Anders Tempelman's Blog, page 3

Miracle in Everyday Life.

The Catholic Church has decided to sharpen the definitions of miracles and reached out to me, asking if I wanted to participate in the work.

-Absolutely, I replied and was flown down to the Vatican City in Rome in Business Class. I felt honoured to be involved in the modernisation of an institution that otherwise excelled in resisting any kind of change. They asked if I wanted a choir boy in my hotel room when I arrived, but I politely declined, blaming it on a urinary tract infection. One wouldn't want to seem ungrateful and create a bad atmosphere.

-You are a critical outsider who can contribute with perspectives that we lack, said the man from the Vatican when we met early in the morning. I was led into a room with a gigantic oak table surrounded by a group of old men. The table was so polished that I could see up everyone's nostrils. The man leading the meeting had a red hat with slightly creased edges on top, like fins on a fish. Or perhaps it was a sundial?

-In our digital age, many try to bluff and manipulate miracles to gain attention. It undermines the credibility of the church and affects our ability to verify real miracles, he said, throwing his hands up in despair. The other men shook their heads in concern and exchanged looks of agreement.

-Let’s have some refreshments while we start working.

-Will there be choir boys with the coffee? asked a frail-looking man with a hint of hope in his voice.

-We'll save that for dinner, said the man with the red hat matter-of-factly.

I cautiously raised my hand, unsure if I could speak freely.

-Yes, Anders?

-If I understand correctly, do you mean today that a miracle is a Divine intervention, beyond the laws of nature, and should be extraordinary and perceptible by the senses?

-Yes, exactly.

-And now you want a more scientific approach?

I was met with completely blank stares.

-We always hire doctors to confirm medical miracles, said one of the old men.

-Yes, but they are your doctors, so they are hardly objective, right? If you were to evaluate miracles completely scientifically, it would be impeccable.

-Science cannot explain everything in this world, said the man with the red hat irritably.

-It can at least prove that no one can rise from the dead, walk on water, heal the blind and lame by laying on of hands and that statues cannot cry or bleed. You appear a bit ridiculous by believing in fairy tales. Isn't that why we are here today? The man with the red hat stared angrily at me and pointed towards the door.

-OUT! BLASPHEMER!

I left the meeting and thought it was a shame that I couldn't complete my reasoning that had led to the placebo effect. Where belief in a treatment or medicine can have positive effects even though the treatment or medicine is entirely ineffective. It's the miracle of our time. I passed a group of choir boys on the way out. They looked terrified, and then it hit me.

The creases on the red hat looked just like horns.

To throw away your life.

I hesitated for a second before turning the moving box upside down. Going to the dump and getting rid of old junk has always been delightful and cathartic. But now, when it was about everything I love, it was a bit more emotionally taxing. The books and authors that shaped and inspired me, the movies that touched me deeply, and the music that defined me. All the time and money I had invested in something that had turned into worthless pieces of paper and plastic that wouldn't fit in my future home.

Once I crossed that threshold, it was as if something broke inside me. Suddenly, nothing was sacred anymore, and I decided to throw away my wife, my children, my parents, siblings, and elderly relatives. But my wife and daughters were not on board at all and showed immense physical strength when I tried to cram them into the wood chipper. Pushing them into the incinerator container was also not an option; an employee at the station informed me that living beings are not to be recycled at all. I had to give up and tell the family I was joking and settled for throwing away all my photo albums, videotapes, and slides instead. Everything fell into the container's welcoming mouth like rain-heavy leaves.

The journey back from the dump was understandably a bit frosty, but I kept my spirits up and explained that this cleansing ritual was vital to me.

-My past is erased, like an intestinal lavage. All that remains is my genetic heritage and the future, I explained to ears that didn't want to listen.

When I recounted the episode to my friends (I omitted the attempted murder of my family, I don't think they would understand), they sat with their mouths agape and appalled. How could I? 

In reality, I had portrayed myself as more progressive than I am since I didn't mention that I had digitized everything before it went to the dump. So, in reality, I haven't thrown away my life at all. On the contrary, I have preserved it and made my past more accessible than ever. Up in the attic, it gathered dust in oblivion. Now it's in the cloud, ominously hovering over me around the clock. Always accessible and a constant reminder that I am an insignificant cog in the machinery of life until the internet implodes and dies under the pressure of humanity's collective stupidity.

