Therese Bohman's Blog, page 3

August is a wicked month

Jag känner allt starkare att jag typ vill flytta till skogarna för att leva i medvetenhet, för att möta inget annat än livets väsentligheter och se om jag kan lära mig vad de har att lära ut; eller möjligtvis bosätta mig i en kruka med några hundar – – –

 Jean-Léon Gérôme, Diogenes, 1860.

– – – men eftersom det första känns orimligt inom en snar framtid och det andra inte är socialt accepterat, tänkte jag att jag kanske borde börja blogga igen.

En kul grej angående krukan är att jag läste lite i en jättebra bok härom dagen, med texter om jordbruk och lantbruk av de gamla romarna Cato och Varro, och det var mycket tal om romerska lantvillor och mosaiker. Och jag tänkte att herregud, varför bor jag inte i en romersk lantvilla med mosaiker och ett atrium och lite fikon- och citrusträd? Sedan gick jag förbi en inredningsbutik som reade ut alla sina terracottakrukor, och jag köpte en jättestor, som såg mest ut som den typ av kruka man skulle kunna ha i sin romerska lantvilla. Nu står den på min balkong och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Den är ärligt talat inte tillräckligt stor för att jag skulle kunna bo i den, men en medelstor hund (med en stor hunds attityd?) skulle lätt få plats, och jag skulle kunna gå tillbaka till affären och köpa en ännu större till mig själv, och så skulle vi kunna sitta där och älta hur förutsägbara de där gladiatorspelen mellan olika ledarskribenter har blivit på Twitter, och att vi föredrar bröd framför skådespel, särskilt nu när vi lagt ner det där med LCHF.

Vidarebefordran

Om någon någonsin tittar in på den här eftersatta bloggen längre, så är ni hjärtligt välkomna till Skönhetskabinettet istället. Där skriver jag sedan en tid betydligt oftare än här, tillsammans med några vänner. Mest om smink, kläder och parfym, men också om konst och fina saker i största allmänhet. Välkomna!

<3

jag gick ut och gick

Eftersom jag är som Rousseau och bara kan tänka när jag promenerar har jag promenerat. Oftast när jag promenerar går jag längs Hornsgatan, eftersom den ligger lämpligt till. Bilden här ovanför är Eugene Janssons Hornsgatan, som jag tycker väldigt mycket om, eftersom den liksom skimrar och lockar och glittrar av STAD och allt staden kan erbjuda (spännande saker! Hemliga saker!), jag vill bara ta en drink och lyssna på jazz och ligga med nån när jag ser den, tänkte jag skriva – ja, jag vet inte, typ så är det ju, de där penseldragen får mig att tänka på såna där vispande jazztrummor (?), och så där svajig känns Hornsgatan varje gång jag gått längs den berusad – - -

- – - idag var jag inte berusad, idag tänkte jag på när jag var liten och vi var i Stockholm med familjen, och man skulle svänga av vid Liljeholmen och åka in i stan via Hornstull, som liksom blev platsen där Stockholm börjar på riktigt för mig: man svängde höger efter Liljeholmsbron och åkte längs Hornsgatan mot Slussen, och jag satt i baksätet och insöp varje meter av STADEN – jag tyckte att Hornsgatan var själva definitionen av stad (kanske tycker jag det fortfarande? Ja.), jag minns mataffärerna och att jag funderade på hur det var att ha sin vardag på en gata som Hornsgatan – att ha sin vanliga mataffär mitt i en stad, att röra sig i staden hela tiden – - -

- – - (min NO-bok på mellanstadiet var indelad i kapitel om olika naturtyper, som var och en inleddes med en vacker bild över ett helt uppslag: stranden, till exempel, med en pedagogisk och vacker bild av en strand, och alla dess olika växter och djur, och ängen, och skogen – och staden: ett kapitel hette verkligen staden, och bilden föreställde en innergård, sedd från en lägenhet, det var tegel och stuprör och jag minns inga andra djur eller växter än duvan, vad kan det ha varit för några? Råttan? Jag tyckte att det var lite skrämmande, och lite sorgligt (länge tyckte jag liksom synd om alla som inte hade en egen skog att leka i) men fascinernade, kittlande) – - -

