Simona Ahrnstedt's Blog, page 80
June 17, 2015
Så fick jag förlagskontrakt
Det här är ett blogginlägg som handlar om hur jag blev antagen.
Om ni läst bloggen eller följt mig under åren på annat vis, så är det gammal skåpmat.
Men jag fick en fråga, och jag väljer att svara.
”Får jag fråga hur det gick till när du fick ett manus antaget första gången? Hur länge hade du skrivit innan du skickade in, hur många gånger försökte du, hur länge fick du vänta och allt sånt spännande. För att inte tala om hur det kändes att få ett ”ja”?”
Jag har gått den hårda, vanliga vägen.
Skrivit manus på fritiden. Googlat hur man skriver.
Testat mig fram, skrivit klart.
Skickat in.
Fått standardrefuseringar (i mängder)
Skrivit om, tagit hjälp av lektörer och coacher.
Utvecklats.
Skickat in.
Blivit refuserad.
Ända tills jag en dag fick ett samtal från en förläggare som ville träffas.
Jag kommer aldrig glömma 1) det samtalet 2) det mötet 3) en massa däremellan.
Jag blev INTE antagen direkt.
Förlaget bad mig korta med 25% (manuset var en miljon tecken), belägga all min research, samt fördjupa vissa saker och ändra slutet.
Jag fick INGA instruktioner kring hur jag skulle göra.
Jag tolkade det som att de testade mg.
Gick hem och skrev en hel sommar. Skickade in igen, blev antagen av två förlag och valde det ena.
Från det att jag skickade iväg mitt manus allra, allra första gången till att jag hade ett påskrivet förlagskontrakt i min hand var det cirka 1,5 år, om jag inte missminner mig.
Minst femton refuseringar (jag minns ärligt talat inte exakt antal. De gjorde lika jävla ont varje gång, det är väldigt mycket som gör ont i den här branschen.)
Jag glömmer aldrig hur glad jag var.
ALDRIG.
Jag har jobbat så jäkla hårt, år ut och år in, skördat många framgångar, gråtit många tårar.
Men den där glädjen att bli antagen – det var ett Defining Moment i mitt liv.
Det finns INGA garantier i den här branschen.
Fruktansvärt många tillfällen när man bara vill kasta in handduken och lägga sig under en sten.
Få gånger då man är genuint glad.
Massa gånger då man är genuint olycklig.
Och ändå så är det är alldeles, alldeles fantastiskt.
Nu kollar vi på den här trailern
Så himla rolig.
Jurassic World
Nu har jag sett Jurassic World med 15-åringen.
Chris Pratt var med.
Jag är nöjd.
Mycket, mycket nöjd.
June 16, 2015
Trade me
Jag har inte läst ut Trade me av Courtney Milan än, så det är möjligt att den blir sämre, men god damn vad smart den är!
Konflikten och karaktärerna och mål och motivation sitter som en j-a smäck.
Läs och lär.
Just nu har jag förlagt den lite, hoppas jag hittar den snart, annars har jag blivit av med samtliga böcker jag köpt de senaste veckorna.
(Och nej, den finns inte på svenska. Varför? Inte en jävla aning. Något förlag borde köpa den omgående.)
Nu ska jag äta en muffin med KOLA och BANAN.
Och dricka te.
Mumns.
June 15, 2015
Karaktärshuvudbry
Det kom en fråga i min mejlkorg som jag valt (efter att fått lov av frågeställaren) att lyfta här på bloggen.
Fråga: Jag kan känna att jag ibland sitter och efterkonstruerar för att karaktärerna ska göra som JAG vill. Jag har en dramaturgi jag vill att de snällt ska följa… Men nu när jag tittar på det känns det inte trovärdigt; jag har inte skapat tillräckligt tydliga drivkrafter för att jag ska tycka att jag köper dem som läsare.