Then everything disappears forever, and only then - maybe- we truly will be free.

Att kasta bort sitt liv.

Jag tvekade en sekund innan jag vände flyttlådan upp och ner och ner. Det har alltid varit härligt och renande att åka till tippen och göra sig av med gammalt skräp. Men nu när det handlade om allt jag älskar, var det lite mer emotionellt påfrestande. Böckerna och författarna som format och inspirerat mig, filmerna som berört mig på djupet och musiken som definierat mig. Så enormt mycket tid och pengar jag investerat i det. Nu tvingades jag inse att det förvandlats till värdelösa bitar av papper och plast som inte ryms i mitt kommande hem.

När jag väl passerat den tröskeln, var det som om någonting brast inom mig. Plötsligt var ingenting heligt längre och jag bestämde mig för att kasta bort min fru, mina barn, mina föräldrar, syskon och äldre släktingar. Men både min fru och mina döttrar var inte alls med på noterna och visade prov på enorm fysisk styrka när jag försökte pressa ner dem i flismaskinen. Att knuffa ner dem i containern för brännbart gick inte heller, en anställd på stationen upplyste mig om att levande varelser inte fick återvinnas alls. Jag fick ge upp och säga till familjen att jag bara skämtade och nöjde mig med att kasta alla fotoalbum, videoband och diabilder istället. Allt föll som regntunga löv ner i containerns välkomnande gap. Hemresan från tippen var av förklarliga skäl lite frostig, men jag höll humöret uppe och förklarade att det här var viktigt för mig.

-Mitt förflutna är utraderat, som en tarmsköljning. Allt som är kvar är mitt genetiska arv och framtiden, förklarade jag för öron som inte ville lyssna.

När jag återgav episoden för mina vänner (jag utelämnade mordförsöket på min familj, jag tror inte de skulle förstå) satt de med vidöppna munnar och förfasade sig. Hur kunde jag?

I själva verket framställde jag mig som mer progressiv än jag faktiskt är, eftersom jag inte berättade att jag digitaliserat allt innan det åkte på tippen. Så egentligen har jag inte alls kastat bort mitt liv. Tvärtom, jag har bevarat det och gjort mitt förflutna mer tillgängligt än någonsin. På vinden samlade det damm och glömdes bort, nu ligger det i molnet och svävar olycksbådande över mig dygnet runt. Alltid tillgängligt och som en ständig påminnelse om att jag är en obetydlig kugge i livets maskineri, tills internet imploderar och slocknar under trycket av mänsklighetens samlade dumhet.

Då försvinner allt för evigt och först då kanske vi kan bli fria på riktigt.

The heart of the home.

After 30 years in the same house, my wife and I have decided to move. Without children or a dog, it's as if we live in a gigantic memorial park where we have to use 'find-my-iPhone' to locate each other.

We carefully chose a real estate agent and since then, we have done nothing but clean and style our home. First for a photo shoot and then for viewings when complete strangers will stroll around our home and hopefully be able to see themselves living there. The real estate agent came to inspect our work one day. He silently walked around the house with a critical gaze. He opened closets, peeked into bathroom drawers, visited the attic and storage spaces, and made small notes in a notebook.

-The large framed photo in the living room? he said with a concerned tone as we sat down at the kitchen table.

-Yes?

-What is that, it looks like a piece of meat?

-Christ, no! That's my wife's placenta from our first daughter, the Tree of Life, I replied enthusiastically.

The real estate agent's face whitened slightly as he glanced down at his notes.

-I think it would be best if...

-We ate it afterwards, my wife interjected. We sautéed it lightly in cold-pressed olive oil with some garlic and tarragon, then served it with pickles and salt and pepper. Such a beautiful moment and surprisingly tasty.

-Yes, almost like goulash but with a hint of liver, I added.

-I understand that it means a lot to you, but perhaps another painting won’t steal so much focus from the house itself, struggled the real estate agent.

-Well, you're the professional here. I don't want to end up like my own clients who are willing to pay for my services but aren’t willing to listen, I said, laughing.

The real estate agent gathered his strength before moving on to the next point on his list.

