Mattias Boström's Blog, page 3

Ännu ett bevis varför mina mål bara bör vara innehållsmässiga

Det finns en anledning till att alla mina delmål i tillvaron är innehållsmässiga. För så fort delmålen inbegriper andra faktorer som jag inte har kontroll över så är de inte längre några säkert realiserbara mål – de är bara önskedrömmar. Jag kan ha som mål att skriva en bok, men jag kan inte ha som mål att den ska sälja ett visst antal exemplar. Själva skapandet är målet, resten är bara en förhoppning. Jag hade i höstas som mål att skriva en show och det gjorde jag. Och visst hade jag förhoppningar om att många skulle se den, men det ingick inte i själva målet. Just nu har jag som mål att till i maj ha tagit fram 20 minuter riktigt starkt supportkomikermaterial. Att jag sedan kommer få framträda med det är bara en förhoppning.

När jag i våras blev tillfrågad av produktionsbolaget Filt att delta i det nya radioprogrammet Detektiverna så blev jag så jäkla glad och stolt. Jag älskar att medverka i radio och inte minst i P1, där pratet kan få bre ut sig. Och roligast av allt: Jessika Gedin som programledare! Jag träffade Jessika första gången i slutet på 90-talet och har sprungit ihop med henne då och då genom åren. På senare år har vi dessutom pratat allt mer om vårt gemensamma intresse för Sherlock Holmes.

Programmet Detektiverna är ett mysigt pratprogram där det lättsamma tävlingsmomentet egentligen inte är så viktigt. Och det var riktigt kul att spela in det i Filts lokaler i Gamla stan i midsommarveckan. Serien sändes under sensommaren, men eftersom premiäravsnittet senarelades en vecka pga de tragiska händelserna i Norge, så blev hela serien förskjuten och avslutningsprogrammet rymdes inte längre i tablån. Det var det programmet där jag tävlade mot Annina Rabe. Det gjorde mig inte så mycket – programmet skulle istället komma att sändas på bästa sändningstid i julhelgen: på annandagen direkt efter Vinterpratarna.

Det var min förhoppning att programmet skulle sändas i P1 kl 14.30 idag. Och mycket riktigt. Hallåmannen påannonserade programmet med deltagarna Annina Rabe och Mattias Boström. Och visst var det programserien Detektiverna som lyssnarna kunde höra. Men någon råkade göra fel i programkontrollen och istället sändes näst sista avsnittet som redan hade sänts i september. Förvisso ett bra avsnitt.

Men jag styr inte över det. Mina mål i livet uppfylls ändå – trots sådana mänskliga faktorer. Jag förstår att man inte avbryter pågående program när man upptäcker missen – det ruckar ju på hela tablån. Man kan lika gärna sända det gamla programmet i repris. Vad spelar det för roll, huvudsaken är att man fyller sändningsutrymmet. Det är som om vi förlagsbranschen sätter korrekt omslag på en bok, men låter innehållet vara författarens förra bok.

Ja, jag blev förstås sur och jäkligt besviken idag. När jag och mina kompisar Martin och Trampe skrev boken ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden” så hade vi roligt åt alla de upprörda lyssnare som hängde upp sig på småsaker och sedan satte sig för att författa långa skrivelser till radionämnden om Stig Järrels halssmycke, om karatesparkar mot knäckebröd eller om minsta avvikelse mot tablån… Plötsligt har jag förståelse för alla dessa arga kvinnor och (oftast) män.

Det här sura och besvikna går förstås snart över. Och det var fortfarande kul att spela in programmet och det går hur bra som helst att lyssna på det på nätet (tack och lov för poddradion – där gjordes inga fel).

Innehållsmässigt blev det bra. Resten rår jag jag inte över.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Jag är kär

Jag upplevde något magiskt igår kväll. För andra människor framstår det kanske inte som något konstigt, men för mig var det omvälvande och jag blev alldeles varm inombords.

