Simona Ahrnstedt's Blog, page 115

Okidoki 2015, då kör vi

Så tillbringade jag då övergången från 2014 till 2015 med att redigera en kärleksscen och lyssna på Peter Jöback.

Åh.

Och barnen ringde och de mådde bra.

Inte för jag tror på föraningar, men måtte 2015 bli ett bra år.

Ritrulleritrulleritrulle

Mäh.

Nu känner jag att förväntningarna kanske blev lite väl höga på min gamla ritrulle.

Men, varsågoda.

Fråga: Har du skrivit om din ritrulle tidigare? Annars kanske du vill berätta lite mer om hur du använder den? Typ som blädderblock fast en löpande variant? Har du en upphängning i taket? :-)

Svar: Upphängning i taket – ha hah haaaa. :) Jodå, jag har skrivit om min ritrulle förr. Om du klickar på hashtaggen #ritrulle så ska alla inläggen komma upp.

Sammanfattning:

Det jag använder är en sån där rulle som barn kan rita i.

Jag har köpt min på Toys´r us, tror jag. Eller Clas Ohlson. Det är tjugofem meter papper och räcker i evigheter.

Jag sprider ut mig där jag kan (diskbänk, köksbord, golv) och använder den när jag har stora sjok med text som jag tappat lite kontrollen över.

Till exempel om jag har flera parallella tidsplan jag behöver överblicka.

Eller om jag har mycket back-story som jag vill få ett samlat grepp om.

Eller om jag vill rita ett synopsis över delar av storyn – tex en stor fest där många sammanstrålar. (I En enda natt höll jag på att få psykbryt på alla fest- och mingelscener i Båstad, det var så mycket folk i rörelse hela tiden, då var ritrullen perfekt)

Eller om jag måste kolla när alla är födda och om jag kan dra nytta av det på något sätt. (Gjorde jag i Betvingade där jag hade ett sjukt stort persongalleri)

Kort sagt, det är ett användbart visuellt verktyg och man känner när det kan vara till hjälp. Det är när man tänker ”men GUD jag kan inte hålla KOLL på allt”

Till exempel om jag har en person som har relationer till många andra personer i boken (sin mamma, pappa, syster, bror, kompis, sitt ex osv) då kan jag skriva upp ALLA dessa relationer och hur de ska utvecklas.

Ibland tejpar jag upp det över väggarna i vardagsrummet.

Framför skrivbordet.

Eller rullar ut allt över golvet.

Det är katternas favorit.

Jo, jag skriver alltid med blyerts – då kan jag sudda.

Enda gången hantlarna får jobba i den här familjen, haha.

Inte ett inlägg om ritrulle, men det kommer, jag lååååvar

Jag vet inte om ni ser det, men bloggen har fått lite nytt utseende.

En skitschyst kompis hjälper mig och jag måste säga att jag tycker det blir snyggt som tusan.

Anyway.

Dagen är bra so far.

Man blir liiite knäpp när man jobbar så fokuserat och isolerat som jag gjort de senaste dagarna.

Jag tog mig ner till ett fik igår och till centrum idag, bara för att se lite folk.

Det blev mycket lyckat.

Nu har jag tvättstuga, hämtmat och tulpaner hemma.

Betalkanaler och glass.

Barnen lovade att ringa vid tolvslaget, de har det bra, och det är ändå viktigast.

Det är ålrajt måste jag säga som sammanfattning.

Tänker skriva in nyåret, nykter och fokuserad, för det är så jag vill att 2015 ska bli.

Tut tut, då kööööör vi.

Fika igår

Fika idag (med bästa Trude)

Promenad hem från centrum. Himmel, måne, blablabla.

Tulpan-bliss

Well, excuse me om jag inte hoppar upp och ner av glädje

Ännu en jävla helg som man ska pressa sig genom.