-The old man sitting in the guest room closet?

-Mr Wallén? Yes, he's a close family friend who has been with me since I was young. He was the gardener at my grandmother and grandfather's place on the outskirts of Stockholm.

-I think he might have to go, the real estate agent stated flatly.

-But he's been there since we moved in, I tried to explain.

-It can be perceived as offensive to have a stuffed person in the house, the real estate agent explained pedagogically and sought support from my wife.

-How can it be offensive to honour the memory of a beloved gardener? my wife wondered, tilting her head slightly. (Always a warning sign.)

-Homebuyers are often sensitive beings and very afraid of moisture, mould, and radon.

-I don't think there's radon in Mr Wallén, although he may have grown up in a home built with blue lightweight concrete on a glacial ridge and an exterior covered with asbestos tiles, so who knows? I chimed in.

-No, precisely.

-So what should we do with him? I asked worriedly.

-Maybe he can be in the tool shed until the viewings are over? the real estate agent suggested.

-Yes, he might be right, my wife said to me. He would probably feel at home among all the rakes and tools.

A little later, the real estate agent and I carried Mr. Wallén out through the kitchen door, across the lawn, and towards the tool shed. He was surprisingly heavy, and suddenly one of his legs broke off and we dropped him on the ground. The real estate agent stood there holding the leg, looking foolish.

-What the hell, I exclaimed irritably.

-He can probably be fixed, the real estate agent tried. And besides, he doesn't feel anything.

-No, but I feel something. Because he was my gardener and stood firmly on two legs his whole life.

Suddenly I sense that someone is staring at us from the driveway. It's a man and a woman with two little daughters, one of whom is crying silently. The real estate agent quickly composes himself.

-Welcome. We just need to remove the gardener and then I'll be right with you.

-He’s not included in the sale, I added and dragged Mr Wallén by his remaining leg towards the shed.

Hemmets hjärta.

Efter 30 år i samma hus har min fru och jag bestämt oss för att flytta. Utan barn eller hund är det som om vi lever i en gigantisk minneslund där vi tvingas använda hitta-min-iphone för att lokalisera varandra.

Vi valde en mäklare med omsorg och sedan dess har vi inte gjort någonting annat än att städa och styla vårt hem. Först för en fotografering och därefter för visning. Sen ska vilt främmande människor flanera omkring i vårt hem och i bästa fall kunna se sig själva bo där. Mäklaren kom för att inspektera vårt arbete en dag. Han gick ordlöst runt i huset med kritisk blick. Han öppnade garderober, sneglade ner i badrumslådor, besökte vind och  förrådsutrymmen och gjorde små noteringar i ett block.

-Det stora inramade fotot i vardagsrummet? sa han med en bekymrat tonläge när vi slagit oss ner vid köksbordet.

-Ja?

-Vad är det för något, det ser ut som en köttbit?

-Gud nej. Det är min frus moderkaka när vi födde vår första dotter, livets träd, svarar jag entusiastiskt.

Mäklaren vitnar något i ansiktet och flackar med blicken ner i sina anteckningar.

-Jag tror att det vore bra om….

-Vi åt upp den efteråt, säger min fru. Fräste den lätt i kallpressad olivolja med lite vitlök och dragon och serverade sen med saltgurka och salt och peppar bara. Ett sånt fint ögonblick och överraskande gott.

-Ja, lite som gulasch fast med inslag av lever, lägger jag till.

-Jag förstår att den betyder mycket för er, men en annan tavla kanske inte stjäl så mycket uppmärksamhet från själva villan, fortsätter mäklaren ansträngt.

-Jaja, det är ju du som proffset här. Jag tänker ju inte bli som mina egna kunder som är villiga att betala för mina tjänster, men sen inte vill lyssna, säger jag och skrattar.

Mäklaren samlar kraft innan han når nästa punkt på sin lista.

-Den här farbrorn som sitter i garderoben i gästrummet?

-Herr Wallén? Ja, han är en nära vän till familjen som hängt med mig sedan jag var liten. Han var trädgårdsmästare hos min mormor och morfar som hade ett stort ställe i Lännersta.

-Jag tror att han kanske måste ut, säger mäklaren avmätt.

-Men han har bott där sedan vi flyttade in, försöker jag.

