Simona Ahrnstedt's Blog, page 110

Varning! Spoiler alert för Downton Abbey! Läs inte om du inte vill veta!

VARNING – detta blogginlägg kan innehålla en spoiler.

Så.

Jag såg avsnittet där det Händer En Jättejobbig Och Oväntad Grej.

Jag var ju förvarnad.

Och faktiskt så googlade jag innan.

(Och messade med Carina och försökte få henne att avslöja men ändå inte)

Jag visste alltså vad som skulle hända.

Så det var inte alltför förfärligt.

Men sorgligt förstås.

Jag fattar på riktigt inte varför folk så gärna vill se sorgliga saker.

Min teori och analys är att det beror på att folk lever så o-sorgliga liv att de behöver allvarliga/sorgliga böcker och filmer för att överhuvudtaget KÄNNA något.

Själv lever jag så nära mina känslor och har så jävla mycket elände i mitt liv att jag definitivt inte behöva FLER anledningar att böla.

Anyway.

Nu ska jag skriva i två timmar, sen se ett Downton-avsnitt och sen sova.

Under tiden lyssnar jag på: Aretha Franklin.

JU MAKE ME FEEL LIKE A NATURAL WOMAN.

(imorrn ska jag blogga om min skrivdagbok. Stay tuned)

Skrivtips, varsågod att ignorera om ni är ointresserade

Ibland när man (jag) fastnar med ett kapitel eller en scen så har jag noterat att det kan bero att min huvudperson i den sekvensen har reagerat ”fel”.

Att hen är arg när hen snarare borde vara bekymrad. Är sur när hen borde vara förvirrad och försiktigt optimistisk.

Två huvudfel tror jag man gör när det gäller det här:

Karaktären reagerar för HÄFTIGT.

Blir ursinnig, rasande, överlycklig (typiska misstag som romance-författare, särskilt orutinerade, gör, märker jag.)

Karaktären reagerar INTE ALLS.

De har fått veta att de är oäkta, bedragna, oälskade och lallar bara vidare som om de inte reflekterar över detta alls.

Glöm inte att REAKTIONEN på saker och ting faktiskt är HANDLING. Alltså: handlingen i din bok består inte bara av en (viktig) ramberättelse, utan även i högsta grad av dina karaktärers tankar och känslor och reaktioner.

Förstår ni hur jag menar?

(Jenny B, håller du med?)

Hemma! Åh, hemma hemma hemma. Jag är tidernas sämsta resenär. Jag längtar aldrig till Dubai eller Thailand. Möjligen till London, Prag och New York. Men mest vill jag vara hemma, hos alla mina block och pennor.

Och alla mina tuber och krämer, förstås.

Sommarböcker

Titta!

Nu är Forum-katalogen över sommarens böcker här!

Oooh så trevlig den ser ut.

Ska bli spännande att få komma ut i maj.

Mina böcker har kommit ut alla möjliga månader, maj är en fin månad, tycker jag.

Hösten är av tradition ”finare” men då slåss man med alla giganterna (Kepler, Läckberg, Guillou, Persson, Lapidus etc.) om utrymmet.

Maj är lite luftigare inbillar jag mig.

Nu hoppas jag få komma ut på lite framträdanden både tillsammans med Hellberg och med Bivald.

Hurra för den här våren!

Bokhandeln i Bradford …

… förtjänar ett eget inlägg.

Lokalen var så mäktig.

Det var en plats för ullhandel på 1800-talet (överhuvudtaget handlade mycket i York om ull och får), högt i tak, mycket pelare och nästan som kyrkfönster i taket.

Otroligt pampigt.

Bokhandlerskan var så rar.

Jag hittade ingen romance-avdelning och vågade inte fråga först, tänkte att de kanske HATADE romance i Bradford.

Men hon visade mig till hyllan, pratade på och varnade mig för den nedre delen av hyllan: ”just a warning luv, down here it becomes a little bit more racy.” (tänk er att hon pratar som O´Brien i Downton Abbey)

Så jag berättade att jag var författare och jag frågade om man fick sitta i caféet och skriva och hon svarade: ”I would love to know that someone wrote books here.”

Jag hämtade datorn på hotellet och travade tillbaka.