- – - och sedan låg det en radio- och tv-affär på höger sida, med turkos- och lindblomsgrönprickig skylt, jag älskade den skylten, den var lika signifikativ för staden Stockholm som Stomatolskylten för mig (jag gillade när man kom fram till Slussen och såg Stomatolskylten också, men jag tyckte ändå att prickarna på Hornsgatan smällde högre), och radio- och tv-affären med den prickiga skylten finns kvar fortfarande, och jag tycker fortfarande att den är fin, men nu har jag hört att affären ska läggas ner – - -

När jag gick längs Hornsgatan igår, på väg till Nationalmuseum för allra sista gången på väldigt länge – där man för övrigt kunde se Eugene Janssons Hornsgatan - insåg jag att jag fortfarande fascineras av samma saker som när jag gick på mellanstadiet. Jag passerade ett par som ringde på en porttelefon för att bli insläppta i en lägenhet, och jag tänkte att alla som gör det på den här gatan, gör det för att de känner någon som har en lägenhet på Hornsgatan, som antagligen äger en lägenhet på Hornsgatan, och vilken skillnad det är, på nu och då, när jag läste om staden i min NO-bok och de enda jag kände som bodde i stan hyrde sina lägenheter i förorter till Norrköping – - -

- – - och alla jag möter nu, tänkte jag, äger de också lägenheter på Hornsgatan? Är de på väg till sina vänner som äger lägenheter på Hornsgatan? Tror folk jag möter att även jag äger en lägenhet på Hornsgatan?  - – -

- – -

(jag har inget bra slut på den här texten)

 

angående det här med fiskporren

För att sammanfatta den senaste veckan i mitt Twitter- och Facebookflöde: I Danmark har de en fisketidskrift som heter Fisk & Fri. Där ägnar man sig åt att i varje nummer publicera en bild på en naken tjej som poserar med en fisk, utförligt beskrivet – och fördömt (”bindgalen djur- och kvinnofientlighet”, ”kanske det värsta jag sett [...]. Den frossande exploateringen av djur- och kvinnokroppar”) – i det här inlägget på Tomas Gunnarssons blogg Genusfotografen.

Detta föranledde den danske journalisten Mikael Jalving att skriva en text på SVT Debatt om svenska genustalibaner som saknar humor. Vilket i sin tur fick Patrik Svensson i Sydsvenskan att försäkra att ingen svensk är upprörd över fiskporren och att vi visst har humor i Sverige.

Där befinner vi oss nu. ”Varför denna gränslösa ondska, Danmark?”, skriver Tomas Gunnarsson i sitt bloginlägg om fiskporren. Jag tycker personligen att det är att ta i att kalla bilder på gäddor och bröstvårtor för ondska, och tänkte därför visa några bilder på liknande ondska ur konsthistorien, för att sätta det här med den danska fiskerotikan i perspektiv.

 

Vi går ut lite försiktigt: Det här är The Enchantress av Arthur Wardle, brittisk viktoriansk konstnär som utvecklades till en bra djurmålare men tycks ha haft en fäbless för sensuella motiv med kvinnor och djur. Som här, där en kvinna tydligen utövar något slags magisk kraft över leoparder som hon vältrar sig bland, eller här, där en sjöjungfru blottar sig för några fluktande isbjörnar.

 

Vem vill inte ha en fet svart orm mellan låren! Det här är Franz von Stucks Sensuality, och inte nog med att både kvinna och orm objektifieras, von Stuck var även en av Hitlers favoritkonstnärer! Så, det är väl knappast bara jag som tänker att Hitler antagligen skulle ha gillat den danska fiskporren, och Fisk & Fri, det låter ju lite suspekt när man börjar tänka på det..? Nästan som Frisk & Fri, som i arisk och utövande kroppskultur/fritidsfiske i sitt natursköna Lebensraum?

Jag skojar nu, hoppas jag att ni förstår – jag tycker att von Stucks målning är toppen, och motivet kvinna med orm var extremt vanligt i bildkulturen vid förra sekelskiftet. Ormen symboliserar inte i första hand det manliga könsorganet, utan djävulen, pga bibel, Adam & Eva, syndafall etc – ormen var fin de siècle-femme fatalens accessoar par préférence, vilket alltså symboliserade att hon var farlig att ha att göra med eftersom hon var… sexuell, vilket i alla böcker jag äger om saken ses som ett uttryck för kvinnoförakt, men vilket jag aldrig har kunnat se som något annat än… coolt.

