Mattias Boström's Blog, page 2

Tankar om utgivningsmånader

Jag fick en fråga häromdagen varför inte min bok kommer ut redan nu inför semestern, när folk har tid att läsa och nu när jag ändå gjort en del reklam för den. Vad gäller den sista saken beror reklamen – om man vill kalla det så – på att jag på min offentliga Facebooksida och på Twitter i ett års tid har skrivit om hela skrivprocessen, så det har varit naturligt att även fortsätta berätta om vad som händer med min bok efter att den blivit tryckt.

Men nu över till frågan om val av utgivningsmånad.

När jag började skriva boken pågick andra säsongen av BBC:s tv-serie Sherlock på SVT och det hade just tillkännagivits att det skulle komma en tredje säsong. Min direkta tanke var att försöka samköra min bokutgivning med när denna tredje säsong skulle gå på SVT. Ja, det var faktiskt en stor anledning till att över huvud taget skriva boken. På så sätt skulle Sherlock-intresset åter vara på topp och chansen borde vara större att bokhandlare och media lyfte fram min bok. Först trodde jag att Steven Moffat och Mark Gatiss skulle få ihop tre nya avsnitt för visning redan våren 2013, men jag fick snart besked om att tittarna inte kunde förvänta sig en ny säsong förrän hösten 2013. Och det var skönt, för det gav mig ett halvårs extra skrivtid. Jag var väl den enda bland alla Sherlock-fans som tyckte att det var bra att nästa säsong dröjde.

En bok som ges ut på hösten bör vara färdigskriven redan tidigt på våren, så att den hinner redigeras och tryckas upp i tidiga förhandsexemplar via print-on-demand i mars/april. Det är extra viktigt för nya författare eller när det gäller böcker där bokhandlarna inte vet vad de kan förvänta sig. Förhandsexemplaren används bl a för att de centralt inköpsansvariga i bokhandelskedjorna ska få ett bättre hum om innehållet inför inköpsbesluten rörande höstböckerna. Dessa beslut tas under våren. Förhandsexemplaren är sällan sistaversionen av boken. De är inte korrekturlästa och ibland återstår en del redigering – så var åtminstone fallet med min bok. Men det ger ändå en bättre bild än bara en kort presentationstext. Förhandsexemplaren används även för att journalister med lång pressläggningstid ska kunna ta ställning till om det här är något att göra en intervju eller ett reportage om. Däremot används inte förhandsexemplar till recensenter, utan där väntar man tills att det finns en färdigtryckt bok.

Jag och förlaget skyndade på arbetet med min bok så att den kunde vara färdigtryckt redan i maj, trots att den inte kommer ut förrän 21 augusti. Detta berodde på att förlaget ville dela ut den till flera hundra bokhandelsanställda vid några av bokhandelskedjornas bokinfodagar. Ytterligare ett sätt att få bokhandlarna att verkligen läsa boken. För om det är något som behövs är det att få folk att förstå att boken alls inte bara är något för redan Holmesintresserade, utan tvärtom  en bred bok som vänder sig till så många fler. Min största fiende att få boken att sälja är nog bokens titel och ämne, vilket får många att tro att det är en smalare historia, men vi gör allt för att läsare ska upptäcka den och dess innehåll ändå.

Visst, den hade nog kunnat utkomma redan i juni, som en extremt tidig höstbok. Men de inbundna originalböcker som utkommer i maj och juni är mestadels skönlitteratur som redan på förhand har stor säljpotential, t ex populära deckarförfattare. Det är nästan det enda bland inbundna böcker som kan konkurrera med det som läses mest under sommaren: pocketböcker. En okänd fackbok – dvs min bok – hade haft svårt att hävda sig i den konkurrensen. Istället kommer boken i augusti som är en mer traditionell utgivningsmånad för allmänlitteratur. I augusti och september utkommer en väldigt stor del av årets samlade utgivning, så det blir i och för sig trångt både på bokhandelsdiskarna och i medieutrymmet. Men detta är samtidigt månader med mycket fokus på böcker, inte minst som uppladdning inför Bokmässan i Göteborg som ligger i slutet på september. Och hela hösten är en uppladdning inför julhandeln, det som åtminstone traditionellt sett har varit den starkaste säljperioden för inbundna böcker.

