Therese Bohman's Blog, page 2

ur arkivet: jag ska berätta om henne

jag ska berätta om henne

jag ska börja bakifrån

jag ska börja med när hon säger

det är skillnad på kärlek och prägling

och jag tänker att det där är något hon har läst i en bok

och gav hon mig tio sekunder kanske jag

skulle kunna säga vilken

men det gör hon inte

jag ska försöka,

även om allt inte går att förklara

som en färg man inte kan benämna

men instinktivt känner innebörden av;

den mörkt gröna nyans som lövträd får

som gör att man vet att sommaren börjar ta slut,

det är en jävla röra alltsammans

 

när hon har varit med honom

när hon har kommit hem igen

när hon gått förbi mig i vardagsrummet

i den urtvättade ljusblå tshirten

och vi pratar inte med varandra

och jag vet att jag antagligen skulle kunna känna hans lukt

i hennes tröja

och det blir skuggor på väggen av den där krukväxten

och skuggan ser ut som en palm fast inte växten gör det

och jag måste resa mig och gå ut,

måste gnugga bort alla prickar över ä och ö

vid busshållplatsen

utan att något blir särskilt obegripligt alls

 

och jag kan känna det i luften

det som hållit på sedan innan midsommar

det är inte sommar längre

det är en himmel som börjat få en vemodig anstrykning

av exakt den slags platta koboltblå som som gör luften

overkligt skarp soliga höstdagar

jag ska berätta om hur man nu får börja

ha en kofta på sig om kvällarna

om hur hon går ner till servicebutiken på andra sidan kvarteret

och kommer tillbaka med bananlådor

om hur telefonen ringer och hon flyttar med den in i sitt rum

och stänger dörren om sig innan hon börjar prata

om hur hon sitter i vardagsrummet och målar sina tånaglar

med ett ljusrosa nagellack

och hur den kemiska doften fyller hela lägenheten

medan jag sorterar böcker

det är något hopplöst över det, över hela situationen

och över hennes händer som hon inte vet var hon ska göra av

när hon står i dörröppningen och vill prata med mig

om enbart praktiska ting

såsom nycklar, datum,

mitt behov av bananlådor

etcetera

och något hopplöst, nervöst över hur hon till slut låter ena handens fingrar

snurra en slinga hår runt runt

på ett sätt jag aldrig sett henne göra förut

jag ska berätta om något hon säger:

att hon önskar att jag ska vara i alla fall lite samarbetsvillig

så det inte blir så svårt

och det är en helt och hållet självisk önskan

och jag hatar henne när hon säger så

 

om vi rör oss bakåt i tiden;

april, maj, vi dricker vodka och juice av

äpple apelsin och passionsfrukt

medan vi sminkar oss i hennes badrum

ljuset där inne är gult och utanför fönstret

är himlen klar, blå, kommer inte bli mörk

på många timmar än

jag ska berätta om en av de där nätterna

i april, maj

när det blev kyligare än vi räknat med

när vi valde kläder

och vi frös, hon så mycket att hon skakade

på väg från fest till efterfest

och till slut somnade på någons säng med grönt fottéöverkast,

ett sånt som farmor hade när jag var liten

och vi vaknade tidigt och gick tyst

för att inte väcka någon

och tog med oss överkastet

över axlarna genom stan

för att inte frysa

och hur vi resten av sommaren

när som helst kunde titta på varandra

och säga ”gud, vi måste lämna tillbaka överkastet!”

och spärra upp ögonen mot varandra

och de vi umgicks med

blev irriterade för att de inte fattade vad vi pratade om

och vi berättade inte utan skrattade

och sa ”glöm det, det var inget”

 

jag ska berätta om hur det regnar ute

åskskurar, men utan åska

bara regn som slår så hårt

att en del av blommorna vars namn jag inte vet

i den stora runda betongkrukan på gården

trasas sönder

och åska, inte förrän på natten när jag är ensam i lägenheten

och jag räknar avståndet mellan blixt och knall,

försöker hitta en formel

 

 

 

(Poesi från typ 2002.)