Här har vi en annan kvinna som myser med en orm, Salammbô av Gebriel Ferrie, från 1899. Denna ormerotika är baserad på snuskhummern Gustave Flauberts roman med samma namn, om vackra Salammbô som bor i Karthago och har en tjock grön pytonorm som hon umgås med: ”ormen föll bakåt, och medan den lade sin kropp runt hennes hals, lät den huvud och svans dingla, som ett trasigt halsband. Salammbô lindade den runt sin midja, under sina armar, mellan sina knän: sedan tog hon ormen om dess käke och och förde den lilla triangulära munnen mot kanten på sina tänder…” – här har vi en annan Salammbô, av Jules Toulot, och här har vi visst Salma Hayek i toppenfilmen From Dusk Till Dawn!

 

Det här är den italienske renässanskonstnären Dosso Dossis Circe och hennes älskare. – Vänta nu, ”älskare”? Ligger hon med djur? Inte riktigt – Circe (eller Kirke på svenska) var en antik trollpacka som förvandlade folk hon blev sur på till djur, däribland en rad före detta älskare. Rimligt! (Alldeles snart kommer dock bilder på kvinnor som faktiskt ligger med djur! Ni är härmed varnade.)

Lite trist att vara förvandlad till rådjur när kvinnosköten exponeras för en så här.

 

Det här är en etsning av Theodor Heine, tysk grafiker och medarbetare i tidskriften Simplicissimus. Det är som en omvänd Romulus och Remus-bild, fast med rådjurstema istället för vargar – ja, vad ska man säga? Det är en väldigt konstig bild. Jag tycker att den är underbar.

 

Här har vi ett porträtt målat av Jakob Seisenegger 1532, föreställande den tysk-romerske kejsaren Karl V, med en gardintofs i handen och en hund som nosar på hans kön! Jag gillar hans blaserade blick, lite som att han tänker ”Jaha, en hund till som kommer och ska nosa på mitt kön… ja, gör vad du ska då…”

Schysst blygdkapsel.

 

Här har vi en kvinna som ligger med en svan! Det är Leda, som ni säkert förstår. Hon är ett mycket vanligt motiv i konsthistorien: ibland avbildad liksom mer gosande med svanen, ibland i action. Jag tycker att det verkar sådär att kyssa en näbb, men grejen kanske är att svanens huvud ser ut som en penis, vilket Google sa till mig nyss, och det stämmer ju faktiskt. Och när jag googlade vidare på detta spännande ämne uppdagades det att svanen är den enda fågeln som har en penis! Så, när Zeus valde att förvandla sig till just en svan visste han vad han gjorde.

(Förlåt för det som kommer nu, men: hur stor är egentligen en svanpenis, börjar man ju tänka, visst? Liksom, är den här målningen – gjord av Veronese – realistisk i anatomisk bemärkelse?

Okej, update: svanen är inte alls ensam bland fåglar om att ha en penis, säger Google nu. Ankor har dem också. Ibland jättelånga tydligen! 42 cm är rekordet. Men nu har jag sett bilder som får mig att vilja lämna det här ämnet – - – )

 

Här har vi Bouchers version av Leda och svanen. Nu blir det här med att svanens huvud ser ut som en penis tydligare för mig. Jag tycker att det är roligt att den ser så… nyfiken ut! Verkligen som att den tänker ”Vad har vi här då?!?”… och Leda själv, jag vet inte… hon ser lite uttråkad ut? Som att det snarare var gynekologbesök än hett svansex på gång? Eller hon kanske är… drömsk? Kanske önskar hon att det verkligen var en penis som var på väg, och inte en fågel? Det får man säga är en rimlig önskan.

 

Vi avslutar med lite bläckfiskporr! Det är Hokusai, kanske den mest kände av alla japanska konstnärer, som har döpt sin blötdjurserotika till Fiskarhustruns dröm, vilket alltså implicerar att det rör sig om en kvinnlig fantasi. Tja, jag vet inte – jag fattar ju liksom grejen: en massa tentakler som kan göra allt möjligt på samma gång, men den där glosögda penis-tentakeln i hennes mun alltså… samt det faktum att jag råkade bildgoogla ”squid porn” och såg sådant jag önskar att jag aldrig hade sett… (alltså VARNING för detta). Men denna fiskarhustru ser ju ut att tycka att det är en okej aktivitet, och den här bilden har varit mycket inflytelserik inom genren tentactle erotica – som jag känner inte riktigt är min grej, men jag skulle inte kalla den ond för det…

Ja hörrni, nu tänkte jag att vi skulle ha lärt oss att vilka sjuka grejer de än hittar på i Danmark, så har det garanterat hittats på något sjukare i konsthistorien! Hej, hej.

jag har skrivit om uppstoppade djur i Expressen idag!