Gick högt upp för sirliga trappor, satt och tittade ut över folk och drack det bästa teet på hela resan.

Ibland hörrni, är det pure bliss att vara romanceförfattare.

(Nu är jag dock så pank så att när både CSN och kattförsäkringen damp ner i brevlådan så var jag most unhappy.)

Otroligt svårt att fota så man får med känslan

Romance!

Skräck verkar jättestort

Så jäkla mäktig lokal

Sympatiskt erbjudande!

Här satt jag och drack earl grey, tjuvlyssnade, spanade och skrev.

Jag är GALEN i vackra kort, dessa ska bli tavlor så småningom

Vi for med bara handbagage, så jag shoppade inget, utom den här boken till yngsta barnet.

Bild jag hittade som visar bokhandeln lite bättre.

Utsidan

”lånat” från Internet – utsidan.

Hemma från England!

I måndags åkte mitt äldsta barn och jag till England.

Målet var en stad i West Yorkshire: Bradford.

Den ligger ca 20 minuter från Leeds (som är Englands tredje största stad)

Sedan ett par år har mitt äldsta barn en bästis i den här staden.

Sedan i somras har vi planerat vår resa.

De hade aldrig träffats, men längtan var så stark att det något ovanliga beslutet fattades.

Min femtonåring och jag skulle åka till Bradford och träffa kompisen.

Så. Himla. Lyckat.

Jag har aldrig sett mitt äldsta barn så lyckligt.

Det har fikats, pratats och spelats dataspel.

Den ömma modern har suttit på hotellrum och skrivit.

I natt kom vi hem.

Ett minne för livet för oss alla.

Extra bonus 1: vi tog en promenad genom London på vägen hem.

Extra bonus 2: alla lät som om de var med i Downton Abbey och alla kallade mig ”luv”.

En dålig grej som hände: JAG RÅKADE SE EN TALKSHOW DÄR DE SPOILADE EN SAK I DOWNTON ABBEY!! Gah!

London svischar förbi. Om man kollar noga ser man London Bridge

Bradford

Fantastisk bokhandel i Bradford där jag satt och drack te och skrev

I bokhandeln

Men Lord Grantham då! Polo! Brillor! Gah!

Äggmacka på tåget medan engelskt landskap susar förbi

Vi åkte tåg från Kings Cross. Sär den berömde Harry Potter plattformen (inte) finns.

Bästa maten på hela resan – lemon cheesecake från Marks and Spencer

London baby!

Hybris – det är så SKÖNT

Good morning darlings!

Ja, det är grått och kallt.

Ja, det snöar.

Jajaja.

I don´t CARE!

Det lossnade!

Hurra!

Deadline, baby, deadline.

Jag surfar jävligt nära nu.

Måndagen den 2/2.

Då ska manuset in.

Det ska gå.

Det kommer gå.

FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA!!

Woohoo!

Hot in Cleveland

Alltså.

Den är inte jättebra.

Men Betty White är superb.

Och ibland glimmar den till.

Jag har inte så höga krav, som ni hör.

Down the memory lane

Jag googlar gamla tv-serier.

Jag älskar TV.

Om jag visste att jag skulle dö snart, då skulle jag titta mer på TV.

TV-serier sviker aldrig, lurar inte, bedrar inte, lovar inte mer än de kan hålla.

Så det så.

En ateist pratar med Gud

Idag sitter jag i en hotellobby och skriver.

Snön VRÄKER ner.

Snart ska jag äta lunch.

Nåt onyttigt förmodligen.

Pizza? Pommes? Tårta?

All of the above?

Jag tog mig genom det där gäckande kapitlet igår kväll.

TVINGADE mig.

Det är så konstigt, för sen när man läser manuset märks det inte alls vilka partier som var som att pressa blod ur en sten och vilka som tog typ en kvart att skriva.

Så himla konstigt.

Kära gode Gud.

Om jag klarar av den här redigeringen så ska jag bli en bättre människa.

Ok?

Petter Lidbeck gästbloggar hos Rabén & Sjögren

Hittade dit via Facebook (som jag just nu hänger på i princip oavbrutet PGA ATT JAG HAR FASTNAT).

Så fint skrivet.

Här.