Simona Ahrnstedt's Blog, page 53

Då köööör vi

Kapitel 31 och en smörgås med röd vinbärssylt (jag får den av en dam som ÄLSKAR mina böcker, bra dam).

Romance i Kulturnyheterna

Nu har jag just avslutat en intervju med Kulturnyheterna.

Inslaget kommer troligen att sändas imorgon, i SVT, jag meddelar när jag vet mer exakt.

Nästan två timmars intervju ska klippas ner till typ 3 minuter.

Spännande.

Notera stegen och dammsugaren i bakgrunden. Så snyggt.

Fotografen stod ute på balkongen och filmade.

DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ DET HÄR

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare.

Men jag blir så full i skratt (när jag inte vill böla av frustration, vill säga).

För inför varje – V-A-R-J-E – kapitel så sitter jag bara och stirrar på krumelurerna som ska föreställa mina anteckningar.

Och jag tänker, varje gång – UTAN UNDANTAG, att det här, det går bara inte.

Det är för rörigt.

För komplicerat. Jag kommer aldrig få ihop det. Det är nu det visar sig att jag inte har koll.

Jag vet inte vad jag håller på med, osv.

Och saken är att det är verkligen så det känns.

Till 100%. Som helt oöverstigligt.

Det är galet frustrerande.

Komiskt, ja.

Men sjukt jobbigt.

Folk tror att jag är så jävla strukturerad och kompetent och säker.

Men det är jag inte.

Jag är bara envis.

Envishet – det är nyckeln till att skriva klart ett manus.

Det och smågodis.

Nu blir det SKOR av det most awesome kind

Habegäret.

H-A-B-E-G-Ä-R-E-T

Råkade snubbla över det här gamla blogginlägget hos Smart Bitches. En konststudent som gjort skor som ett projekt. De finns alltså bara i ett par.

JAG VILL HA!!!

Hanna, du kan väl sånt?

Är det doable tror du?

(Här är inlägget som ledde mig vidare. Det är en lista med skor med bok-tema, lite löst, men ändå)

Pengar går till nappar, bananer och byxor i storlek 10 år

På ön Lesbos pågår det en humanitär katastrof.

Det pågår många humanitära katastrofer runt om i världen.

Ibland känns det övermäktigt.

Här hemma sitter man i värme och trygghet.

Jag vet att många med mig är frustrerade och vill GÖRA något.

Det befinner sig volontärer på många håll i världen.

Jag har fått kontakt med en specialistsjuksköterska i akutsjukvård (jag skrev tidigare att hon var barnmorska, specialistsjuksköterska i akutsjukvård ska det vara), Gittan Norder, som befinner sig på just Lesbos.

Hennes rapportering snuddar vid det outhärdliga.

Men här finns en möjlighet att GÖRA något.

Om man swishar pengar till Gittan 0705586343 så går det DIREKT till folk som flytt över Medelhavet.

Med hennes tillåtelse delar jag, både swish-numret (kolla att ni skriver rätt, jag har skrivit det korrekta numret nu, men i en tidigare version av det här blogginlägget råkade det smyga sig in en felaktig siffra, förlåt) och några av hennes iakttagelser, från Facebook.

Om alla mina blogg-läsare swishar en tjuga så blir det en rätt stor summa.

Självklart kan det vara så att man inte ens har tjugo kronor att avvara. Men OM någon vill, så gör dessa pengar faktiskt skillnad, direkt och oavkortat.

Skriv ”Lesbos” i meddelandet.

Har du inte swish? Det tog mig två minuter att skaffa via internetbanken och det är sjukt användbart.

Nedan Gittans egna ord:

Lördag 31/10: ”Skakande små å stora kroppar kliver ur båtarna på Lesbos stränder om de är lyckliga. Som volontär lindar jag om en värmefilt. Håller om å kramas. Många hyperventilerar. Försöka lugna. Försöka. Börjar oftast gråta tillsammans med den jag kramar om – det är så överjävligt. Just nu är det så himla dåligt väder med mycket blåst att ingen av båtarna direkt glider in fint utan alla har suttit i timmar å blivit översköljda av vågorna. Rädda att motorn ska dö, att någon ska trilla ur, att de nära i båten efter inte ska komma fram. Alla vet att en båt sjönk för några dagar sedan. Alla vet faran. Att många dog. Men att stanna där de kommer ifrån är uppenbarligen värre – ingen, absolut ingen skulle gå igenom det de gör om det inte kände att det var nödvändigt för att rädda sina liv.

De som inte lyckas överleva färden spolas upp på en strand någonstans. Igår när jag åkte hem stannade bilen jag mötte. Jag stannade oxå. Vevade ner rutan å hörde om allt var okej. De frågade om jag hört något om – a dead body. För en sekund tyckte jag att de frågade om var där var ett party. Men kom snabbt ihåg vart jag var – här är en fråga om en död kropp naturlig. Det onaturliga är allt det som annars är helt normalt. Tacksam att leva!”

