torra och konstnärligt dammiga. Som ett fallskärmshopp ner i det djupt personlig som bara ett levt liv kan erbjuda. Plötsligt stirrar eleverna inte in i en dödskalles plastiga håligheter, utan möter blicken av en människa. Ett livsöde. Hamlet är i själva verket Sten-Åke Lundberg som somnade på fyllan ute på rapsfältet och inte hörde skördetröskan komma tidigt på morgonen.

Jag ser enorma möjligheter för landets lärare framför mig. Alla skolor borde utrustas med riktiga skelett och lärarna får fria händer att hitta på vad som helst kring deras ursprung. Nu är vi ute efter att beröra och kan därför skapa den historia som undervisningen kräver. Och varför inte låta alla lärare använda skelett i undervisningen?

-Här kommer jag med Gustav den III.

Är inte det en öppning på historielektionen som ingen kommer att glömma?

-Ungdomar, möt Jeanette, hon dog i tertiär syfilis. Det ser man på skelettskadorna här och här. (Sexualundervisning)

-Simon här var gängkriminell och dödades av ett rivaliserande gäng som skar av honom könsorganet och lät honom förblöda. (Samhällskunskap.)

Det här kommer att revolutionera såväl undervisning som teater. Det leder också till att jag tänker lite extra på min egen död. Jag vill varken kremeras eller grävas ner. Inte när möjligheten att berika generationer framöver finns. Jag vill leva för evigt. Som läromedel och rekvisita.

Labour on the dining table.

I am invited to a dinner party and end up next to a young girl who looks like she could give birth before the starter is served. Wise from experience, I don't comment on her condition but wait until she brings it up on her own. Then I act pleasantly surprised and pretend to discover her tummy for the first time. She is of course thrilled to be expecting her first child, just as I was. That magical combination of being part of the most universal course of humanity, while being such a unique and magical event in your own life.

-We are going to give birth naturally, she says enthusiastically.

-Really? What does that mean? I ask with interest.

-On our own. Just my husband and I, at home. That's him over there, she adds, pointing to an anaemic figure at the other end.

-How exciting, otherwise I've heard that you can get help from one of those Doulas, I say, showing that I'm neither judging nor out of touch with the present.

-No, we want to do it all by ourselves. As it was intended from the beginning.

-When women died like flies in childbirth, I respond before I can stop myself.

-It's my labour, she says abrupt.

-Absolutely. Sorry, I just get so nervous when people dismiss centuries of progress and call it natural. As if I would go to the dentist and refuse anaesthesia for a root canal.

-It's hardly the same thing.

-No, you're right. What does your husband do? I ask.

-He works at the National Land Survey, why? she replies irritably.

-So he's not much to count on if there's a breech birth, heavy bleeding or lack of oxygen?

After that we eat in silence. The dishes come and go. I feel a bit guilty that I didn't keep my mouth shut and just played along. Later, when the dance has started and I'm standing alone at the bar, her husband joins me. I think that this is my opportunity to compensate for my insensitivity towards his wife.

-So, I think your wife got a bit upset with me, I say.

-Yes, I heard, he replies.

-It was foolish of me to make comments ...

-Between you and me, he suddenly says in a low voice and grabs my arm. You're absolutely right. I can draw straight lines between properties, but I don't know shit about births or how to save lives. I'm fucking terrified of this.

Then suddenly his wife's water breaks on the dance floor and a doctor at the party offers to take them straight to the maternity ward at the nearest Hospital.

-You are saved, I tell the husband.

Much later I hear that they had a beautiful little daughter and that everything went well with the help of a wonderful midwife, nitrous oxide and an epidural anesthesia.

Förlossning på matbordet.

Jag är bjuden på en middag och hamnar bredvid en ung tjej som ser ut att kunna föda innan förrätten är serverad. Vis av erfarenhet kommenterar jag ingenting kring hennes tillstånd utan inväntar tills hon självmant tar upp det. Då spelar jag glatt överraskad och låtsas upptäcka hennes mage för första gången. Hon är naturligtvis uppfylld av att vänta sitt första barn, precis som jag var. Den där magiska kombinationen av att vara en del av mänsklighetens mest allmängiltiga förlopp, samtidigt som det är en så unik och magisk händelse i ens eget liv.