Här kan man läsa min text. Den är lång, och det är underbart att jag över huvud taget får skriva om något så nördigt som det här, men ändå var jag inte ens i närheten av att få med allt kul och fint jag lärt mig om taxidermi den senaste tiden – jag har läst tre och en halv bok i ämnet och de gick inte att sammanfatta på de 8000 tecken jag ändå fick bre ut mig över (det är mycket på en kultursida!).

Jag hade velat skriva mer om Carl Akeley, mannen som skapade den afrikanska hallen på American Museum of Natural History (de två elefanterna här ovan är has verk); en Indiana Jones-liknande man som en gång dödade en leopard genom att köra ner sin ena näve i halsen på den, och uppfostrade en grön markatta i sin lägenhet på Central Park West.

Kuriosakabinetten och kolibrigalenskapen har jag redan avhandlat här på bloggen, eftersom mitt huvud liksom svämmade över av allt som inte skulle få plats i tidningen. Jag gissar att jag kommer att återkomma till ämnet taxidermi!

Kattungar på tebjudning, av Walter Potter.

Dessa böcker är jättekul allihop! Men Rachel Poliquins The Breathless Zoo är finast. Rachel Poliquin är min nya förebild eftersom hon vet allt om taxidermi, har varit kurator för kul utställningar och driver den här fina sajten.

En annan fascinerande – och vansinnigt formgiven – sajt är den här - Taxidermy.net, ”your gateway to the fascinating world of taxidermy”. Där hyllades nyligen en nyss avliden legend inom fisktaxidermi: Ron Pittard från Oregon, som var banbrytande inom konsten att få fiskfjäll att se realistiska ut. ”Ron levde utan telefon för att inte röja sin vistelseort, eftersom efterfrågan var alltför stor på hans originella fiskkonst.”

take your facebookincheckning på Moderna museet and shove it up your – – – *

Så fort jag inte har ett jobb att gå till börjar jag tillskriva innehållet i min morgontidning alltför stor betydelse. Om jag inte ville läsa sådant som står i DN kunde jag ju bara låta bli att prenumerera på den, kan man ju tycka, men jag vill ju gärna ha en morgontidning, och eftersom SvD ska avveckla sin kulturdel känns det inget kul att byta, så då får jag stå ut med sådana här krönikor, om våndan i att befinna sig på ett lekland fast man inte är white trash.

Tänk att leva sitt liv så där, tänker jag: ständigt upptagen med tanken på huruvida allt man gör innebär status i någon annans ögon! Att det finns en fasad av… kultiverad innerstads-medelklass som måste upprätthållas. INGEN kommer att tacka en för att man anstränger sig med aktiviteter som resulterar i facebookuppdateringar som perfekt matchar den socioekonomiska grupp man identifierar sig med! – – –

– – – och sedan blev jag till och med irriterad på den här krönikan av Bengt Ohlsson, skriven utifrån södermalmsperspektivet att på föräldramöten invänder ALLA mot ALLT lärarna säger, för jag tänkte att det ju finns en massa människor för vilka lärare fortfarande är en auktoritet (”Lärare har blivit ett lågstatusyrke” – ja, jo, men det är ju trots allt bara i ögonen på människor som anser sig ha jobb med högre status?**), som aldrig skulle ha några invändningar mot vad en högstadielärare säger om undervisningen i matematik eftersom läraren helt enkelt antas veta bäst ifråga om detta – – –

Status är det värsta jag vet! När den här boken kom gick jag och kokade av ilska vid blotta tanken på den. HUR kan man bli lycklig av att leva sitt liv för att imponera på andra människor? Det ter sig helt orimligt för mig. Ibland känns det som att hela mitt liv har varit en långsam kamp bort från precis det: från att ha varit oerhört upptagen vid hur andra människor uppfattat mig, till att inse att det är mycket bättre att vara sann mot sig själv, ursäkt plattheten i detta, men när vuxna människor i Sveriges största morgontidning känner ett behov av att ventilera sin vånda över hur deras Facebook-incheckningar ska uppfattas av andra vuxna människor – – –

– – –

*Pulp-referens! Kanske min favorit-Pulplåt.