När jag började studera ekonomi i Lund 1992 så drogs jag snabbt till spexarvärlden. Äntligen fanns det ett perfekt sätt för mig att få utlopp för den humor som jag hade utvecklat alltsedan mellanstadiet. Jag sökte in till Lundaspexarna, men kom inte med. Jag var inte tillräckligt bra sångare och heller inte någon makalös scenhumorbegåvning. Kanske hade det gått bättre om jag enträget fortsatt att söka in, men det hade jag inte tålamod till. Så istället drog jag hösten 1992 igång ekonomernas spex i Lund, den ensemble som snart kom att kallas Muffinsakademin, Muffinsspexet eller bara kort och gott Muffins. Vi skrev och satte upp vårt första spex våren 1993. Från början var vi förstås väldigt amatörbetonade, men med åren upplevde vi uppsättningar som stod sig ganska bra i Lunds humorutbud och med en riktigt proffsig organisation runtomkring. Jag stod en hel del på scenen till en början, men med åren blev jag alltmer bara manusskrivande – jag hade ju då för länge sedan slutat studera och drev istället mitt eget bokförlag. Till och med efter min flytt till Stockholm fortsatte jag skriva spexmanus och åkte varje år ner några dagar till Lund och följde slutarbetet och föreställningarna och gjorde även små gästinhopp på scenen. Det var en av mina absoluta höjdpunkter under året, att få leka av sig bland likasinnade vänner.

Under det decennium som jag var aktiv i spexet var det förstås stor omsättning på personer i ensemblen, den bestod ju ändå mest av folk som studerade i Lund vid tillfället. Men i likhet med mig fanns det även andra som hängde kvar i spexet i många år och även om jag själv inte träffade dem så ofta pga arbete och geografiska avstånd så fanns det ett gäng killar och tjejer som jag kände mig för evigt sammansvetsad med. Jag har upplevt få saker i livet där man kommer så nära varandra som just under spexarbetet. För att fungera i gruppen måste man vara redo att visa alla sina svaga sidor och hela tiden våga göra bort sig. Det är det som humor handlar om. För om man inte gör det inför sina vänner så kommer man inte kunna underhålla en publik ute på scenen.

Igår var jag på 40-årsfest hos en av mina allra äldsta vänner, vi lärde känna varandra redan under det där allra första spexet och även om vi under perioder haft mindre kontakt så är också vi båda sammansvetsade. Den där typen av vänskap som faktiskt är helt okej att ta för given. Vi vet att vi alltid hittar tillbaka till varandra. Och vi vet precis hur roligt det är när vi umgås. Inget har förändras – vi är kanske delvis andra personer nu, men länken mellan oss är densamma.

På festen var även ett antal andra från det där sammansvetsade gänget från förr. Och plötsligt raderades allting ut – nyblivna föräldraskap, karriärer, allt det där andra som utgör våra numera vuxna liv. Vi befann oss åter i den där bubblan som skapades av vår intensiva spextillvaro för ett decennium sedan eller mer.

Det var magiskt att sitta där och skåla och skråla och skratta. Med vänner som jag älskar och som jag bara vill hålla om. Jag tror att det har att göra med vår gemensamma bakgrund i just spexet. Jag har nog aldrig kramats så intensivt med kompisar som under spextiden, förmodligen för att man kommer varandra så nära och under huden, och kramandet blir då ett naturligt sätt att stabilisera relationen och visa att man litar på varandra. Samt att man får utlopp för sina känslor – inte nödvändigtvis för den personen, utan snarare för den gemensamma situation man befinner sig i.

Jag måste erkänna att jag nog är kär i mitt gamla spexargäng. Det är en sån lycklig känsla att träffa dem. Spexet betydde enormt mycket för mig under en lång rad år. Inte bara för att det gjorde mig bättre på att framträda och gjorde mig roligare, utan för att det gav mig så många underbara vänner. Sammansvetsade för evigt.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Min Sherlock Holmes-adventskalender

Förutom på den här bloggen är jag just nu ganska aktiv på min andra stora sajt, www.sherlockholmes.se. Mest är det små notiser med Holmesnyheter, bl a om nya Hollywoodfilmen och den kommande andra säsongen av BBC:s tv-serie ”Sherlock”. Min ökade aktivitet där är antagligen bara tillfällig – ibland går det ett halvår utan att jag lägger upp något nytt. Men det är lätt hänt eftersom jag hoppar så mycket mellan olika intressen. Jag vet dock att min fascination för Sherlock Holmes alltid består.

Det som gör att jag är extra flitig på Holmesfronten nu under december är min adventskalender. Varje dag fram till julafton publicerar jag ett nytt youtubeklipp där jag pratar om något föremål ur min Sherlock Holmes-samling. Det är första gången som jag spelat in youtubeklipp på det här sättet – de flesta klipp jag tidigare publicerat är videoupptagningar från mina stand up-gig.