Om man tittar på resten av året så är januari, mars, april och maj bra utgivningsmånader, både i bokhandeln och i medieutrymmet. Speciellt gäller detta debutanter och andra böcker som behöver ha större chans att synas. Egentligen hade kanske min bok vunnit på att utges som en vårbok, men då hade vi fått skjuta på den till våren 2014. Nackdelen med vårutgivning är att böckerna kanske sorterats bort från bokhandelshyllorna när julhandeln väl närmar sig. Så det är hela tiden en avvägning. Det finns inga exakta kunskaper – då hade förlagsarbete varit betydligt mycket enklare. Bland vårmånaderna i min uppräkning saknas februari, eftersom bokrean blockerar bra exponering av nya titlar i bokhandeln just då. Å andra sidan börjar bokrean få allt mindre betydelse, så snart kanske februari blir lika bra utgivningsmånad som januari har varit de senaste åren. Och om man tittar på hösten  funkar även oktober bra som utgivningsmånad, medan däremot november ger boken väldigt kort höstförsäljning och december är på tok för sent. Även november- och decemberböcker tillhör nämligen de som bokhandlarna börjar returnera under månaderna efter jul. Samtidigt beror allting på vad det är för typ av bok och författarskap. Vissa böcker får genomslag när de än kommer och vissa genrer är totalt okänsliga för utgivningstidpunkten.

Sammanfattningsvis är det främst de långa ledtiderna mellan införsäljning och utgivning som gör att min bok kommer ut som höstbok. Däremot är det mer oklart när tredje säsongen av Sherlock sänds. Senaste ryktet jag hörde var november på BBC, men jag har ingen aning om det stämmer. Och då kommer väl SVT knappast hinna sända avsnitten före jul. Så min plan att samköra med tredje säsongen – den tanke som fick mig att köra igång bokskrivandet – faller nog. Å andra sidan har boken utvecklat sig på ett sådant sätt att den väldigt mycket står på egna ben.

Och som vanligt i bokbranschen är det helt omöjligt att veta hur det går. Vilket är charmen och spänningen som fått mig att jobba i branschen i snart två decennier.

Den stora omställningen. Och den större.

Jag åker hemifrån på morgonen. Jag pussar dottern och hustrun godmorgon och hejdå, jag går nedför trappan, ut genom ytterdörren och låser efter mig. Där bakom dörren finns mitt nya omvälvande liv som pappa. Nu är jag på väg mot bussen för att åka in till stan och mitt gamla, mer invanda liv på jobbet.

Jag lever ett känslomässigt dubbelliv, och jag försöker begripa mig på det. Molli är snart fyra veckor. Att bli pappa var en stor omställning. Intensivt, förvirrat, häftigt. Jag var dock förberedd på att det skulle bli så, eller åtminstone något åt det hållet. Men en ännu större omställning var att efter de tio pappadagarna gå tillbaka till jobbet. Och det innebar en tankekonflikt inom mig som jag inte hade räknat med.

När jag sitter på jobbet glömmer jag ibland bort att jag är pappa. Jag vet förstås att jag är det, men det känns så otroligt verklighetsfrämmande när jag befinner mig i en miljö där inget annat har förändrat sig. Kanske borde jag fylla mitt skrivbord med bilder på Molli. Kanske borde jag bära en t-shirt där det står ”Jag är pappa till Molli!”. Kanske ska jag försöka få in Molli i varenda tänkbar konversation och vartenda mejl jag skickar. Eller förresten, det sistnämnda gör jag faktiskt redan ganska ofta.

Jag åker hemåt efter arbetsdagens slut. Kliver av bussen, låser upp ytterdörren, pussar dottern och hustrun hej och godkväll. Är pappa igen – inte fullt så intensivt och förvirrat, utan nu med lite mer rutin, men fortfarande lika häftigt.

Förr eller senare kommer det kanske jämna ut sig, så att mina två liv väger jämnt med varandra. Att jag känner mig som pappa och Mattias samtidigt, och inte åtskilt i tid och rum.

Boken som är jag

Sedan min bok Från Holmes till Sherlock levererades från tryckeriet har jag nästan dagligen skickat iväg något friexemplar. Till vänner som på olika sätt hjälpt mig med boken, till bokhandlare, journalister och andra som jag känner och som jag vill ska läsa boken. I de flesta fall har jag dessutom skrivit en liten hälsning i boken. Och jag kommer fortsätta ett tag till. Det är många som har hjälpt mig med research eller av andra anledningar bör få något av dessa tidiga exemplar. Själva utgivningsdatumet är ju inte förrän 21 augusti.