**Jo, det där lät kanske inte så bra..? Jag är helt med på att läraryrket har blivit ett lågstatusyrke på så sätt att det är oerhört underbetalt och att ingen som är ute efter att ha just ett statusyrke skulle välja det. Jag menar att det trots allt finns personer för vilka lärare fortfarande är en auktoritet, eftersom man känner sig underlägsen dem: de har universitetsutbildning och i viss mån makt över ens barn. Precis som man känner sig underlägsen typ handläggare på försäkringkassan eller sjuksköterskor eller nåt – för att inte tala om läkare… En gång hörde jag talas om att en känd kulturpersonlighet ringt och skällt ut sin sons universitetslärare eftersom denne kulturpersonlighet ansåg att läraren givit sonen ett för lågt betyg på en tenta. Det gjorde mig förstummad. – - – Eh, jag måste sluta nu. Vi pratar vidare om det här en annan dag!

Leo Putz, 1869 -1940

En massa fler bilder finns här.

I took the good times, I’ll take the bad times – metaforkonsten, I’ll take you just the way you are

Jo, jag läste Aase Berg som recenserade en poesiantologi (Blå Blixt) i DN idag, men den verkar inte finnas på nätet… Det är förlaget Brombergs som ger ut den, som volym nummer två i en årlig serie med poesidebutanter. Sex personer medverkar, varav jag har läst Lidija Praizovic tidigare (den där omtalade texten hon skrev i tidskriften Const Literary (P)Review, som jag gillade eftersom… jag ibland kände likadant när jag själv gick på skrivarskola) och Maxim Grigoriev, som jag läst på nätet i många år (till exempel i Panopticon, ”tidskrift för logofili”, samt själv nyligen publicerat i Axess, en jättebra och kul artikel om den sovjetiske trubaduren Alexandr Galitj, som man kan läsa här, om man tillhör dem som både tecknat en helårsprenumeration och orkar krångla med inloggningsuppgifter…).

Resten av de medverkande är nya namn för mig, men egentligen ska det här inte handla om själva innehållet (jag tog bara chansen att länka till lite grejer jag gillar) utan om Aase Bergs recension. Så här slutar den:

Det minsta man kan kräva är att samtida bildspråkspoeter är att de vidareutvecklar förutsättningarna för metaforkonsten, istället för att bara försöker gjuta uppiffade bilder i gamla, trötta fenomen! Nä, alltså – - – varför är det ett krav att utveckla förutsättningarna för metaforkonsten? Det är inte så att jag är emot det: jag skulle inte läsa en diktsamling och tänka ”Det här var ju toppen, synd bara att hon har utvecklat förutsättningarna för metaforkonsten…” – men lika lite som jag ser ett egenvärde i att inte utveckla metaforkonsten, ser jag ett egenvärde i att göra det.

Åh, jag blir så trött på mig själv när jag skriver sånt här, för alla som känner mig vet att det var precis så här jag skulle tycka om en sådan här text av Aase Berg, men å andra sidan är jag så trött på den slentrianmässiga tankefiguren att det finns ett egenvärde i att saker förändras. (Snälla citera inte det där sista ur sitt sammanhang.) Liksom, saker KOMMER att förändras! En poesidebutant 1963 skrev inte som dessa debutanter, och poesidebutanterna 2063 kommer inte heller att göra det, men ingen poesi från något av dessa år kommer att vara bra i första hand för att den är annorlunda än tidigare generationer i sin användning av metaforer… utan för att den är bra. (Och att jag inte ser denna annorlundahet som ett egenvärde betyder inte att jag inte tycker att poesi bör ha originalitet, temperament, en egen röst – tvärtom!)

Jag tror att jag tycker att det är tråkigt om man är för programmatisk. Eller, jag vet att jag tycker det. Jag tycker att ett bisarrt incitament för poesiskapande vore att i första hand vidareutveckla förutsättningarna för metaforkonsten, medan vidareutveckling av förutsättningarna för metaforkonsten som en bieffekt av sjukt bra poesi vore strålande. Om ni fattar. Om ni orkar läsa. Jag visar en trevlig bild på mina tulpaner istället:

jag har sett en tv-serie

Eftersom jag inte gillar när saker är långa – gäller såväl film som romaner och tv-serier – har jag mycket litet tålamod med allt som jag tycker fortgår för länge. Jag tyckte till exempel att det var jättekul att se första säsongen av Mad Men, det kändes liksom hanterbart, men sedan kom det en säsong två, och då tappade jag intresset lite, och nu finns det väl typ hur många säsonger som helst, och chansen att jag någonsin ska se dem är minimal – jag tror att det känns som ett alldeles för stort åtagande, jag blir liksom frustrerad bara av tanken.

