Simona Ahrnstedt's Blog, page 65

Skriva, läsa och pausa

Uppe tidigt för att skriva. Ska börja vilken sekund som helst…

Började på den här igår. Hon är så duktig, jag vill bara läsa en sida till. Och en sida till. Bliss.

Svanungar vi matade igår.

Sista söndagen i augusti

Den här söndagen går i någon sorts flitens tecken.

Jag skrev klart den engelska texten som ska översättas och publiceras i Tyskland i samband med att Die Erbin släpps 1/10.

Jag är rätt bra på engelska, både läser och pratar relativt flytande, men vad dålig jag kände mig när jag skulle skriva. Att inte ha tillgång till sitt bästa språk är så oerhört handikappande. Mina föräldrar kom ju till Sverige som vuxna, och jag vet att de båda led av just den känslan – att vara tvungen att uttrycka sig på ett språk vars alla nyanser man inte behärskar, att ständigt bli bedömd utifrån en brytning och en svårighet att begripa ologiska regler. Nyttigt att bli påmind om. Jag tror inte att det är en slump att jag alltid sett till att jag behärskar svenskan så bra.

Det spelade roll för en invandrarunge.

Min femtonåring läste sedan texten och gav tummen upp. Inte så dumt med stora barn som lärt sig engelska av sig själva via internet.

Sedan åkte jag en snabbis till Bergfeldt, åt lite lunch på hennes balkong och pratade strunt och lämnade tillbaka en väska jag lånat.

Nu ska jag på en liten utflykt med mina barn och sedan svänga förbi svägerskan med en kasse romance, och så har jag just tackat ja till en offert på en badrumsrenovering. Herregud så dyrt det blir! Min spontana reaktion var först: Gaaaah, jag struntar i det. Men mitt badrum är över 20 år gammalt och det är både trasigt och ofräscht. Toastolen går inte att få ren (ursäkta all denna information, men det är så ÄCKLIGT) och jag når inte in under badkaret. Ibland klämmer sig kattkräken in där under och jag bara dööör vad jag tycker det är ofräscht.

Sen ska jag fortsätta skriva lite.

Håller på med att skriva slutet.

Det är så himla roligt.

Om ni aldrig gjort det så rekommenderar jag verkligen att testa.

Det sätter igång så mycket tankar, och det skapar en stramare berättelse där man som läsare får känslan att författaren har koll på läget.

Och det GER koll på läget.

Att skriva slutet i ett tidigt skede.

Som en mig närstående vän brukar säga: Som bokläsare har man ju BETALAT för en början, en mitt och ett slut. Då är det det minsta man kan begära att få: en början, mitt OCH ett slut.

Jag har skrivit ungefär en tredjedel av min nya bok.

Jag har en hyfsad (nåja, det är många frågetecken kvar) koll på mittendelen.

Och då sätter jag mig och går igenom slutet, som ett synopsis.

Först epilogen.

Sedan sista scenen.

Näst sista. Osv.

Det blir bra.

Hoppas jag.

Laxcheesecake. Mums.

Har ni sett att Poldark går på Svt?

Andra avsnittet ikväll, första finns kvar på svt.play.

8,5 på imdb.

Den ska ju vara awesome, har jag sett på olika bloggar.

Någon som kollar?

Inlägg där Åsa får all kredd för mina örhängen

Jag älskar vackra kläder och smink och smycken.

Mest älskar jag det dock i teorin. I böcker och sånt.

Jag AVSKYR att handla kläder och smycken.

Det är så TRÅKIGT.

Så när jag ska göra nåt annat än sitta hemma i mjukisbyxor (det är mitt nya plagg, hittade sjukt sköna på KappAhl. Så nu har jag inte BARA nattlinne på mig) så måste jag ge mig ut och handla.

Och jag är rätt dålig på det.

Vet liksom inte var jag ska börja.

Numera ringer jag mode- och glamourexperten Åsa direkt, och frågar hur jag ska tänka, vad som passar ihop och vad JAG ABSOLUT SKA UNDVIKA.

Åsa tycker nämligen att saker MÅSTE MATCHA.

Så den här veckan har ungefär 80% av all min konversation med Åsa handlat om huruvida saker och ting MATCHAR.

Vidare har vi pratat om vilka strumpor jag kan ha till vilka skor och hur stora örhängen egentligen ska vara för att få kallas MAFFIGA och om man kan överleva rent modemässigt att ha guld på handväskan men silver i öronen.

JAMEN NI HÖR VAD VIKTIGT.

Så, på festen igår så matchade jag, törs jag säga, för första gången i mitt liv.