Jag har gjort sådant här förut. Signerat och gett bort böcker som jag varit upphovsman till. Men aldrig har jag känt det så här. Det kanske låter larvigt, men med den här boken känns det verkligen som att jag delar med mig av en bit av mig själv. Inte bara för att jag har ägnat en fyrtiondel av mitt liv åt att skriva den, utan för att den bottnar så oerhört djupt inom mig. Den här boken har sina rötter virade kring min ryggrad.

Det här är också boken som knyter ihop mina senaste 25 år, hela den tid jag intresserat mig för Sherlock Holmes. Så det kanske inte är konstigt att så många känslor väcks till liv när jag skriver dedikationer till personer som under en lång rad år följt mig och mitt nörderi. Det är egentligen först nu när jag ger bort boken som jag börjar inse vad den betyder för mig. Det är nu när andra människor läser den som jag förstår vad den här boken egentligen är.

Den här boken är jag.

 

Blunda och tänk att det är radio

Jag var med i radio idag. Jag älskar att vara med i radio. Få saker gör mig så avslappnad som att sitta i en studio med en mikrofon framför mig. Eller kanske är avslappnad fel ord. Jag är snarare på alerten och snabbare än vanligt i tanken. Men på ett skönt avslappnat sätt. Jag noterade idag att jag till och med lade mig till med någon sorts mysröst. Jag har inte lyssnat på intervjun ännu, så jag vet inte om det låter så för lyssnarna, men det var så jag upplevde det.

Tv är inte alls samma sak. Vart ska jag rikta blicken? Hur sitter jag egentligen? Skräcken för att jag ska göra något omedvetet, typ klia mig i örat eller något annat som inte direkt utgör kvalitetstelevision. Jag har verkligen fått öva mig för att känna mig bekväm framför en tv-kamera. Faktiskt har det funkat att göra många Youtubeklipp här hemma, att inse att det inte är mycket konstigare än radio. Dessutom kan jag utnyttja minspel och gester – jag försöker verkligen göra allt för att hitta fördelarna. Det är bara det att det är så mycket folk involverat vid tv-sändningar och så stora lokaler och inte alls den där mysigheten som finns i en liten radiostudio. Men om jag nu ändå skulle råka vara med i tv i samband med lanseringen av min bok i höst, kanske ska jag då bara blunda och tänka att det är radio. Fast det kommer förstås se lätt bisarrt ut för tittarna, när jag sitter där och blundar mig igenom en hel intervju.

Lyssna gärna på Sherlock Holmes-intervjun med mig ur P4 Extra: ”Han släpper bok om sitt nördiga intresse”

Pappa i kiss-och-bajs-åldern

Det är runt trettioåtta år sedan jag senast befann mig i kiss-och-bajs-åldern. Nu har jag hamnat där igen. Min vanligtvis varierade vokabulär i hemmet har bantats ned till att huvudsakligen bestå av ord som kiss, bajs, prutt och någon enstaka fjärt.

Det här är en utveckling som jag var helt oförberedd på. Jag hade redan i förväg tänkt att jag inte skulle babyjollra med mitt barn, utan faktiskt konversera med henne med en vuxen människas röst. Det har jag hittills lyckats med, även om min stämma är några snäpp puttenuttigare än jag räknat med. Men att det mesta av denna konversation skulle vara kiss-och-bajs-relaterad tog mig på sängen.

Jag är i vanliga fall en ganska pryd person när det gäller ordval. Jag slänger mig inte med kiss och bajs i korridoren på jobbet. Jag ropar inte prutt på pendeltåget. Men när det rör Molli är det ingen hejd på mig. Det formligen forsar ”kiss” och ”bajs” ur min mun. Och jag finner fler tillfällen att yttra orden än vad hon i sin tur hinner producera i blöjan. Ibland vid skötbordet sjunger jag på för tillfället populära refränger – eller Povel Ramel för den delen – men byter ut vartenda ord till bajs. Än så länge har detta varit begränsat till hemmet, men i takt med att Molli växer sig större kommer jag att föra ut detta språkbruk på gator och torg.

Och en sak är säker. Mollis första ord kommer inte att bli mamma. Det kommer bli bajs.

Pappa. Författare. Nördigt.

Jag har inte bloggat på över ett år. Två nödvändiga basfakta är därför på sin plats.

Sedan sist har jag fått en dotter som heter Molli, är 23 dagar gammal och så bedårande att hennes far inte vet hur han någonsin ska kunna neka henne något. Och så har jag hunnit skriva boken Från Holmes till Sherlock, men begriper inte riktigt hur jag lyckades med att få ihop de 514 sidorna på bara ett år.

