Håkan Lindgren's Blog, page 29

Soldier

”När Oskar öppnade ögonen var det inte utan obehag. Solen lyste stark och han hade svårt att se klart. Solglasögonen hade hamnat snett när han somnat på magen och han rättade mödosamt till dem. Oskar var varm och tänkte att enda sättet att råda bot på det var att slänga sig i vattnet. Stel i kroppen efter den besynnerliga ställning som stenformationerna på Saltholmen tvingat honom till, reste han sig först på knä och ryckte till när en manslem dinglade förbi framför ansiktet på honom. Nakenbad i all ära, Oskar gillade frihetskänslan, men han hade svårt för de som släppte alla spärrar och saknade respekt för dem som fanns runt omkring. Bara för att man gillade att sola och bada utan kläder behövde man väl inte ligga på och nästan med varandra på stranden?

Oskar tittade på de skinntorra skinkorna som avlägsnade sig och han var lättad över att vara mer eller mindre ensam igen. Han älskade Västkustens klippor och lyckades nästan alltid hitta en liten håla som gav honom lä och där han kunde får vara i alla fall nästan för sig själv. Men i morse hade Oskar sovit länge, veckan hade varit hektisk och han hade behövt vila ut. Inte för att en dag vid havet var särskilt tröttsam, han gjorde inte mycket annat än att vila här heller. Hur som helst, solen hade skinit från en klarblå himmel från arla morgonstund och alla Oskars favoritplatser hade varit upptagna när han ställt cykeln och tillryggalagt de sista hundra metrarna till fots. Det var väl inte hela världen, nu låg han där han låg, kanske skulle han ge sig av hemåt när han torkat.

Med en nästan desperat iver klev han iväg mot vattnet och gjorde en elegant dykning. Oskar var stolt över sin förmåga i vattnet, han dök och simmade bättre än de flesta och han kunde ofta inte låta bli att skratta inombords åt andras försök att göra som han. Även om han aldrig simmat professionellt hade hans egna ihärdiga träning dessutom gett honom en smidig kropp som han kunde visa upp utan att skämmas. Han var till och med lite stolt över den, men det skulle han aldrig erkänna högt.

Oskar hade gärna låtit en och annan kvinna beundra hans lekamen på närmare håll, men han hade tyvärr sin blyghet att övervinna, en blyghet som inte låg på det fysiska planet utan på det mentala. Hur gjorde alla de andra, alla de män som promenerade med vackra kvinnor vid sin sida? Hur bar de sig åt, de som lyckades få med sig någon hem efter en kväll på krogen? Oskar hade ingen aning. Så fort han försökte, så låste det sig för honom.”