-Det kan uppfattas som stötande med en uppstoppad människa i huset, förklarar mäklaren pedagogiskt och söker stöd hos min fru.

-Hur kan det vara stötande att vårda minnet av en älskad trädgårdsmästare? undrar min fru och lägger huvudet lite på sned. (Alltid en varningssignal.)

-Husköpare är ofta känsliga väsen och väldigt rädda för fukt, mögel och radon.

-Jag tror inte att det är radon i Herr Wallén, fast det är ju möjligt att han växte upp i ett hem i blå lättbetong på en rullstensås och med eternitplattor, så vad vet man? flikar jag in.

-Nej, precis.

-Så vad ska vi göra med honom? undrar jag bekymrat.

-Han kanske kan vara i Friggeboden tills visningarna är över bara? föreslår mäklaren.

-Ja, det kan han ha rätt i, säger min fru till mig. Han skulle nog känna sig hemma bland alla krattor och verktyg?

Lite senare bär jag och mäklaren Herr Wallén ut genom köksdörren, över gräsmattan och bort mot friggeboden. Han är överraskande tung och plötsligt så bryts hans ena ben av och vi tappar honom i marken. Mäklaren står kvar med benet och ser dum ut.

-Men vad fan, utbrister jag irriterat.

-Han går säkert att laga, försöker mäklaren. Och dessutom känner han ju ingenting.

-Nej, men JAG känner någonting. För han var min trädgårdsmästare och stod stadigt på två ben under hela sitt liv. Plötsligt känner jag att några står och stirrar på oss på uppfarten. Det är en man och en kvinna med två små döttrar, varav den ena gråter ljudlöst. Mäklaren finner sig blixtsnabbt.

-Välkomna. Vi ska bara ta bort trädgårdsmästaren så kommer jag.

-Han ingår inte i huset, lägger jag till och släpar Herr Wallén i det kvarvarande benet bort mot boden.

A handful of men.

She went home to a loveless relationship held together only by variable interest rate on their joint mortgage. Dinner consisted of leftovers from the fridge that she managed to create something from. They ate in silence while studying the perfect lives of others in short clips on their phones. Their necks were bent, as if for an execution. He suddenly laughed at something, and she looked at him in surprise.

-What was that?

-Oh, nothing really.

-But you laughed.

-Did I? he replied and returned to the screen.

After dinner, they watched a show formatted by an algorithm that had learnt their tastes over the years, making it so predictable that they fell asleep on separate sofas. When she woke up, he had already gone to bed without waking her.

The TV was on and CNN was repeating world news that made her to reconsider her stand on the death penalty. Imagine being able to cleanse the earth of the handful of men who are at the root of all the shit happening on the planet. But she doesn't believe in the death penalty. It might solve some problems, but what would it do to her? What kind of person would they turn her into? But at some point you may have to strike a balance. If you can reduce the suffering of millions of people by getting rid of one, isn't that a good deed?

She brushed her teeth and changed into a nightgown before crawling into bed where her husband was sleeping with his oxygen mask on and still snoring. She studied him and the foggy mask over his nose and mouth. If he didn't work at the Land Survey, could he also have become a powerful despot who oppressed and duped his people, threatened neighbouring countries and executed critics? She hesitated, reminding herself that her thoughts should not be applied to all men. One should not generalise. But at the same time, she could not ignore the fact that it is almost exclusively men who make the world a worse place. A handful of men, but still men. That's a fact.

She suddenly felt lucky that she only shared her life with one really boring man. At the same time, she was glad that she didn't agree to them taking out a life insurance policy on her. They might not love each other anymore, but she wasn't going to give him the slightest reason to want to kill her.

Opportunity makes the thief and all that.

En handfull män.

Hon åkte hem till ett kärlekslöst förhållande som bara hölls ihop av rörlig ränta på deras gemensamma bolån. Middagen bestod av rester från kylen som hon lyckades skapa någonting av. De åt under tystnad samtidigt som de studerade andras perfekta liv i korta klipp på sina telefoner. Deras nackar var böjda, som för en avrättning. Han skrattade plötsligt till över något och hon tittade lite förvånat på honom.

-Vad var det?

-Nej, inget särskilt.