Jag har blivit 42 också, men bortsett från att det är meningen med livet är det av föga vikt för den här berättelsen.

Min ståuppkarriär lade jag ned samma dag som jag började skriva boken. Till en början sa jag till vännerna att det bara var en tillfällig paus. Nu känns det väldigt avlägset. Istället vill jag fortsätta med bokskrivandet. Okej, det kanske dröjer ett tag tills att jag sätter igång med nästa bok. Efter att jag i flera år varit fullständigt självcentrerad i min tillvaro har jag nu placerat mig själv som nummer 3 i min egen prioritetsordning. Dottern och hustrun är så mycket viktigare.

Tidigare har jag mest bloggat om sociala medier, bokens framtid och ståupphumor. Kanske blir det ett och annat sådant inslag även framöver, men mest blir det nog om livet som pappa – därtill en hyfsat nördig sådan som med alla upptänkliga knep försöker få sin dotters första ord att bli ”Sherlock” – och om min nya tillvaro som författare. Visst, jag är upphovsman till en massa tidigare böcker, men författare har jag inte känt mig som. Förrän nu.

Sammanfattningsvis: Pappa. Författare. Nördigt.

Det är det som bloggen kommer handla om.

Från stand up till Sherlock Holmes

Den här våren skulle jag göra en ambitiös satsning på att bli en bredare komiker – och bli så pass bra att jag kvalificerade mig att vara förkomiker åt proffsen på betalklubbarna. Nu blir det inte så. Jag lägger ned den satsningen. Och det är verkligen helt i sin ordning.

Jag började stand up-säsongen med att experimentera en hel del. Testade nya sätt att framföra mitt gamla material och skrev helt nytt material som i mitt tycke borde tilltala en bredare publik. Jag hade ju sett hur andra komiker med ganska enkla medel fick publiken att vika sig av skratt, medan jag själv ibland konstrade till det för mycket. Men hur jag än testade så funkade ingenting särskilt bra och jag kände mest hur jag blev sämre och sämre. Trots att syftet var att gå från smal nördhumor till bredare folkhumor.

Men så plötsligt en kväll på Maffia Comedy Club bestämde jag mig bara för att strunta i allt det nya och köra lite grand på samma sätt som jag började med stand up en gång i tiden, vilket egentligen är för bara drygt ett år sedan. Glad nördsmart humor. Enda skillnaden var väl att jag hade flyttat runt på skämten lite grand, så att första skämtet framställde mig som lite töntig, snarare än som en besserwisser. Det var lättare att direkt få publiken på min sida på det sättet.

Och den här återgången till gamla humor-Mattias blev lyckad. Det kändes så skönt – jag hade i själva verket inte haft något riktigt bra klubbgig sedan i augusti… Visserligen några halvdana under hösten, men ingen riktig fullträff. Det stora undantaget under hösten var i så fall min enmansshow ”Jakten på guldstjärnan”, som jag tyckte fungerade riktigt bra. Tanken var att jag nu under våren skulle köra showen någon gång på nytt och även uppträda med den på några andra orter – Göteborg, Lund, Ystad var planen. Orter där jag har tillräckligt många gamla vänner för att locka publik. Men allting förändrades fullständigt för några få veckor sedan.

Det var i samband med SVT:s sändning av BBC-serien ”Sherlock” som jag bestämde mig för att skriva den stora svenska fackboken om Sherlock Holmes. Det är ett intresse som jag haft sedan jag gick på högstadiet för 25 år sedan och många gånger har jag tänkt att jag skulle skriva en rejäl bok om detektiven. Men antalet fackböcker om Sherlock Holmes som kommer ut – främst i England och USA – är stort och jag har aldrig känt att jag kunde bidra med något unikt. När jag nu började tänka efter så insåg jag dock att jag sitter inne med en del kunskap och till viss del sådant som inte särskilt många är insatta i, speciellt det som rör Sherlock Holmes ur ett svenskt perspektiv. Dessutom vill jag berätta om succén kring Sherlock Holmes på ett sätt som mig veterligen ingen annan gjort tidigare. Det blir en 300-sidig bok med huvudsakligen text och inte särskilt många bilder – rikligt illustrerade böcker om Holmes finns det redan mängder av på den internationella marknaden. Det kommer handla om hur Holmes blev en framgång, alltifrån Conan Doyles debut 1887, och sedan fortsatte vara en framgång långt efter att författaren dött, ända fram till våra dagar när Sherlock Holmes förmodligen är mer inne än någonsin förut. Om det är någon gång en sådan här bok ska skrivas så är det just nu – kanske kommer vi aldrig mer se en sådan boom som råder för tillfället.