Och faktiskt finns det en viss stand up-baktanke även här. Sherlock Holmes är ju ett ämne som jag obekymrat kan prata om hur länge som helst. Och det är något som jag vill föra in i mitt ståuppande, att känna trygghet på scenen och avslappnat bara kunna prata på. Sedan gäller det förstås att få in humoristiska knorrar på stand up-scenen, men det kommer att komma automatiskt när jag väl nått tryggheten och det avslappnade. I ståuppandet har jag hittills varit väldigt manusbunden – även om jag förstås försöker få det att inte se ut så – men jag kommer jobba hårt närmaste halvåret på att lära mig improvisera. Lite som jag gör i adventskalendern, där jag bara plockar fram några grejer ur Holmessamlingen, sätter igång kameran och oförberett börjar prata. Och inte gör några omtagningar. Det får bli som det blir, och det ställer krav på mig att prestera direkt och att tänka snabbt.

När de 24 luckorna i kalendern är avklarade ska jag försöka fortsätta med improviserade Youtube-filmer, dock inte nödvändigtvis om Holmes. Kameran blir min krävande publik som får mig att skärpa mig.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Jag tar ett halvår i taget

Jag har inget stort mål i livet, inget som jag vill nå där borta vid horisonten. Jag tänker sällan på vad jag vill ha uppnått om tre år eller kanske om fem år. Visst har jag drömmar, men de betyder ganska lite för mig. Drömmar är bara drömmar, små fantasier som är kul att tänka på men alls inte måste bli verklighet. Ett stort mål som ligger långt borta känns väldigt diffust – och drömlikt – för mig.

Jag tror att det har med min rastlöshet att göra. Jag har aldrig haft orken att satsa allt på ett kort och verkligen koncentrera mig på ett område för att bli riktigt bra inom just detta. Det har nog att göra med bekräftelsebehovet. I det läge när jag börjar få motgångar så är det så lätt att hoppa över till något helt annat intresse. Ja, det räcker med att jag når en nivå där jag inte längre känner samma ökning av bekräftelsen längre. Inom ståuppandet fick jag exempelvis mycket beröm precis i början och sedan blev jag visserligen bättre på att skapa humor, men berömmet planade ut och ökade inte längre lika mycket. Av naturliga skäl förstås, mina vänner vande sig vid att jag höll på med det här. I precis det läget kunde jag mycket väl ha slutat med stand up comedy och satt igång något annat projekt. Som tur var så valde jag istället det andra tänkbara alternativet – jag höjde svårighetsnivån på min stand up-satsning och skrev en enmansshow. Svårt, men väldigt givande. Tack vare arbetet med showen kunde jag återigen få chansen att nå en ny topp av bekräftelse. Och det är där jag är idag.

Jag har en lång rad parallella intressen, eller kalla det projekt, som jag har varit igång med under de senaste åren. Sherlock Holmes finns förstås alltid med bland dessa. Under 2009-2010 var jag dessutom väldigt aktiv inom sociala medier-bubblan, parallellt med att jag engagerade mig mycket i ebokens utveckling och diskuterade framtidens bokbransch. Då och då gör jag återbesök inom dessa områden, även om jag under senaste året inte har gjort några stordåd där. Mitt intresse för svensk underhållningshistoria har gett upphov till några böcker och mitt intresse för Stockholm vid sekelskiftet kanske kommer göra motsvarande i framtiden. Alla dessa intressen existerar parallellt inom mig och jag vet sällan i förväg vad jag kommer ägna mig åt om ett år. Det beror helt på vilka chanser som uppstår. Ibland hjälper jag chanserna på traven, men ofta handlar det bara om att ha antennen påslagen och vara uppmärksam på vad som innebär en chans, även om den är förtäckt.

Det här sättet att tänka gör att jag sällan har möjlighet att bli bäst på något område. Men det är heller inget måste för mig, jag vill bara bli bra. På så sätt kan jag nå berömmet, men behöver inte riskera att en flerårig satsning inte leder någonstans.

Istället för att satsa långsiktigt delar jag in min tillvaro i delmål. Så gott som alla mina projekt är kortsiktiga. Jag ger mig numera sällan in i projekt som kommer vara längre än ett halvår. Jag har kommit fram till att just sex månader är perfekt projekttid för mig. Det är tillräckligt kort för att jag inte ska hinna tröttna och det är tillräckligt långt för att jag ska kunna nå ett delmål som visserligen är realistiskt men som ändå är väldigt högt satt.