en grafomans eftermiddag

Fy vad sorgligt att Lars Gustafsson är död. Jag har läst väldigt lite av honom, så jag sörjer honom som en person jag inte kände men träffade ett antal gånger på olika tillställningar. En gång var jag på en releasefest för en bok av Per Ahlmark och Lars Gustafsson höll en lång utläggning som började med en anekdot om att han befunnit sig i den finlandssvenska skärgården i en modernistisk segelbåt med Jörn Donner, som fick mig att skratta så jag grät. Då tänkte jag – och det har jag för övrigt tänkt på varje Expressentillställning jag varit på och bytt några ord men framför allt lyssnat på honom – att Gud vad det är underbart att det finns en man som han i kulturoffentligheten, så genuint rolig och bildad och excentrisk. Genererar den här tiden några framtida kulturpersonligheter som Lars Gustafsson? Det är verkligen svårt att tro.

Idag har jag skrivit en gästrecension om en bok med texter om konst och så har jag mailat med en journalist jag verkligen beundrar som ska göra en intervju med mig, det känns som en sån ära! Tyvärr måste jag bli fotograferad vid samma tillfälle. Sjukt dålig idé eftersom jag kommer att tänka åtminstone lika mycket på hur jag ser ut som på vad jag säger. Igår läste jag halva Theis Örntofts ”Dikter 2014”. Den var toppen. Inte helt förvånande som att läsa Michael Strunge när jag upptäckte honom. Jag måste börja prenumerera på Weekendavisen igen. Imorgon ska jag vistas på mitt day job i tolv timmar hade jag tänkt. Kedja fast mig vid min jobbdator och förbereda allt som förberedas kan av sådant som måste förberedas – jag låg vaken till tre i natt och tänkte på allt som måste förberedas.

Jag har varit ute och gått och lyssnat på senaste avsnittet av Historiepodden, om Kreta och grekisk mytologi, så underbart, inget (jo okej, kanske något, men inte mycket) gör mig så mysig som grekisk mytologi, det är så vackert och fascinerande, och det var underbar temperatur ute, milt och disigt, mitt bästa väder. En timme och tio minuter tog det mig att gå 8 300 steg. Jag gick inte så fort eftersom jag tyvärr inte var ensam om att ha kommit på idén att ta en söndagspromenad kring Årstaviken, men Horace Engdahl går kanske inte alltid så fort heller? Om han håller mitt tempo tar det honom nästan exakt tre timmar att gå sina 22 000 steg. Det är kanske inte omöjligt att gå 22 000 steg, men jag tror inte att det händer så himla ofta! Jag har räknat steg i över ett år nu och tror att jag någon extrem dag kom upp i 18 000, men det var alltså verkligen extremt. Jag måste köpa några nya skor att gå i. Klas Östergren har sagt att det är vad man måste investera i som författare, eftersom det är när man promenerar som man får alla idéer. Det stämmer. Undrar om de pratar mycket om sina promenader i Svenska Akademien. Jämför dagsgenomsnittet för steg och sånt.

ur arkivet: orienteringskontroll

16:22

jag vet inte om vi är i Västergötland Närke eller Östergötland,

från bilfönstret ser jag i den snåriga skogen en orienteringskontroll, lysorange och vit, alldeles invid vägen på andra sidan ett viltstängsel

och jag tänker på alla gånger vi hade orienteringsdag i skolan i en skog jag kunde utan och innan och hur jag, bara genom att kasta en blick på kartan, kunde veta i förväg exakt var kontrollerna satt

och jag tänker att kanske känner någon den här skogen lika bra som jag kände min skog, kanske finns det över hela landet människor som känner sina skogar lika bra, kanske finns det i alla skogar någon som känner varje stig och sten så bra att hon eller han kan veta exakt var orienteringskontrollen sitter, bara genom att kasta en blick på kartan

och det är en överväldigande tanke

 

 

 