-Vi ska föda helt naturligt, berättar hon entusiastiskt.

-Jaha? Vad innebär det? frågar jag intresserat.

-På egen hand. Bara min man och jag, hemma. Det är han där borta, lägger hon till och pekar mot en blodfattig figur i andra änden.

-Vad spännande, annars har jag hört att man kan ta hjälp av en sån där Doula, säger jag och visar på så vis att jag varken dömer eller tappat kontakten med samtiden.

-Nej, vi vill göra det helt själva. Som det var tänkt från början.

-När kvinnor dog som flugor i barnsäng? kommer det ur mig innan jag hinner stoppa mig själv.

-Det är min förlossning, säger hon kort.

-Absolut. Förlåt, jag bli bara så nervös när folk väljer bort århundraden av framsteg och kallar det för naturligt. Som om jag skulle gå till tandläkaren och vägra bedövning för en rotfyllning.

-Det är knappast samma sak.

-Nej, du har rätt.Vad gör din man? undrar jag.

-Han arbetar på Lantmäteriet, hurså? svarar hon irriterat.

-Då är han inte jättemycket att räkna med om det blir en sätesbjudning, kraftiga blödningar eller syrebrist?

Sen äter vi rätterna som kommer och går under tystnad. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte jamsat med och hållit käften. Senare när dansen startat och jag står ensam i baren ansluter hennes man. Jag tänker att här är min möjlighet att kompensera för min okänslighet gentemot hans fru.

-Du. Jag tror att din fru blev lite upprörd på mig, säger jag.

-Jo, jag hörde det, svarar han.

-Det var dumt av mig att ha synpunkter…

-Oss emellan, säger han plötsligt lågt och tar tag i min arm. Du har helt rätt. Jag kan rita raka linjer mellan fastigheter, men vet inte skit om födslar eller hur man räddar liv. Jag är fan livrädd för det här.

Då går plötsligt vattnet på hans fru på dansgolvet och en läkare på festen erbjuder sig att köra dem direkt till förlossningen på Karolinska.

-Du är räddad, säger jag till mannen.

Långt senare får jag höra att de fick en välskapt liten dotter och att allt gick bra med hjälp av en underbar barnmorska, lustgas och epiduralbedövning.

Our moment on Earth.

It doesn't look like we'll be able to keep the planet's temperature at a reasonable level. Doom, who has mostly been lying on his daybed picking his teeth with a poker, groans, gets up and starts his little walk in our direction. He's been busy creating and extinguishing some solar systems and sorting through all the Red Dwarfs. Perhaps he should stop calling them that and say Little Red's instead? It's unclear, but for now they'll just have to keep their name. Otherwise, he's mostly been dabbling in his favourite material - dark matter. It's the least judgemental material you can work with, as it lacks mass. A couple of pots, some serving plates and three teacups, but the one he is most pleased with is an abstract troll. It's a good pastime and sometimes, when he's in the mood, he thinks of his work as non-figurative art.

He has visited us on Earth before, giving us ice ages, meteorites and other life-destroying events. But he was younger then and enjoyed being cruel for no reason. Now he's more mature and more of a middle-aged janitor wandering around the universe trying to keep some kind of order. That little blue planet, he thinks, shaking his head dejectedly and adjusting his sex in his carpenter's trousers with one hand. It looked so promising for a while, a planet that managed to create a sustainable atmosphere and conditions for life. And life came, first as tiny, insignificant bacteria that with numbing slowness eventually transformed and created everything that grows and lives.

Eventually, a species evolved that came to completely dominate the planet, which was somewhat surprising given its complete lack of consequentialist thinking. It may have been the smartest species on the planet after millions of years of evolution, but on the whole it was just a bunch of idiots. Full of themselves and their own excellence. Even when faced with the threat of extinction, they refused to change their lifestyle. Self-annihilation, isn't that what it's called?