-Men du skrattade ju.

-Gjorde jag? svarade han och återgick till skärmen.

Efter middagen tittade de på en serie som var formaterad efter en algoritm som lärt sig deras smak under flera år, vilket gjorde den så förutsägbar att de somnade i varsin soffa. När hon vaknade till hade han redan gått och lagt sig i sängen utan att väcka henne.

TV’n stod på och CNN repeterade nyheter om världsläget som fick henne att ompröva sin syn på dödsstraff. Tänk att få rensa jorden på de handfull män som är roten till all skit som pågår på planeten. Men hon tror inte på dödsstraff. Nog för att det skulle kunna lösa en del problem, men vad skulle det göra med henne? Vilken sorts människa hade de då förvandlat henne till? Men någonstans måste man kanske göra en avvägning. Om man kan minska lidandet hos miljoner människor genom att göra sig av med en, är inte det en välgärning?

Hon borstade tänderna och bytte om till nattlinne innan hon kröp ner i sängen där hennes man sov med sin syrgasmask på och snarkade ändå. Hon studerade honom och den immiga masken över hans näsa och mun. Om han inte arbetat på Lantmäteriet, hade han också kunnat utvecklas till en maktfullkomlig despot som förtryckte och duperade sitt folk, hotade grannländer och avrättade kritiker? Hon var tveksam till det och påminde sig om att hennes tankar inte fick överföras på alla män. Man ska ju inte generalisera. Men samtidigt kunde hon inte ignorera det faktum att det nästan uteslutande är män som gör världen till en sämre plats. En handfull män, men trots allt män. Det är ju fakta.

Hon kände sig plötsligt lyckligt lottad över att hon bara delade livet med en riktigt tråkig man. Samtidigt gladde hon sig åt att hon inte gick med på att de skulle ta ut en livförsäkring på henne. De kanske inte älskade varandra längre, men hon tänkte inte ge honom minsta anledning att vilja döda henne.

Tillfället gör tjuven och allt det där.

The Promised Land of Oblivion.

It's funny how a phenomenon transitions from being seen as a groundbreaking form of treatment to eventually end up being regarded as unscientific mumbo jumbo. The believers studied for years and read books by old dead men who had no clue what they were doing. Afterwards, the believers spent their days in a chair listening to patients ruminate on their inner selves. Some may have left the sessions with increased self-awareness, but many emerged even more confused than they were initially. They would have achieved more lasting positive results if patients were served coconut balls instead.

However, there is one field where psychoanalysis has made a lasting mark - filmmaking. I'm not referring to all those depictions of neurotic characters endlessly lying on a couch at their therapists. No, it's rather the idea of repressed memories that has been utterly irresistible to screenwriters. I don't know how many movies and series I've seen revolving around childhood trauma. Preferably abuse or traumatic experiences in relationships or in a war that the main character doesn't remember and hinders him from living his life to the fullest. In reality, there is nothing we humans remember better than horrific events in our lives. They are the ones that stick despite our desire to get rid of them. Unfortunately, it's not as spectacular to make a film about what we truly have forgotten.

-What’s the movie about, Anders?

-A man who has repressed what kind of shorts he was wearing on a vacation in Egypt.

We remember what matters. We remember what deviates from everyday life. That's why memory researchers encourage us to associate facts with obscenities, so we trick the brain into sticking a permanent Post-it note there. Albert Einstein = pubic hair.

But in the world of film, there is nothing more attractive than a protagonist carrying an unconscious trauma. Cut to flashback: A man hits a little boy on the head with a saucepan. Cut back to the adult protagonist: Rubbing his eyes and looking bewildered. It's only through a breakthrough with his psychoanalyst (who is also his love interest) that the lead character becomes aware of what he has been through. Cut to reconciliation scene. Tears. Embrace. Strings. Plinky piano. End credits. The end.

An unforgettable film.

Glömskans förlovade land.

Det är lustigt ändå, hur en företeelse går från att betraktas som en banbrytande behandlingsform till att sen betraktas som ovetenskaplig hokus pokus. Anhängarna pluggade i massor av år och läste böcker av döda gubbar som absolut inte visste vad de höll på med. Efter utbildningen tillbringade de dagarna i en stol och lyssnade på patienter som ältade sitt inre. Det är möjligt att några lämnade sessionerna med ökad självinsikt, men många kom ut än mer förvirrade än vad de var från början. Om man sökt mer varaktiga positiva resultat hade det räckt om patienterna fått en kokosboll istället.