(Dikt från slutet på 1900-talet! Jag minns dagen exakt, jag satt i baksätet på en bil på väg från Mariestad till Kolmården. Vi hade ätit på en vägkrog, jag läste Stig Larssons ”Natta de mina” i bilen, en bok vars omslag är orienteringskontrollsorange. Igår när jag flanerade runt Årstaviken såg jag en orienteringskontroll i en buske och kom och tänka på den här dikten.)

det blev en helt vanlig dagbok

Kanske skaffar jag också en arbetsdagbok nu! Eller så skriver jag bara lite grejer jag tänker. Angående arbetet: Mitt manus till roman nummer 3 är nu hos min förläggare och i tre dagar har jag nu kunnat 1. göra något annat på eftermiddagar och kvällar än att jobba med det/tänka att jag borde jobba med det, 2. noja ihjäl mig över vad jag har skrivit. Jag har redan börjat älta allt de kommande recensenterna kan anmärka på, jag tror till och med att jag drömde om det i natt, att någon skrev ”Det-och-det känns oärligt”, kanske något värre än oärligt till och med, kanske ”förljuget”!! Vilken mardröm. Jag måste gå igenom varje mening noga och se till att den känns ärlig. Marguerite Duras skulle fatta. Det stod i Horace Engdahls bok att ”Hos kvinnan leder frihet till depression: det är vad en ung läsarinna kan lära sig hos Marguerite Duras. Sedan är det bara att välja” och det kan man ju raljera över och jag vet inte ens hur väl det stämmer att det är vad man kan lära sig hos Marguerite Duras, men detta vet jag: Det är vad man kan lära sig av livet! Med betoning på ”kan”, man kan lära sig av livet att frihet suger i längden. Det har jag skrivit en bok om. Det blir ju konstigt om man läser Horace Engdahls aforismer eller fragment eller vad tusan det nu är som något större än vad de är, som något annat än en bildad äldre herres tankar om lite allt möjligt, de är givetvis inte till exempel önskemål om hur samhället borde inrättas och styras och fungera, utan tankar om lite allt möjligt. Jag tycker att det är trevligt med bildade äldre herrar och deras tankar om allt möjligt för sån är jag, vilket inte ska förstås som att jag håller med om alla tankar eller tycker att de är storartade. En grej jag inte kan släppa när det gäller Horace Engdahl är att han påstod i DN att han går 11 000 steg om dagen och ibland dubbelt så långt. 22 000 steg!? Det är jättemycket. Men Horace Engdahl har kanske inte så mycket för sig om dagarna? Själv har jag numera ett halvtidsjobb och försöker efter avklarade plikter att gå 8000-10 000 steg om dagen eftersom jag har blivit vinterfet och vill gå ner i vikt. Ja, triggerwarning, det känns som att man inte får skriva om sånt? Jag bantar inte ens, jag åt precis sex småkakor, och senaste (/sista) gången jag vägde mig var när jag var 17, jag vill bara komma i kläderna jag köpte innan jag gick i ide och låg inne och sov i hela januari och februari och halva mars. Jag går typ 6 kilometer och lyssnar på Jonathan Johanssons ”Lebensraum!” en och en halv gång (”De har en drink som smakar nyfallen snö” sjunger han, hur smakar det? Nyfallen snö luktar som ozon, detta har jag fördjupat mig i eftersom jag är intresserad av parfym, men hur smakar nyfallen snö? Lite järn har jag för mig? Det var länge sen jag åt snö nu), och sen hämtar jag nån mat på min gata (obs, i en restaurang på min gata, ej mat som ligger på gatan, jag har inte förfallit helt), eftersom jag har slutat laga mat. När jag har någon att göra det med ska jag börja igen, tills dess är det för tråkigt. De har tagit bort återvinningsstationen som stod längst ner på min gata förut, i förrgår skulle jag gå och slänga fem påsar tidningar och kartonger och hade släpat ner alltsammans i entrén och gått ut med två påsar och stod på gatan och glodde på platsen där återvinningsstationen stått, men den var borta! Så jag fick släpa upp alla tidningar till min lägenhet igen. Jag blev så arg att jag nästan blev tårögd och mailade till Stockholms tidnings- och förpackningsåtervinning eller vad det heter, de svarade att de inte hade haft bygglov (?) för återvinningsstationen och varit tvungna att flytta bort dem medan de sökte nytt. Inget gör mig så arg som när man försöker göra rätt, och så går det inte! Inget! Jag var och kollade på Horace Engdahl (- Vilket tjat om Horace Engdahl. – Ja, sorry) och Anna Hallberg och Thomas Steinfeld på ABF i tisdags, och det var jättemycket folk i kö innan, och helt plötsligt hade det bildats två köer, varav den andra – som jag inte stod i – var kortare, och folk började ställa sig i den istället, och en kille som stått bakom mig trängde sig förbi mig och ställde sig i den andra kön, och blev insläppt före mig! Jag hade kunnat klippa till honom. Sedan visade det sig skojigt nog att han höll plats i föreläsningssalen till en förläggare på vänsterkanten. Solidaritet! Ha! Det var som på Titanic i den där kön. Sen bytte arrangörerna sal och alla fick plats och sen sa alla i panelen sa saker. Jag har en glatt receptiv period just nu, jag tycker att folk säger bra saker, och att en massa nya böcker verkar kul, jag köpte Theis Örntoft och ska strax läsa den och nu vill jag läsa Olga Ravn också, jag har till och med börjat gilla P1 Kultur.