Och mina maffiga glitter-örhängen var skitsnygga.

TUSEN TACK ÅSA HELLBERG.

Party party

Igår kväll var jag på 50-årsfest för finaste Pamela.

Fantastiskt fin miljö, en gård vid vattnet, mitt i Stockholm, Villa Adolfsberg. När fullmånen gick upp var det helt magiskt med vattenglittret nedanför.

Det var massa folk, härlig stämning, god mat och ett live-band.

En mycket, mycket bra 50-årsskiva.

Pamela och Christer hälsar välkomna

Dagens Joanne Harris

handlar om PENGAR och hur mycket (lite) nästan alla författare tjänar.

Want to get rich and famous? This Friday's #TenTweets are on the subject of AUTHORS' EARNINGS. Follow the hashtag to collect them all!

— Joanne Harris (@Joannechocolat) August 28, 2015

Skryt-klag?

Så.

Jag tackade ja till att skriva en grej åt en tysk tidning.

Skriva 1200 ord på engelska.

Hur svårt kan det vara liksom?

DET ÄR JU FÖR FAN JÄTTESVÅRT.

Nu kommer jag sitta hela helgen med detta och ha ångest.

(Jag inser nu att detta KAN falla under kategorin ”skryt-klag”, fy fan vad pinigt.)

Här hittade jag en utvikning om ”Humble bragging” hos Sveriges Radio.

(Nu har jag lyssnat på hela klippet och har jätte-ångest. Har ni gjort så? Lindat in skryt i ödmjukhet? Jag har nog gjort det, och guuuud så skämmigt. Men lite roligt också. Det pinsamma är ju att man avslöjas DIREKT. Få saker klingar så falskt. Åååh, nu KRYPER det i mig, rätt åt mig, ha ha.)

Det skulle kunna översättas med ”blygsamt skrytande”. Det är ett fenomen som för all del finns i all slags mänsklig kommunikation, men begreppet har främst spritts på Facebook och Instagram och liknande ställen, där man regelbundet gör små uppdateringar om vad man har hittat på sen sist. Och då kan man passa på att humblebragga.

Poängen med humblebragging är ofta att man försöker låta ödmjuk men i själva verket vill berätta nåt man är stolt över. Det här lilla skådespelet, där man försöker säga det man egentligen vill ha sagt i mungipan i förbifarten, det övertygar sällan. Och när jag säger sällan så menar jag aldrig.

Typisk humblebragging: ”Åhhh gud vad jag såg dum ut på fotona från när jag vann tre Grammisar igår!!!”

”Här i Dubai på ett lyxhotell i januari märker man att man faktiskt kan sova för länge och äta för gott”

”Typiskt att Sven Melander ringer och vill umgås just när jag sitter upptagen i lunch med Lasse Åberg!”

Jag minns att jag läste nån text som nån delat om olika såna här fraser, skitroliga. Är det nån som minns var de kan finnas? Kanske i nån tidning, typ Tara?

Bloggeri bloggera

Mitt webb-hotell har haft problem idag.

Det var rätt vilsamt.

Men nu är allt som vanligt.

Jag har svarat på intervjufrågor.

Jag har skickat 23 kapitel till min förläggare.

Jag har tvättat.

Jag har skrivit.

Jag har mejlat, mejlat, mejlat.

Nu ska jag cykla och köpa örhängen och sen tänker jag bara äta choklad och titta på TV (kommer jag inte alls, för jag tänker skriva, men ändå)

Jag fick ett nytt omslags-förslag från USA.

Och ett från Tyskland för En enda hemlighet.

Herregud så kul jag har.

Min dag i (fula) bilder

Lunch på Nosh and Chow med författarkompis. Jag åt vegetarisk risotto.

Jag kollade på örhängen. ”Köp maffiga”, sa Åsa. Men jag orkade inte. Tror jag köper de längst till höger imorrn.

Köpte orkidé för presentkort jag fick till releasen av En enda hemlighet. Ljuvlig färg (jag är mycket bättre på att köpa blommor än örhängen)

Katterna fick gräs som de slukade.

Och en ny bok anlände – ska nog läsa den efter Any Duchess will do.

Medan ni väntar

Hela förmiddagen har jag massa att göra (boring, boring saker) och sen ska jag träffa en författarkollega (roligt, roligt) så det dröjer innan jag sitter vid datorn igen (har redan separationsångest)

På min officiella Facebook har jag postat flera länkar idag (jag vaknade sex).

Och så har jag hittat en ny blogg, känner ni till Smexy books sen tidigare?

Hörs sen!