Boken har arbetsnamnet ”Från Holmes till Sherlock” och utkommer med stor sannolikhet våren 2013. Överenskommelse med ett bokförlag är gjord. Jag vill att boken ska bli som en spännande dokumentär, inte riktigt den vanliga typen av fackbok om Sherlock Holmes. Det ska vara som en fascinerande biografi, men istället för att bara handla om Sherlock Holmes ska det kretsa kring personerna, företeelserna och trenderna som har fått den här fiktiva figuren att bli mer levande än många riktiga historiska personer. Och jag vill visa hur varje tid har sin Sherlock Holmes, hur han förändrats i takt med att samhället och vi människor förändrats. (Läs gärna mer om tanken med boken på SherlockHolmes.se - och missa inte att den sajten nu även har en Facebooksida.)

Det här är det största bokprojekt jag någonsin gett mig in i. Samtidigt är det ett bokprojekt jag förberett mig för i 25 år. Jag älskar halvårsprojekt och det här är just ett sådant. Om boken ska komma ut under våren 2013 så behöver den vara färdigskriven i augusti 2012. Därefter återstår redigering, layout och framtagande av förhandsexemplar, så att förlagets säljavdelning i god tid kan dela ut läsning till bokhandelskedjornas inköpsgrupper i oktober. Det är långa ledtider inom förlagsbranschen och jag känner ju till allt sådant eftersom jag själv jobbar i den världen. Detta innebär ett hektiskt tempo för mig under de närmaste sex månaderna, helst ska jag fr.o.m. nu skriva ca 12 färdiga boksidor i veckan. 12 extremt faktafyllda boksidor som kräver mycket research… Det är lätt att räkna ut att min fritid inte kommer räcka till något annat över huvud taget framöver. Så jag säger därför tillfälligt farväl till stand up-världen, men lägger till ett ”på återseende”. Det passar utmärkt att ta en paus just nu, när jag ändå insett att den nördsmarta humorn är min grej och jag faktiskt känner att jag inte längre vill satsa på att bli bred komiker som ska kunna roa en hel krogpublik. Om det är något som jag är duktig på så är det att inse vad som är mina svaga sidor och därför istället inrikta mig på att bli ännu bättre på det jag redan är bra på. Jag kommer tillbaka till ståuppandet, på ett eller annat sätt, men exakt hur har jag ingen aning om. Jag planerar aldrig så långt in i framtiden. För några dagar bestämde jag mig för att avboka resten av vårens gig, med undantag för ett – den 30 april ska jag ståuppa i drygt 10 minuter på Boulevardteatern. Jag älskar den scenen, kom gärna dit!

Och så var det ju min show. Som det ser ut just nu vet jag inte när jag kommer att sätta upp den igen. Eller ens om jag någonsin kommer göra det. Så därför har jag bestämt mig för att – åtminstone tills vidare – lägga ut den offentligt på Youtube. Det är förstås inte samma sak att se den på datorskärmen som att vara på plats i publiken, men jag hoppas ändå att den ska roa er.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Det svåra är det roliga

Den här våren ska jag ge mig in i mitt svåraste stand up-projekt hittills.

Våren 2011 hade jag som mål att lyckas i nybörjartävlingen BungyComedy - att få publiken att skratta så mycket som möjligt under tre minuter. När jag väl hade hittat vad jag ville skämta om så gick det dock förhållandevis lätt att skapa själva skämten. (Med professionell hjälp som pekade ut i vilken riktning jag borde röra mig rent humormässigt.) Och det mesta av materialet som jag använde var sådant jag hade skapat under några intensiva veckor redan i november 2010. Det svåra var snarare att få säkerheten på scenen. När jag uppträdde vid kvalificeringsomgången och i finalen – där jag kom tvåa – så var det dock en väldigt tacksam publik. De förväntade sig kanske inte jättemycket av oss nybörjare.