Inom ståuppandet var mitt första halvårsprojekt att bli bland de tre bästa i BungyComedy-finalen. När det var avklarat så var jag redo för nästa halvårslånga delmål, jag satte upp min timslånga enmansshow. Inget av dessa projekt var något som jag hade planerat, utan jag grep chanserna i flykten eftersom de passade mig. Jag brukar utgå ifrån fyra komponenter för att bedöma om det jag vill satsa på är möjligt: har jag järnviljan, är jag beredd på tidsuppoffringen, kan jag stödja det genom mitt nätverkande och har jag åtminstone en gnutta talang för det? Hade jag saknat något av detta hade jag inte gett mig in på projektet. Det finns ingen anledning att satsa på något om det inte kommer gå att genomföra. På det sättet är jag förstås lite feg – jag chansar inte så mycket, utan satsar på hyfsat realistiska mål. Men det är ju också halvårskriteriet som tvingar fram detta. Jag skulle till exempel inte säga att jag ska slå igenom som komiker på tv inom ett halvår, eftersom jag vet att det inte är realistiskt. Det är något som påverkas av en mängd andra faktorer och personer. Därför är nästan alla mina delmål innehållsmässiga, dvs att de nästan bara beror på min egen insats och på vad jag lyckas producera. Andra saker kan jag inte påverka, t ex spridningen av resultatet. I mitt senaste delmål ingick bara att sätta upp en show – jag kunde inte styra hur stor publiken skulle bli. På lång sikt kan jag förstås hoppas att det innehållsmässiga påverkar övriga faktorer, men jag tar aldrig med det i mina delmål.

Efter showen hamnade jag i ett projektmässigt vakuum. Jag skulle självklart kunnat kämpa vidare med att sätta upp fler föreställningar av showen. Men jag känner att jag nästan uttömt min bekantskapskrets på tänkbar publik, åtminstone här i Stockholm. Och jag är på tok för okänd för att locka någon annan publik. Eller så skulle jag kunna ge mig in på att skriva någon ny liten bok, men just för tillfället har jag inte gripit någon sådan chans i flykten.

Men så för några veckor sedan lunchade jag med en komikerkollega och blev väldigt inspirerad.

Jag är långtifrån någon skicklig komiker ännu. I min show lyckades jag bra med att fånga publikens intresse och locka dem till skratt. Men där fick jag ju härska fritt på scenen i en timme och använde första kvarten åt att bygga upp min karaktär, så att jag sedan hade trekvart åt att rasera den. Ute på humorklubbarna är det en annan sak. Där ska jag klara av samma sak på sju minuter. Eller tio eller kanske i längsta fall femton. Och där måste jag vara oupphörligt rolig, gärna genom att använda kroppsspråk, miner, ljud, förvrängda röster och att allmänt agera mer – utan att det känns som ett skådespel. Hittills har jag byggt min humor väldigt mycket på det skrivna ordet. Jag har konstruerat mina skämt och i showen gjorde jag dessutom slarvsylta av mig själv som ung. Men jag är långtifrån någon komplett komiker.

Mitt nya delmål är att på sex månader få ihop ett 20 minuter långt material som är så roligt att jag kan locka vilken publik som helst till skratt. Till och med på sådana klubbar där jag hittills inte alls fungerat. Med ett sådant material har jag i framtiden möjlighet att få vara uppvärmare och supportkomiker åt riktiga headlinerkomiker. Mitt delmål inkluderar alltså inte några sådana gig, utan bara att jag ska skapa möjligheten för mig att få sådana. Exakt hur jag ska gå tillväga kommer vara ett föremål för vilt experimenterande under våren – och jag kommer rapportera om det här på bloggen. Jag kommer att misslyckas mer frekvent än någonsin förut, för att jag kommer ta ut svängarna. Jag kommer hela tiden testa nytt och testa gammalt på nya sätt. Det kommer ske på olika gratisklubbar i Stockholm, där sådant experimenterande är helt okej. Om jag någon gång uppträder på betalklubb under våren kör jag förstås gammalt beprövat material – där är reglerna annorlunda, där är inte läge att experimentera.

Jag tar mig självklart vatten över huvudet. Den här utvecklingen borde egentligen ta flera år. Men som ni vet, jag sysslar bara med halvårsprojekt.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Mitt nya samarbete med City Network

Just nu ligger jag i startgroparna för ett lite större partnersamarbete med webbhotellet City Network. Meningen är att vi ska stötta varandra på olika sätt framöver. Vi tjuvstartade redan när jag satte upp min enmansshow ”Jakten på guldstjärnan”, där City Network erbjöd sina kunder biljetter och festivalpass till Uppdrag:Skratt-veckan. Och just nu utgör min sajt ett frågemoment i City Networks iPad2-tävling – övriga frågor handlar om deras samarbetspartners Joakim Jardenberg, Tommy k Johansson, Webmastern och Webbhjälp. Gå in på City Networks Facebooksida och svara på frågorna senast 19 december. Förstapriset känns väldigt lockande!