So Doom grabs a stool and sits down to watch the show from the front row. He thinks this will be a bit like popping popcorn. Maybe something surprisingly tasty and edible can come out of this too? He knows that the planet will survive and that life will return in a new form. But it's a shame that no one will be around to tell the new life forms what went wrong last time.

But maybe it doesn't matter, he thinks, every generation wants the privilege of making its own mistakes, right?

Den sista vilan.

I förbifarten hör jag på radio att 37 miljoner kronor spenderas i Borås för att bygga om kremeringsugnarna. En liten notis som inte passerar mitt limbiska system obemärkt. Speciellt när en man uttalar sig och förklarar att ”kunderna” blivit större och att de måste anpassa sig efter det.

Själv tänker jag att befolkningen förvandlats i samklang med teknikutvecklingen av TV-apparater. De har gått från det gamla TV-format 4:3 till förmån för 16:9. Kistorna har blivit större och ugnarna måste breddas för att kunna hantera en stillasittande generation som växt upp på skräpmat och snabba kolhydrater.

Jag börjar fundera hur de gör i andra kommuner som fortfarande har de gamla 4:3 ugnarna? Jag ser flera lösningar framför mig. Den ena är den där trumman som man kör in julgranen i och får den elegant inslagen i ett plastnät. Med ett tjockare plastnät borde kropparna rimligen komprimeras ihop (som kassler) och bättre slinka in i öppningen. Om det visar sig otillräckligt så måste väl en post-mortem fettreduktion vara möjlig? Det behövs ju inte ens narkos och man kan ju lite slarvigt hyvla ner områden tills man passar i öppningen. En större variant av en sån där skärmaskin de har i italienska delikatessbutiker ser jag framför mig. Jag kanske är utanför mitt kompetensområde här, men nog borde den kosta väsentligt mindre än 37 miljoner?

En annan lösning är att landet gör en massiv satsning på folkhälsan. Straffbeskattar socker, uppmuntra folk att äta rätt och röra på sig under hela livet. Men jag inser att det är en så idiotisk idé att jag inte ens ska ta upp den.

Vikten av ett avslut.

Det finns uppenbarligen en stor passion för att krydda sina chattar med hjärtan, smileys och andra emojis som ska förmedla olika sinnestillstånd. Jag behöver inte berätta för er att jag hatar det. Däremot verkar folk inte lägga ner lika mycket energi bakom sina digitala visitkort - mailsignaturen. Där har någonting annat hänt. De flesta har valt den bekväma vägen och avslutar mail med en förinställd generisk hälsning. Hur valet av avskedsfras valts är däremot lite av en gåta. Många verkar ha förvandlats till 1800-talsmänniskor och valt meningar som ingen frisk samtidsmänniska skulle använda annars.

Läkaren som hittat en tumör, stor som en avocado i min hjärna, mailar mig och förklara att ingen behandling finns. Väl mött! Dr Mengele.

Skattemyndigheten meddelar mig att de just bestämt sig för att sköntaxera mig för resten av livet och att beslutet inte går att överklaga. Allt gott! Mia Ljung, Handläggare.

Hantverkaren som lämnat en skruvmejsel på badrumsgolvet för att markera revir och skapa en illusion av att han påbörjat jobbet, mailar en faktura från en strand i Thailand. Jag önskar dig en fortsatt fin vecka. Jonne.

Och min fru som hittat en indisk älskare som tydligen är ett under av tantrisk förmåga, meddelar att hon vill skiljas. Allt det bästa. Lotta.

Själv tar jag mina mottagare på allvar genom att avsluta på ett sätt som står i samklang med mailets kontext. För vänner och folk jag känner väl kan jag välja mellan ”Din underdånige tjänare”, ”Carpe Diem”, ”Fistfuckad för evigt” eller bara ”Farväl” som jag tycker har någonting ödesmättat och vackert över sig.

För folk som refuserar mig eller uppför sig illa är det enklare.

Brinn i helvetet!

anders