I höstas satte jag upp min första enmansshow. Egentligen lite galen ordning – enmansshow är något man vanligtvis sätter upp först efter att man hållit på några år som komiker och skaffat sig både material och erfarenhet. Men för mig passade det så bra just vid det här tillfället. Och risken att man misslyckas med en enmansshow är inte jättestor. Får man bara ihop tillräckligt med okej material så går det nog hem hos publiken – de har ju kommit för att de är intresserade av att se just mig. Lärdomen var att det i showen blev det personliga pratet och längre historierna som lockade till skratt, snarare än de konstruerade punchlineskämten.

Under hela den här tiden, ett drygt år, har jag även uppträtt uppåt 50 gånger på humorklubbar. Främst rookieklubbar där det är gratis (eller billigt) inträde och där de nya i branschen får möjlighet till scentider och dit de etablerade kommer för att testa nytt material. Några få betalklubbar har jag också uppträtt på och då gäller det ju alltid att hålla sig till sitt säkraste material. Ibland har det gått bra för mig och ibland har det gått sådär. Någon enstaka gång har jag lyckats jättebra. Någon riktig totalbombning har jag inte råkat ut för, även om det är dödjobbigt under sådana minuter när jag inte lyckas få publiken att skratta.

Egentligen skulle jag kunna sätta som halvårsmål att bara bli bättre på det jag redan gör, dvs att öka skrattnivån när jag uppträder på rookieklubbarna. Men för mig blir det en för tråkig utmaning, så jag kommer antagligen misslyckas med den. Jag vill att mitt mål ska verka ointagligt från den nivå jag befinner mig på nu. Så jag måste sikta rejält högt.

Det finaste man kan bli inom stand up-världen är headliner. När man som headliner uppträder på betalklubbar så kör man ofta uppemot 45 minuter. 4-6 skratt i minuten bör man kunna få som headliner. Eller med andra siffror: under ungefär en tredjedel av tiden bör publiken vara igång med att skratta. Jag har definitivt inte som mål att bli headliner just nu. Inte på ett halvår.

Det näst finaste är supportkomiker. Det är den komiker på en betalklubb som kör mellanakten på kanske 20 minuter. Eller som är förkomiker till en headliners show. Alla varianter finns förstås, men på ett ungefär så är det på det viset. Sen är det förstås många komiker som växlar hela tiden och ibland kör som headliner och ibland som support. Och på vissa klubbar kan man bli headliner eller support även om man inte funkar som det på andra.

Mitt mål denna vår är att skapa ett stand up-material och ett framträdande som är tillräckligt bra för att jag ska kunna agera supportkomiker på en betalklubb. Huruvida jag får sådana gig framöver ingår inte i just vårens mål, jag är bara ute efter att göra det till en tänkbar framtid.

Även om jag körde en timslång show i höstas så innebär det inte automatiskt att jag har 20 minuter roligt klubbmaterial. Nej, showen var ju just en timme lång för att jag skulle kunna bygga upp en bild av mig själv i en kvart och sedan ägna trekvart åt att rasera den. Och kom ihåg att den gången sökte sig publiken till mig. Nu måste jag vara så rolig att jag kan underhålla vilken typ av publik som helst, även de som inte gillar nördiga IQ-skämt.

I princip handlar det om att jag nu måste börja om från början. Jag måste hitta en bra avslappnad stil som fungerar professionellt. Följande saker ska jag förändra under våren:

Köra mer igenkänningshumor. Ämnen som alla känner igen sig i. Men med min lite nördiga twist på det, så att jag behåller min särart.
Använda kroppen mer. Hittills har jag huvudsakligen stått och vevat med högerarmen. Men humor är ju inte bara ord, det är ju så mycket synintrycket också.
Använda mer mimik. Mimiken hittills har mest bestått av mina vanliga miner, men jag har sällan använt den för att gestalta andra personer.
Iscensätta situationer och gestalta andra personer (med kropp, mimik och förvrängda röster). Jag har hittills mest jobbat med klassiskt upplägg med setup och punchline. Det är dags att jag skapar lite längre historier.
Över huvud taget jobba med fler långa historier (typ 3-6 minuter långa), där det roliga inte bara är punchlines, utan snarare mina kommentarer till ämnet. Istället för att ha en punchline där de sista orden i en mening förändrar betydelsen av meningen i stort, så skapar jag situationer där kommentaren går stick i stäv med situationen. Tidigare har orden varit min väg till att få skratt, nu ska det snarare vara attityden.
Jobba mer med att skapa bilder hos publiken. När jag väl har skapat en rolig bild för deras inre så kan jag mata på med några kommentarer till på samma ämne och få fortsatta skratt.
Prova mig fram i att prata med publiken och använda mig av deras svar för att skapa humorn. Jag har hittills inte vågat ta in publiken särskilt mycket i mitt ståuppande, men om jag ska bli en bra supportkomiker så är det ett måste. Det här bävar jag för, det är läskigt.
Få mitt ståuppande att låta som ett naturligt samtal med publiken. Jag har hittills varit för teatralisk och hållit mig benhårt till manus. På sistone har jag försökt lösa upp den där knuten, men jag behöver göra stora framsteg på den fronten.