Jag blev tvungen att hoppa av Facebook och insta, höll på att bryta ihop och jag har INTE TID att bryta ihop eftersom jag har världens mest jävla komplicerade bok att redigera.

 

Jag återkommer när jag ätit frukost och tagit migränmedicin.

 

 

 

(Men det blir inte nån jävla nyårskrönika på den här jävla bloggen, det ska ni ha jävligt klart för er)

Hurra: jag somnade efter bara 30 minuter i går.Inte hurr...

Hurra: jag somnade efter bara 30 minuter i går.

Inte hurra: jag vaknade efter fem och en halv timme och kunde inte somna om.

Mvh

Hålögd

Åsså har jag lyssnat på Shakira. Förstås.

Jag var lite orolig för den här måndagen.

Mina sömnproblem är tillbaka och jag sover skitdåligt sedan några nätter tillbaka.

Ligger vaken och oroar mig, somnar sent, sover för länge.

Och igår gick skrivandet rätt uselt.

Oinspirerat och trögt.

Jag satte klockan på nio i morse, måste sluta vända på dygnet, men jag var så seg när jag vaknade att jag tänkte att det inte skulle gå.

Och så.

Voila.

Det vände!

Jag skrev några timmar, tog en snabb promenad i STRÅLANDE vinterväder, åt kanongoda rester och drack kaffe.

En liten TV-paus.

Först Olive Kitteredge på HBO.

En av mina smartaste kompisar tipsade om den.

Fantastiska skådespelare, drama, ångest, så välskrivet att det KÄNNS.

Jag stod ut i tio minuter.

Så jag gick till Viaplay och såg White House Down istället.

Allt enligt parollen att alla filmer med Channing Tatum måste vara värda att se.

Extra bonus att Maggie Gyllenhaal är med.

Det var ungefär som Die Hard.

Helt okej. Bättre än jag trodde.

(Nu har jag för övrigt snart alla streaming-tjänster som finns. Men Outlander, Lina, den sparar jag lite på.)

Nu blir det mer skriva.

Och sen ska jag äta löjromstoast alldeles för mig själv och titta på lite mer TV.

I morgon blir det nog ungefär likadant.

Stackars stackars Simona Ahrnstedt.

När man har en förläggare som begriper sig på väsentligheterna

Bästa listan?

Det finns listor.

Och så finns det LISTOR.

Stockholms stadsbiblioteks lista över 2014 års bästa böcker är en LISTA.

Jag visste att jag glömde nåt

En fråga till:

Jag undrar om du skriver in alla fakta från början eller om du redigerar in en del i efterhand? Själv blir jag galen när jag fastnar i detaljer som jag vet kommer påverka resten av handlingen. Hur gör du?

Svar: detta är knepigt. För å ena sidan vill man inte stanna upp men å andra sidan måste man göra viss research innan man kan skriva klart. Mitt svar är att jag gör både och. Ibland hittar jag bara på och går tillbaka sedan och justerar. I En enda natt, bolagsstämman, visste jag inte så mycket om stämmor. Jag hade varit på en, en gång och jag hade sett en del på youtube och jag hade läst lite regler och så skrev jag en scen utifrån det. Sedan, när manuset låg hos redaktören så kontaktade jag en super-advokat som satt med mig i 2, 5 timmar och ritade upp ”min” bolagsstämma åt mig (det ska vara lite hollywood, sa jag). Det var så galet kul och så gick jag hem och skrev om scenen (och tillät mig en viss artistisk frihet, för det var mycket trist formalia som jag bara inte kunde få med, folk hade SOMNAT).

I början av En enda natt så beskriver jag Natalias kontor, det hittade jag bara på, men sen fick jag träffa en super-bankir på en flott bankadress och så skrev jag om utifrån det jag såg där.

Att besöka platser är GULD värt. Man får så mycket inspiration.