Jag gillar korta romaner, korta filmer och korta tv-serier. På senaste tiden har jag tänkt att det var mysigt på åttiotalet när det gick en massa miniserier hela tiden, och igår upptäckte jag att serien Bletchley Circle, som alla pratat om på Twitter (jag kan erkänna att det händer att jag tittar in där fast jag sa att jag skulle sluta) på senaste tiden ju var en miniserie! Bara tre avsnitt, som i nitton dagar till finns att se på SVT Play.Vilken bra grej!

Det var även bra att Bletchley Circle handlade om smarta kvinnor och att den utspelade sig 1952, vilket innebar att alla hade väldigt fina kläder och frisyrer, och att hela serien var oerhört vackert färgsatt: dämpade grå, beiga, bruna och blekgröna nyanser med inlag av mättad mörk röd. Så fint!

Eftersom jag för en gångs skull var uppmärksam under förtexterna (kanske för att jag inte passade på att kolla Twitter) såg jag att serien är skriven av Guy Burt. Jag läste två romaner av honom, båda två våren 1996 (jag har i själva verket mycket dåligt minne angående när i mitt liv jag gjorde vad – uppgift om detta datum fanns dock att tillgå i arkivet här i min egen blogg), och jag tyckte att båda var väldigt bra och väldigt obehagliga. Den ena, Min syster Sophie, minns jag inte så mycket av, mer än en väldigt kuslig stämning, som korresponderade fantastiska bra med omslagsbilden, som (jag tror) var den här målningen av Balthus (i värsta fall minns jag fel och det var en annan, men Balthus vet jag att det var):

Det var första gången jag såg en målning av Balthus och den gjorde mig förvirrad och lite… äcklad? Eller, jag tyckte att den var så himla konstig. Jag tyckte samma sak senare, när jag såg fler målningar av Balthus, men nu älskar jag dem. (Jag tror fortfarande inte att jag har sett någon i verkligheten! Det är ju något som borde åtgärdas.) Någon gång ska jag blogga om Balthus! Eh, men det här var ju ett sidospår – - -

Den andra boken jag läste av Guy Burt våren 1996 (jag gick i tvåan på gymnasiet och läste i snitt en bok i veckan, vilket kanske inte låter så mycket för vissa av er, men när det gäller skönlitteratur har jag nog aldrig läst mer än så i hela mitt liv) var den som på svenska heter Fällan. Den var ännu obehagligare. Den handlar om ett gäng privatskoleelever som, liksom som ett experiment, går med på att låta sig låsas in i nån slags bunker under marken av en kompis. Dealen är att de ska stanna där i tre dagar (det här var innan det fanns dokusåpor av typen Big Brother, så idén kändes inte lika gjord som den kanske framstår idag), men sedan dyker aldrig killen som låste in dem upp igen… och ingen vet att de är där, det är påsklov, så ingen från skolan kommer ens att vara i närheten på väldigt länge, och allt blir väldigt läskigt.

2011 blev Fällan film med Thora Birch och Keira Knightley, då såg jag den också. Den var okej, men sämre än boken. Jag rekommenderar er att läsa boken! Jo, och det jag skulle komma fram till, på mitt omständliga sätt, var – och det här är i någon mån SPOILER ALERT!, men ingen särskilt allvarlig – var att Bletchley Circle ju innehåller en intrig som påminner om den i Fällan, och att Guy Burt tycks ha en förkärlek till berättelser som handlar om att vara instängd i ett litet mörkt rum. Eftersom jag är klaustrofobiskt lagd tycker jag att det här är ett jätteotäckt tema… och ändå dras jag till det, som man brukar kunna göra (Bränt barn skyr inte elden. Det dras dit, som en mal dras till ljuset! – etc) – och därför gillar jag till exempel filmen Instängd väldigt mycket, den rekommenderar jag om ni gillar lite halvdåliga läskiga filmer! (Typ min favoritgenre.)

Helt orelaterat: Vilken fantastiskt fin bild i DN idag, från den kommande filmatiseringen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam:

Foto: Joakim Eriksson. Det ser ut som en extra bra målning av Karin Broos!