Böcker jag läste och saker jag gjorde 2015

Jag tyckte lite grejer på Twitter om DN:s listor över årets böcker igår, och började sakna att göra en egen utvärdering av litteraturåret som gått, så där som jag brukade göra när jag var mer engagerad i det här med bloggandet. Så nu testar jag! Trots att jag knappt läste några böcker 2015 – jag tror faktiskt att hela året har gjort mig lite dummare, och tyvärr tror jag att 2015 har gjort fler än mig lite dummare, och nu känner jag mig stressad över att vända denna utveckling åtminstone för egen del.

En bra bok jag läste i våras var Per Landins Kan du inte säga något snällt istället?. Eventuellt var det den enda boken jag läste i våras? Jag minns inte. Vad hände i våras egentligen? Jag var med i ett samtal om Per Landins bok på Rönnells, det var kul, Stig Larsson var där, och sen gick jag och några vänner och åt croque madame på Bistro Berns, 2015 års inneställe, det var en mysig kväll, och tidigare på våren turnerade jag runt lite i landet och pratade om min bok typ på biblioteket i Västervik och Kristianstad, och till sist även min hemstad Norrköping, vilket jag var nervös över, och efteråt satt jag på Kvarterskrogen Asken och blev ömsom förolämpad, ömsom flörtad med av en typ nittonårig drygsnygg servitör och magnolian blommade i Strömsparken och sen träffade jag Kristina Sandberg på tågperrongen, och sedan levde jag typ på lax och avokado hela april eftersom jag ville bli smal och snygg till Venedig, dit jag åkte och kollade på konstbiennalen och åt middag med Lars Vilks och köpte en fin snäcka som ligger på bordet bredvid mig just nu. Antagligen läste jag inte en enda bok medan detta hände, kanske bläddrade jag lite i typ Winkelmanns Tankar om imitationen av de grekiska verken i konsten och skulpturen, som jag fick för mig att jag borde ha läst, och beställde på Klarna-faktura, som jag glömde att betala, så att Winkelmann till slut kostat mig typ 450 kronor, och inte ens det kunde få mig att läsa ut hans bok. Men Per Landins bok läste jag ut! Den är jättefin, vacker och rörande och rolig. ”En svensk Stoner”, skrev jag om den någonstans, så är det. Den borde ha uppmärksammats mer. Och Per Landin borde skriva på en kultursida. Ett bevis för att alla har blivit lite dummare är faktiskt att Per Landin inte skriver på en kultursida.