Ibland skriver man en scen som utspelar sig på en plats man aldrig varit på och där de gör något man inte kan något om. Jag har en sådan nyckelscen i En enda hemlighet. Den scenen är så komplicerad att jag var tvungen att skriva den först av allt för jag var inte säker på att det skulle gå och i så fall hade jag fått tänka om. Jag hittade bara på och det blev rätt dåligt, men jag satte händelserna i någon sorts ordning, visste vad jag VILLE med scenerna. Sedan dess har jag träffat en person vid flera tillfällen som hjälpt mig finslipa just den delen. Jag tror att jag för första gången kommer låta en person faktagranska just de kapitlen. Det har jag aldrig gjort förr, jag släpper inte in mer folk än nödvändigt i mitt manus, men detta är helt enkelt så långt utanför mitt kompetensområde.

Risken med att göra all research i början är att man slösar tid.

Och att man får för mycket material.

Jag tycker bäst om att portionera ut researchandet.

Det är så roligt, så det är något jag gör för att få energi, in i mig själv och in i manuset.

Om man fastnar så får man hitta på. Handlingen måste sitta först. Men om man MÅSTE veta, då får man stanna upp i skrivandet och kolla upp.

Ett tips: Ta inte information från saker du sett på TV. Det stämmer förvånansvärt sällan med verkligheten. Har jag hört.

Så här redigerar jag den här boken

Mitt nya manus är ungefär 60 kapitel (det ökar lite under redigeringens gång märker jag, kapitel delas upp, några tillkommer).

Jag redigerar systematiskt, kapitel för kapitel, i kronologisk ordning

Försöker göra ett om dagen (FÖRSÖKER).

Jag har fått två sorters feedback från min förläggare.

Dels kapitel för kapitel. På en del kapitel handlar det om några raders respons (typ: det har hon redan sagt på s.58). På en del kapitel är det många raders respons. Många. Ofta förändras hela kapitlet då. Det är fascinerande hur man kan ändra dialog, miljö, tid på dagen och känsla i ett kapitel och ändå fyller det precis samma funktion i boken. Älskar det. Så coolt.

Dels har jag ett (flera sidor långt) dokument med övergripande reflektioner (typ: tänk på att inte glömma bort XX i mitten, hon försvinner lite, tänk på hur du visar att tid gått, var inte för redovisande, fundera på om du vill fördjupa relationen mellan mor och dotter, etc. Ofta får jag förslag på HUR jag skulle kunna lösa saker. Ibland väljer jag det förslaget, ibland gör jag något annat.)

Utöver detta har jag ett eget dokument i datorn (för närvarande 18 sidor långt) med mina egna tankar och funderingar (typ: glöm inte att XX, eller: Han borde REFLEKTERA mer efter det avslöjandet. Många funderingar ser ut så här: GLÖM INTE att hon fick XX i kap XX.)

DESSUTOM har jag ett dokument för varje karaktär som är med i manuset, PLUS en pärm med research OCH ett närmare sextio sidor långt dokument med alla mina intervjuer utskrivna.

Jag har postitlappar på köksluckorna (bra för att hålla koll på när och var alla är med) och jag har min ritrulle. Ritrullen använder jag när jag har ett större sjok (flera kapitel) som hänger ihop och där jag vill se var de mest centrala scenerna befinner sig. Förvånansvärt ofta har man med scener bara för att ”man gillar dem”. Det är tyvärr inte tillräckligt. Varje scen, varje kapitel måste fylla en funktion, driva handlingen framåt och ge ny information.

Så fort jag ändrar i ett kapitel så påverkar det ju nästkommande kapitel (och ibland även tidigare kapitel. Det är en sån där butterfly effect).

Pfew.

Det här är alltså min utgångspunkt när jag redigerar: alla dessa olika dokument sammantagna.

Ofta sprider jag ut dem (det jag inte har i datorn) runt mig.

Så tar jag ett kapitel i taget.

Från början.