Om jag kan få ordning på ovanstående saker så har jag en perfekt grund. Jag är inte orolig för själva skämten. Att skriva humor är den bit jag är bra på. Men ståuppandet består av så oerhört mycket mer.

För att nå fram till detta kommer jag ha våren som en arbets- och experimenttid. Jag kommer bl a köra en hel del på gratisklubben Big Ben i Stockholm. Ibland kommer mina nya grejer att falla platt, ibland kommer jag att lyckas bra. Om ett knappt halvår så ska jag enligt det uppsatta målet lyckas riktigt bra varje gång som jag kör säkert material.

Jag kommer även besöka Norra Brunn och andra betalklubbar hyfsat ofta, bara för att stå i publiken och lära av proffsen. För jag vill verkligen prova på att bli en komiker som kan roa en bredare publik än jag kan göra idag. Självklart med min egen stil i behåll.

Det kommer bli väldigt svårt. Men det är just det som är det roliga.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Mitt enda nyårslöfte inför 2012

Det finns bara en sak som behövs för att göra 2012 till ett ännu bättre år än vad 2011 var. Och då måste jag ärligt talat säga att jag ändå är jäkligt nöjd med 2011. Men en enda förändring i mitt liv kommer göra att jag enkelt når de mål jag har satt upp för mig själv.

Jag ska sluta söka ögonblicklig bekräftelse.

Så enkelt är det. Kan jag bara klara av det så är resten fixat.

2011 var för mig ett år fyllt av jakt på ögonblicklig bekräftelse. Precis som 2010 och 2009, men kanske inte så mycket innan dess. Och det är förstås det underbara nätet som ställer till det för mig, nätet som jag älskar så mycket. Nätet som jag älskar alltför mycket. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att kolla Facebook bara för att se om någon kommenterat, gillat, skickat meddelande eller vänförfrågat. Och på Twitter för att kolla mentions, retweets och direktmeddelanden. Och kollat mejlen – av alla möjliga anledningar. Och checkat statistiken för någon av mina olika sajter, men mest på mattiasbostrom.se och sherlockholmes.se, och myst lite extra när jag sett att någon googlat mitt namn och hittat till mina sajter. Och gått in på Twingly för att söka på mitt namn, ifall att någon blogg har nämnt mig, eller på Eniro Nyhetssök för att göra motsvarande sak när det gäller vanliga pressen – det kan ju hända att min Google Alert på mitt eget namn skulle kunna ha missat något. Och så har jag förstås bara allmängooglat mig själv och bläddrat igenom sida upp och sida ner med länkar jag sett hundratals gånger tidigare.

Det där sistnämnda pekar lite grand på problemet. Hade det varit så att det ständigt hade dykt upp nya grejer - nya meddelanden, nya länkar, nya kommentarer – så hade det kanske kunnat ses som en bra personlig omvärldsbekakning eller åtminstone en vettig social kontakt. Men nu är det bara ett tragiskt sökande efter ögonblicklig bekräftelse. Ibland tar detta så mycket tid att jag inte ens hinner skapa de saker som faktiskt skulle kunna alstra äkta bekräftelse.

Jag har haft ett fantastiskt 2011. Ståuppkarriären går fint – andraplatsen i BungyComedy och enmansshowen i höstas var höjdpunkter. Det har varit mycket roligt kring Sherlock Holmes tack vare BBC-serien och Hollywooduppföljaren. Jag och min kompis Per Olaisen har kommit ut med en bok – ”Bisarra böcker” – som jag är oerhört stolt över.

Men ändå. Det där är ju grejerna som jag förstås vill att alla ska notera. Men vid sidan om sådana saker har jag förr om åren alltid gjort en mängd grejer som har riktat sig till nästan ingen eller till bara ett fåtal eller bara mig själv. Skrivit Sherlock Holmes-artiklar, forskat om märkligt obskyra ämnen – och till och med läst romaner. Istället lägger jag nu minut efter minut som totalt blir timme efter timme som sammanslaget blir dagar och veckor på att göra, tja, ingenting.

