Så fick jag förlagskontrakt

Det här är ett blogginlägg som handlar om hur jag blev antagen.

Om ni läst bloggen eller följt mig under åren på annat vis, så är det gammal skåpmat.

Men jag fick en fråga, och jag väljer att svara.

”Får jag fråga hur det gick till när du fick ett manus antaget första gången? Hur länge hade du skrivit innan du skickade in, hur många gånger försökte du, hur länge fick du vänta och allt sånt spännande. För att inte tala om hur det kändes att få ett ”ja”?”

Jag har gått den hårda, vanliga vägen.

Skrivit manus på fritiden. Googlat hur man skriver.

Testat mig fram, skrivit klart.

Skickat in.

Fått standardrefuseringar (i mängder)

Skrivit om, tagit hjälp av lektörer och coacher.

Utvecklats.

Skickat in.

Blivit refuserad.

Ända tills jag en dag fick ett samtal från en förläggare som ville träffas.

Jag kommer aldrig glömma 1) det samtalet 2) det mötet 3) en massa däremellan.

Jag blev INTE antagen direkt.

Förlaget bad mig korta med 25% (manuset var en miljon tecken), belägga all min research, samt fördjupa vissa saker och ändra slutet.

Jag fick INGA instruktioner kring hur jag skulle göra.

Jag tolkade det som att de testade mg.

Gick hem och skrev en hel sommar. Skickade in igen, blev antagen av två förlag och valde det ena.

Från det att jag skickade iväg mitt manus allra, allra första gången till att jag hade ett påskrivet förlagskontrakt i min hand var det cirka 1,5 år, om jag inte missminner mig.

Minst femton refuseringar (jag minns ärligt talat inte exakt antal. De gjorde lika jävla ont varje gång, det är väldigt mycket som gör ont i den här branschen.)

Jag glömmer aldrig hur glad jag var.

ALDRIG.

Jag har jobbat så jäkla hårt, år ut och år in, skördat många framgångar, gråtit många tårar.

Men den där glädjen att bli antagen – det var ett Defining Moment i mitt liv.

Det finns INGA garantier i den här branschen.

Fruktansvärt många tillfällen när man bara vill kasta in handduken och lägga sig under en sten.

Få gånger då man är genuint glad.

Massa gånger då man är genuint olycklig.

Och ändå så är det är alldeles, alldeles fantastiskt.