Går igenom SAMTLIGA relevanta dokument (Karins anteckningar, mina anteckningar, research, pärmen med alla artiklar och bilder jag printat ut).

Tar en A4-sida i ett block (bara EN, viktigt att ha allt samlat så man kan se allt samtidigt).

Där skriver jag ner det som måste med i just detta kapitel, av förläggarens tankar, av mina egna funderingar. Det är ALLTID jag som bestämmer. Förläggare, redaktörer och lektörer bestämmer ingenting. Ingen annan än jag bestämmer. Men jag är bra på att lyssna på kritik, bra på att sålla, bra på att ställa mig utanför och se vad som kommer göra texten bättre. För mig handlar det om en särskild sorts känsla som uppstår och den uppstår när det jag skriver fungerar på flera plan samtidigt, jag kan inte beskriva det bättre.

Jag delar upp kapitlet i scener (3-4 brukar det vara).

Jobbar med slutet på varje scen (det är min svaghet, jag rusar gärna förbi. Mycket av min feedback handlar om att jag ska LANDA bättre i en känsla i ett avslut. Mina slut behöver mycket omsorg, annars blir det lite hafs-känsla).

Jag funderar på varje information jag lägger till eller stryker: är detta något som MÅSTE vara med? Vad händer om jag tar bort det? Vad händer om hen säger precis tvärtom? Ska de byta repliker? Var finns konflikten? Vad är hens mål i den här scenen?Ju tydligare mål en karaktär har (jag måste hinna klart innan 8, jag får inte bli upptäckt, jag måste fly från mördaren) desto bättre driv blir det i kapitlet. Man kan jobba med små mål, men helst bör alla i kapitlet ha ett mål som de sedan hindras från att nå. Det kan även vara inre mål: han får inte märka hur ledsen jag blev, jag måste komma på vad jag ska handla etc.

Jag börjar varje kapitel med att sucka och stöna över att detta, just detta kapitel, det är så SVÅRT, det är så RÖRIGT, det kommer aldrig gå och alla på Forum hatar nog mig.

Sen stretar jag på.

Så. Jävla. Envist.

Surfar ångestfyllt så fort jag fastnar.

Äter.

Går runt och tänker.

Tittar på TV.

Skriver scen för scen.

Läser genom det.

Kollar av min A4 om jag fått med allt.

Spelar upp scenen i huvudet.

Blir klar med kapitlet. Blir hysteriskt glad. I did it! I did it! Jag är BÄST.

Tar nästa kapitel.

Läser all feedback.

Stirrar på ett blankt A4.

Tänker att detta, DETTA KLARAR JAG INTE.

Och börjar om.

Och om.

Osv osv.

Fråga: Vilket tar längst tid: skrivandet eller redigeringen? Försöker du skriva så färdigt som möjligt redan från början eller kan det första utkastet se ut lite hur som helst?

Svar: Skrivandet tar längst tid. Mitt första utkast är en ”färdig bok” men med lite styltig dialog och en del upprepningar. Men alla scener finns med, slutet är klart, kapitelindelning osv.

Fråga: Hur gör du för att kunna vara objektiv? Hur gör du för att se hur det du skriver är relevant för berättelsen och inte är med bara för att du gillar det?

Svar: Jag ställer mig frågan: måste detta vara med, vad händer om jag stryker det? Om handlingen inte påverkas, då måste det bort, hur mycket man än gillar det. Helst ska allt man skriver fylla FLERA funktioner: fördjupa karaktär, driva handlingen framåt, ge viktig information. Ett knep är att tvinga sig att göra alla kapitel ungefär lika långa, typ 10 000 tecken (eller 5000 eller nåt annat), det kan tvinga fram kreativiteten. Min erfarenhet är att ”vanliga” människor som läser inte kan ge relevant feedback i just det här avseendet. Ställ dig alltid frågan; vad fyller den här scenen för SYFTE för berättelsen. Och: when in doubt – delete.