Men det finns ett område där psykoanalys gjort ett outplånligt avtryck - filmskapandet. Jag tänker inte på alla dessa skildringen av neurotiska karaktärer som oavbrutet ligger på en soffa hos sin terapeut. Nej, det är snarare idén om förträngda minnen som varit helt oemotståndlig för manusförfattare. Jag vet inte hur många filmer och serier jag sett som kretsar kring ett trauma i barndomen. Gärna övergrepp eller en traumatisk upplevelser i relationer eller ett krig som huvudkaraktären inte minns och därför heller inte kan leva sitt liv fullt ut.

I verkligheten finns det ingenting vi människor minns bättre än fasansfulla händelser i våra liv. Det är de som etsar sig fast trots att vi helst vill bli av med dem. Tyvärr är inte det lika spektakulärt att göra film om det vi verkligen glömt.

-Vad handlar filmen om, Anders?

-En man som förträngt vilka shorts han hade på sig på en semester i Egypten.

Vi minns det som betyder något. Vi minns det som avviker från vardagen. Det är därför minnesforskare uppmuntrar oss att associera fakta med obsceniteter, så att vi lurar hjärnan att sätta dit en permanent post-it lapp. Albert Einstein = könshår.

Men i filmens värld finns det ingenting mer attraktivt än en huvudkaraktär som bär på ett omedvetet trauma. Klipp till flashback: En man slår en kastrull i huvudet på en liten pojke. Klipp tillbaka till huvudkaraktären i vuxen ålder: Gnuggar sig i ögonen och ser förbryllad ut. Det är bara genom ett genombrott med sin psykoanalytiker (som också är hans love-interest) som huvudrollsinnehavaren blir medveten om vad han varit med om. Klipp till valfri försoningsscen. Gråt. Omfamning. Stråkar. Pianoplink. Eftertexter. Slut.

En oförglömlig film.

The Defrosted

In the year 2324, a spectacular discovery was made by chance. A sealed cavern was found containing hundreds of cryogenic chambers, each housing a frozen human from the year 2024, hoping to one day be resurrected. Some sought to cure an incurable disease, while the vast majority longed to wake up in a future where science had paved the way for extended lifespans.

As it turned out, their $200,000 was not entirely wasted. Technological progress had made it possible to thaw people from -197°C and revive them. The bad news was that the majority in the tanks were around 80 years old and filthy rich. So the planet suddenly had a flock of privileged individuals scurrying around smelling like old freezers that had never been defrosted. They might get their long-awaited 40 extra years of life, thanks to new diets and genetically engineered drugs. The fact that they still leaked like a sieve and had to wear adult diapers somewhat reduced the initial joy. The butt plug took on a whole new function.

Sadly, dementia was still not curable or stoppable, leaving many with decades ahead of them with the consciousness of a mandarin. Those who were still mentally intact were hugely annoying people who were used to being listened to. They demanded media attention and could never stop talking about how amazing and successful their lives had been. It soon became clear that the ultimate motive for the freeze was that they believed they had so much to give to future generations. A crash course in ruining the planet? someone asked and was met with a slightly frostbitten evil eye.

Relatives of the Defrosted were also allowed to meet their distant ancestors, which didn't lead to anything good. Small children were frightened out of their wits, and adults were faced with the dilemma of dealing with an ancient relative who demanded attention, service, and meat-based fast food. What the Defrosted people didn't realize was that in 300 years, humanity had evolved. Among other things, it had stopped being obsessed with the idea of living as long as possible. The optimum is to live as well as possible for as long as possible. The human body has an expiry date, just like any other living thing, a scientist told them matter-of-factly. The Defrosted shouted angrily that it was just an opinion and that they felt offended by having their dream questioned. They therefore demanded to be frozen again and thawed when scientists had learned to become more customer friendly and market oriented. So the Defrosted bitterly went back into their capsules for another dreamless sleep.

What they had forgotten is the indisputable fact that you can't defrost meat more than once.