Ofta känns det som jag vill få med för mycket mål/vill/behöver för varje karaktär och då blir det hela alldeles för luddigt, dvs svårt att som läsare förstå vad som är huvudhistorien och också fastna för den.
Hur tänker du runt detta?
Hur skapar man bra och trovärdiga drivkrafter för sina karaktärer?
Kan en karaktär byta mål under bokens gång?
Hur undviker man att ”fuska” sina karaktärer i rätt riktning?
Mitt svar: Det ÄR svårt.
Jag tycker det är supersvårt.
Och rörigt.
Och lätt att bli intrasslad.
Men man MÅSTE skapa bra och minnesvärda karaktärer.
Faktiskt faller hela manuset annars.
Tänk Katniss Everdeen, Scarlett O´Hara, Elizabeth Bennet eller Harry Potter. Han Solo, Christian Grey eller för all del Markus Järv.
Karaktärens MÅL.
Folk måste VILJA saker i ett manus, verkligen VILJA, annars blir det ingen handling.
Jag tänker att varje karaktär (även bikaraktärer och antagonister) har ett huvudmål: hämnas på den som dödade min mamma, få ett jobb, göra pappa stolt, rädda världen etc.
Och sen kan hen ha olika mål i varje kapitel: slippa bråka med pappa igen, få äta en glass ifred, inte börja gråta, komma fram i tid, överleva en helg/ett slagsmål/en släktmiddag etc. Det är bra att i varje kapitel ha koll på dels vad karaktärens huvudmål är (vara en person som gör gott) dels vad målet för kapitlet är (inte be mamma dra åt helvete).
Sedan måste man skilja på vad de TROR de behöver (Pengar, hämnd, dölja sin hemlighet tex) och vad de EGENTLIGEN behöver (kärlek, förlåtelse, förståelse etc).
Detta är ofta HANDLINGEN.
Att komma till insikt om vad man BEHÖVER.
Det är bra om det man tror man vill ha och det man verkligen behöver är två helt olika saker. Googla på want och need, så ska du se att det kommer upp en del.
MOTIVATION.
Varför vill dina karaktärer det de vill (mer än något annat)?
Detta bör man som författare ha klart för sig och förstärka så mycket man kan.
Så att läsaren verkligen känner och förstår.
VARFÖR vill David kapa Investum?
VARFÖR vill Natalia gå sin egen väg?
Varför vill Isobel rädda Medpax, jobba som fältläkare?
Varför vill Alexander bara festa och ligga?
Varför vill Gina plugga medicin?
Om du vill att en karaktär ska göra något för dramaturgins skull så måste du skapa en anledning i deras personlighet/bakgrund till att man som läsare känner att det blir begripligt.
Varför ringer Natalia till David när hon varit med sin familj?
Varför fixar David biljetter åt Natalia?
Vi som läsare måste förstå varför de gör något som egentligen är lite dumt.
Nyckeln ligger ofta i att det de vill på lång sikt (göra pappa stolt, krossa Natalias familj) kolliderar med det de vill för stunden (ligga med en sexig man, impa på en cool kvinna). Vi människor har en tendens att agera kortsiktigt om lusten blir tillräckligt stark Och då måste man som författare få detta att kännas trovärdigt: vi vet att David är en uppkomling som har ett behov att hävda sig, även om han aldrig skulle erkänna det. Och vi vet att Natalia känt sig dumpad och att hon är tänd på David och att hon lite ur balans när hon bråkat med sin familj.
Att karaktärer beter sig obegripligt är tyvärr en av de absolut största no-nos. Men det går alltid att fixa. Man måste bara sätta sig ner och fundera över varför hen gör som hen gör.
För mig är det själva skrivandets kärna. Men jag håller med om att det är svårt.
Det är också en av de vanligaste frågorna jag får av min förläggare.
Men VARFÖR gör hon/han så, Simona? Varför åker hon dit? Varför blir hon arg? Varför vill han det där?
Då duger det inte att svara – hon/han bara gör det.