City Network firar dessutom att de fyller 9 år och erbjuder därför just nu .se-domäner för 9 kr/st. Jag är för egen del rejält sugen på att slå till och shoppa lite användbara domännamn…

Det ska bli riktigt kul att se vad vi kan hitta på för kul samarbeten framöver. Jag lovar att återkomma till det här på bloggen.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Jag måste sluta skjuta upp vänskap

Det väcks så mycket tankar hos mig när någon jag känner dör. Noah Johansson blev bara 26 år och att han nu inte längre finns bland oss är så fruktansvärt tragiskt. En så schysst och snäll kille och en riktigt kul komiker med egen stil som verkligen stack ut. När jag kollar i min giglista ser jag att vi har ståuppat samtidigt vid fyra tillfällen under det senaste året, men jag tror att vi har sprungit på varandra ytterligare någon gång. Och så drog vi iväg och käkade burgare en gång när ingen av oss skulle uppträda förrän i andra akten. Så när jag säger att jag kände Noah så är det väl bara med knapp marginal sant.

När jag dök in i ståuppvärlden för ett år sedan blev jag snabbt kompis med mängder av komiker, främst de som uppträder på rookieklubbarna. Man lägger som en självklarhet till varandra på Facebook och man möts och skiljs ofta med en kamratlig kram. Man pratar lite precis före gigen och ibland kanske man samåker till något gig utanför Stockholm. Det är nästan en nödvändighet att bli kompis med så många som möjligt, eftersom nätverkandet är så viktigt i ståuppvärlden. Man behöver kunna ha snabb kontakt inför gig och har man inget nätverk så står man till stor del utanför de chanser som dyker upp titt som tätt. För att över huvud taget kunna nå någonstans behövs ju inte bara järnvilja, tidsuppoffring och åtminstone en gnutta talang, utan även nätverkande. Men kompisskapet är också ett skyddsnät. Det är en så oerhört utsatt position att vara ståuppkomiker, inte bara kravet att ensam underhålla en publik utan även att kunna resa sig efter ett misslyckat gig, och utan mina komikervänner hade jag inte klarat det. Så även om jag inte egentligen känner mina vänner så är jag beroende av dem. Det kan utifrån verka vara en väldigt ytlig bekantskap – jag vet nästan ingenting om mina komikervänner utöver det de skämtar om. Men samtidigt står vi varandra nära, för vi delar drömmar och det brinnande intresset. Och vi håller om varandra.

Noahs bortgång fick mig att börja tänka. Det är så oerhört lätt att skjuta vänskap på framtiden. Jag vet inte om just Noah och jag hade blivit närmare vänner utanför rookieklubbarna. Kanske inte, vi var nog ganska olika. Det får vi aldrig veta. Men det finns en lång rad kompisar – både i komikervärlden och annorstädes – som jag skulle vilja umgås med lite mer, för jag känner att det skulle kunna bli en bra vänskap. Men jag skjuter på det. För att inte tala om gamla vänner som jag ständigt försakar. Jag har så mycket projekt på gång hela tiden och prioriterar detta – och placerar mitt bekräftelsebehov i främsta rummet. När jag umgås med kompisar på fritiden är det nästan alltid nyttobetonat, med ett tydligt mål eller som en del av ett projekt. Det var inte så förr, men jag har mer och mer hamnat i det beteendet. Jag lyckas ibland övertyga mig själv om glädjen i att umgås utan mål, och jag blir så lycklig varje gång jag gör det. Det är så befriande. Och det är så lugnande för min hjärna som annars ständigt är på högvarv.

Jag har på många sätt blivit en person med allt färre nära vänner. Jag ser ju hur det är jag själv som har orsakat detta, jag tar nästan inga initiativ själv längre på den fronten. Jag är riktigt kass på att umgås bara för att umgås. Både jag och min hustru Christina är ganska asociala på fritiden, vi håller oss mycket för oss själva. Vi är dåliga på att bjuda hem folk, och vi får sålunda väldigt sällan inbjudningar hem till andra. Det är självklart något vi kan göra något åt, men ändå gör vi det inte.

För egen del tror jag att Facebook och Twitter till viss del rent tidsmässigt har fått ersätta annat umgänge. Och jag älskar ju det digitala umgänget. Men jag börjar alltmer inse hur mycket jag saknar det fysiska mötet med vänner. Jag håller på att tappa en viktig del av mig själv – en del som kräver närvaro av vänner för att fungera. Som ett tvåkomponentslim med bara bas och ingen härdare. Jag kan inte längre bara skjuta upp det.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?