Visst ska jag ha kontakt via de sociala medierna. Visst ska jag svara på kommentarer och mejl, men kanske inte nödvändigtvis inom några få minuter. Men vänligen, Mattias Boström, sluta söka ögonblicklig bekräftelse och satsa otroligt mycket högre än så!

Jag kan ju börja med att ge blanka fan i att kolla statistiken – var femte minut – för att se hur många som läser det här inlägget.

Gott nytt år på er alla! Det kommer bli ett underbart 2012.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?

Ingenting triggar igång min kreativitet så mycket som små motgångar

Ingenting triggar igång min kreativitet så mycket som små motgångar. Såväl stora framgångar som stora motgångar får helt motsatt verkan.

En stor framgång får mig att luta mig tillbaka och slappna av. Jag har lyckats! Och känner att jag inte behöver bevisa så mycket mer på ett tag. Jag har fått en stor dos bekräftelse och tycker med rätta att jag kan få ta det lite lugnt ett tag.

En stor motgång får mig oftast att tänka efter om jag verkligen är inne på rätt spår – och kanske hoppar jag över till något helt annat. Jag har inte särskilt stort tålamod. Och jag vill inte slösa min tid på något som jag ändå inte har talang för.

En liten framgång får mig att långsamt utvecklas. Jag har hela tiden kontroll över situationen. Jag tar aldrig några stora risker. Och min kreativitet utnyttjas aldrig till sin fulla kapacitet, eftersom inget har triggat igång den. Jag jobbar instinktivt och provar mig fram, men aldrig med riktig glöd.

Det krävs nämligen att jag drabbas av små motgångar för att verkligen få fart på den kreativa sidan hos mig. Det är först då som jag blir riktigt uppfinningsrik och kan göra stordåd. Jag har sett det så många gånger hos mig själv. Som när jag till exempel har formgivit ett bokomslag och får kritik för att det inte är tillräckligt bra. Med följden att jag blir sur. Förstås. Jag har lite kortare stubin numera jämfört med förr. Och efter att ha fått kritik ger jag mig fan på att visa hur bra det faktiskt kan bli. Och så gör jag något mycket bättre. Det är så mina omslag till Jo Nesbøs böcker har kommit till.

Precis likadant är det när jag skriver texter. Eller när jag skrev min show. Jag får kritik under arbetets gång, eftersom jag har bett personer att läsa. Och blir lite sur (även om jag döljer det hyfsat väl). Men min surhet är när det kommer till kritan inte riktad mot den som är kritisk, utan mot mig själv. För i 95% av fallen ser jag ju själv varför det jag gjort inte duger.

Och samma sak när jag står på scen. När jag gör dåligt ifrån mig så tar jag ett större steg framåt än när jag gör ett hyfsat framträdande. Inte just i den stunden. Nej, just då känns det bara skit. Men effekten blir att jag går hem och ger mig fan på att visa hur bra jag kan vara. Det sker aldrig annars – inte när jag lyckats stort, misslyckats stort eller lyckats bara lite grand.

Det tar emot att ha motgångar, men när de bara är små så är de hyfsat enkla att skaka av sig. Och har de den här positiva effekten på kreativiteten så välkomnar jag dem!

Och så ska jag väl avslutningsvis säga att anledningen till att jag skriver allt detta är utomordentligt löjlig. Ja, det ska erkännas, jag kände det som en liten motgång när Sveriges Radio P1 lyckades sjabbla till det tidigare idag och sände fel avsnitt av radioserien Detektiverna. Jag var ju så stolt över att få vara med där, och jag betvivlar att de kommer göra särskilt mycket för att sända det igen på vettig tid, utan snarare hänvisar till repristillfället. Men skit samma, det är en motgång som bara får mig att vilja visa upp mig ännu mer. Och dessutom ta i så jag nästan spricker, så att det blir helt groteskt bra resultat. Så känner jag åtminstone för stunden, nu är det bara att ta tillfället i akt och utnyttja denna kreativitetspuff.

Dela det här på Facebook


Twittra det här!


Pusha det här på Pusha


Dela det här på del.icio.us


Dela det här på FriendFeed


Prenumerera på kommentarerna till det här inlägget?


Lägg till det här till Google Bookmarks


Posta på Google Buzz


Lägg till det här till Google Reader


Maila det här till en vän?