Jag måste veta varför, och det måste framgå av texten. Läsaren måste begripa.
En karaktär kan byta mål, men om de överger sina tidigare mål, tex att de förut ville hämnas men nu bara vill tjäna pengar, då måste man verkligen förklara det, så att läsaren hänger med.
Ofta är ju denna utveckling det som är själva berättelsen.
Tänk Lisbet Salander och hennes bakgrund. Att ta del av det hon varit med om är ju en stor del av handlingen.
Återigen.
Svaret på frågan VARFÖR är en viktig del i handlingen.
Glöm inte det.
Lycka till!
June 14, 2015
Blåst och svala vindar i min förort
Åh vad jag älskar det här sommarvädret.
Helt oerotiskt (hahahahaaa, det var autocorrect som ändrade till oerotiskt) O-IRONISKT och själviskt älskar jag att det är svalt och lite molnigt och blåsigt.
Det doftar så gott, och jag slipper känna att jag borde en massa.
Jag dricker te och skriver (kapitel nio om någon undrar)
Jag har fått en fråga som jag ska besvara på bloggen alldeles strax, nu när USA-ruset lagt sig något.
Meanwhile on twitter …
Inför RWA så är jag lite mer aktiv på twitter, eftersom många av mina idoler hänger där (och är supergenerösa).
Jag har passat på att uppdatera min header.
Den mycket begåvade designern Josefine Jeansson har fixat den.
Snygg va?
Misfits
Jag packade en fin påse med böcker till svägerskan.
Hon gillar romance och vi lånar böcker åt varandra.
Jag packade ner min nya Tessa Dare och min historiska Courtney Milan. Tänkte hon kunde få läsa dem först, eftersom jag har full upp med annat.
Slängde även ner en Nora Roberts (del 2 i trilogin) och en Georgette Heter som Katarina Bivald köpte till mig i Wales.
Sen kom något emellan, så där som det gör.
Påsen blev kvar i bilen.
Vem stjäl en påse med pocketböcker?
Tja.
Den tjuv som tömde min bil i natt, till exempel.
Där fanns bokstavligt talat inget av värde.
Inte ens stereon är värd att stjäla i den här bilen (jag har den på lån över sommaren, den är från förra århundradet, bokstavligt talat).
Det fanns post-itlappar, kvitton och ett anteckningsblock.
Isskrapor och servetter.
De stal blocket.
Och mina böcker.
Satans jävla skittjuvar.
Jag nedkallar onda ögat, tbc och död över er.
Bara så ni vet.
Prinsbröllop på tv och middag i solen med Bergfeldt
Igår var då en konstig dag på många sätt, i alla fall medialt och ute i landet.
Men min egen dag var väldigt bra, faktiskt.
Fredagsdeppen var över, jag skrev hela förmiddagen, lyssnade på musik och doftade på blommorna jag fått av förlaget. Rosorna står bredvid mig (jag har nån grej för mig, jag har så svårt för stora ”färdiga” buketter, jag plockar ofta isär dem, tycker det blir finare) och de DOFTAR. Stora maffiga röda rosor med mild doft. Intoxicating.
Sen åkte jag över till Carina.
Först åt vi ost och drack bubbel och kollade på bröllopet.
Alltså, att se kändisbröllop med en journalist som jobbat på Nöjet har sina fördelar. Hon visste ALLT om ALLA.
Sen promenerade vi längs vattnet och satt ute och åt löjrom och musslor och cremé brulée och tittade på folk och pratade om Livet.
När jag kom hem pågick bröllopsfesten fortfarande på tv:n men jag hade fått nog av överklassens festande och la mig i sängen och kollade på Netflix istället.
idag är det söndag, det är kravlöst väder och jag ska skriva och lyssna på Åsa i Jukeboxen, från igår. Hon kommer in efter ungefär 52 minuter och pratar musik.
Ambivalensen, i att älska bröllop och kungligheter å ena sida, och vara övertygade republikan å andra.