”Igår när jag varit å tagit emot ännu en båt å sakta gick tillbaka mot vårt läger. Gick jag förbi en gammal man. Utan skor å väldigt blöta byxor. Han skakade. Tunn tröja å en tunn kavaj – det blåste storm från havet. Jag gav honom en foliefilt. Vecklade ut den och svepte den runt honom. Han tittade upp mot himlen, tackade gud tror jag, tittade på mig å pussade min arm flera gånger. För en jävla foliefilt…. torkar tårarna å hjälper en pappa bära en av hans pyttesmå dyngsura barn. Hon kramar mig hårt. Överjävligt men de lever!”

Söndag: ”Ibland vill de små barnen inte ta av sig sina dyngsura våta kläder. De håller hårt fast i dem å bara skriker rätt ut. Vinden piskar på å det är verkligen svinkallt. Kanske det är favorit tröjan. Kanske är det det enda de har kvar från sitt hem. Det enda de har kvar är deras dyngsura kläder…dyngsura kläder på en mörk blåsig strand i ett annat land där alla pratar konstigt å vill ta av dem alla kläderna. Kläderna måste av. Lättast om man är två volontärer på varje barn. Jag sätter mig ner å tar den skakande lilla kroppen i min famn. Kramar om medan min volontär vän förtvivlat letar efter kläder i alla lådor som efter ett par timmar är en enda röra. Mycket är slut. Skor å strumpor saknas jämt. Tar av kläder vinden piskar på. Inget skydd att byta om. Drar av kläder. Fort på med nya. Fort fort kallt kallt. Nya skor ny jacka. Leverans till pappa – torrt varmt barn. In med nästa blöta barn…..så jobbar vi på i timmar. Varje torrt barn är stor tillfredsställelse å lycka! Tacksam ♡”

Vart pengarna går: ”Pengar går till det som behövs i stunden. Nappflaskor. Nappar. Bananer. Mackor. Just ikväll ska vi köpa in vatten täta kläder i tre storlekar till de som drar in båtarna. När det blåser som det gör nu måste de gå i vattnet å blir blöta å sjuka. De blåser förfärligt varje kväll nu å är kallt. Jag ska även köpa in byxor i storlek 10-12 år. De är Slut jämt. Strumpor är en annan sak jag köpt. Och som sagt det som behövs i stunden.”

Gittans swish igen: 070 558 63 43

(Ps hon har varit där i tre veckor och stannar tre dagar extra, så om du vill swisha, gör det idag. Det köps mat för fullt.)

Nadja Wedin

Alltså.

Vissa saker påverkar mig så starkt.

Jag tycker att nästan alla kläder, mönster, tyger och saker jag ser är så fula och tråkiga.

Jag älskar att titta på gamla saker, dyra juveler och antika möbler. Riktigt dyra handsydda plagg och lyxiga skor. Jag kan tillbringa timmar på nätet med att titta på tiaror, tavlor och slott och trädgårdar och mitt skrivande är nog ett sätt för mig att få tillgång till all denna skönhet.

Mitt hem är rätt fult, för har jag inte råd att köpa det som jag tycker är vackert, då struntar jag i att köpa det som är FULT (jag vet, det saknas nån sorts logik där).

Och så ibland dyker det upp något som är så vacker att det gör ont i mig.

Har ni sett Nadja Wedins nya vinter-mönster för Hemtex?

Så vackert.

(Hela hemsidan är en orgie i ljuvlighet, de rosa tapeterna med fuchsia skulle jag vilja ha om jag ägde ett rosa slott.)

En kopp hade jag råd med.

Den står framme på bordet.

Så snygg.

(Serien heter SNOWFLAKE, finns bland annat här.)

Ena sidan. Vita hyacinter, julros, ekorre. Så vackert.

Insidan. Älsk.

Andra sidan. Domherre, kvistar, snöflingor.

Och på tal om vackert. Jag tycker orkidéer i kruka kan vara så trista. Jag begick helgerånet att klippa av stänglarna. Vad tycks? Gardinerna är William Morris.

Josefin Lindén på TV4 imorse.

”Författaren Josefine Lindén valde att resa ner till grekiska ön Kalymnos med insamlade pengar för att göra skillnad. – Det jag såg där har förändrat mig, säger hon om misären hon mötte.”

Jag såg klippet i morse, jag känner Josefin och har följt hennes resor till Kalymnos på instagram.

Det är svårt att säga något mer.

Det är en märklig tid vi lever i.

En del reser på solsemestrar.

Andra ser sina barn drunkna.

I samma hav.

Klippet ser ni här.

Pernilla formulerar det så bra

… precis det jag känner.

Läs här.

Sista lördagen i Oktober (snart är det vinter)

Igår var jag ute med kompisar och åt (vegetariska) burgare och pratade strunt.

Idag blir det tv och manus hela dagen.

Och just nu: Peter Jöback på Nyhetsmorgon.

Bra lördag.

Hur har ni det? Halloween-party? Besöka gravar? Äta mycket godis? Annat?

Skrivar-vardag

Manuset tuffar på. Nästan halva klart, skulle jag GISSA (obs: vet inte)

Har en krånglig passage framför mig, så skrivrullen åkte fram.

Katterna snarkar vid elementet. Gud som de älskar elementet.