Sedan blev det försommar, och jag läste Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner, som är en novellsamling som utspelar sig i kulturvärlden i Berlin. Den var underhållande, och jag älskar att läsa saker som utspelar sig i kulturvärlden, eftersom jag själv är så himla förtjust i att observera saker som händer i kulturvärlden. Sedan åkte jag till Berlin, Horace Engdahl var med på samma plan, jag satt bredvid en snygg filosof som pratade om kärleken, jag blev full med Malte Persson, det kändes som i en novellsamling av Johanna Adorján. När det blev lite mer sommar läste jag två böcker av Simone de Beauvoir, vilket gjorde mig så upplivad att jag skrev ett blogginlägg om dem. Jättebra böcker! Snart ska jag läsa fler böcker av Simone de Beauvoir.

Sen blev det höst. Jag var på bokmässa, var tvungen att sluta på mitt underbara halvtidsjobb, åkte till Helsingfors för att prata om min bok med andra som också var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris – ja, jag blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, det hände också i våras, jag var nominerad jättelänge – och sedan åkte jag till Island för utdelningen av detta pris, men det var Jon Fosse som fick det. Jag fick fint mingel och utflykt till Halldor Laxness hus (han hade en likadan liten Argenta-skål som jag på sitt soffbord! Fast jag har min i köket, med flingsalt i. Jag köpte isländskt flingsalt till den) och dricka vin med min syster på Damon Albarns gamla bar i Reykjavik medan en isländsk manskör övade på våningen ovanpå. Under hösten kom också äntligen min favoritförfattare Michel Houellebecqs senaste roman Underkastelse, som är jättebra trots att ingen av DN:s litteraturkritiker hade med den bland årets böcker. Det bästa med Houellebecq är 1. att han alltid uppehåller sig vid frågor som är väldigt stora och extremt relevata, 2. att han verkar helt orädd och 3. att han skriver så himla underhållande att man bara slukar hans böcker, som när man läste Enid Blytons Fem-böcker, vilket är läsning som är så rolig att den liksom inte liknar någon annan. Underhållande på nästan samma sätt var Jill Alexander Essbaums Hausfrau, som jag läste förra veckan: mörk, sexig, spännande, sorglig. Inte lika bra som Houellebecq, för typ inget är lika bra som Houellebecq, och Hausfrau är en helt annan typ av bok, men Gud vad jag önskar att jag hade skrivit den (eftersom jag känner att detta att skriva lika bra som Houellebecq ligger en bra bit in i framtiden).

Herregud vilken lång tid det här blogginlägget redan har tagit, nu måste jag lägga på ett kol så jag hinner göra något mer idag, jag har sjukt mycket jobb och en roman att skriva färdigt, hjälp. Jag läste Marie Darrieussecqs Man måste älska männen mycket och tyckte hemskt mycket om den! Sedan fick jag äta middag med Marie Darrieussecq! Typ mitt livs finaste middag. Då kändes det som en novellsamling av Johanna Adorján igen. Som att jag var en europeisk intellektuell, som stod där och pratade med Marie Darrieussecq om Paula Modersohn-Becker och Rilke. Nej, nu blir jag jättestressad. Ovidius Metamorfoser kom i nyutgåva! Den är jättemysig att bläddra i, man kan till exempel läsa om Orfeus och Eurydike, som jag skrev om i förra blogginlägget, och som Ola Nilssons Isidor och Paula bygger på, den borde jag ha läst. Och varför läste jag aldrig ut Hauges dagbok? Göran Häggs D’Annunzio-biografi var fin och kul. Jag har fortfarande inte läst ut Daniel Kehlmanns F, men jag tror att Daniel Kehlmann sneglade på mig på Bonniers mingel på bokmässan *glad smiley*, nu verkar Walter Benjamins Passagearbetet äntligen ha kommit, jag ska beställa båda banden till mig själv i julklapp och hoppas att jag kommer ihåg att betala Klarna-fakturan. Varför har Bonniers Panache-serie blivit så ful?? Tre personer jag tycker mycket om har varit inblandade i att ge ut Renée Viviens Damen med vargen! Den ska jag snart läsa också. Liksom Antal Szerbs Resa i månljus. 2016 vill jag också läsa Elena Ferrante, Edward St Aubyn och Hanya Yanagiharas A little life, som jag tror kommer att komma på svenska. Ja, det var nog allt. 2015 var inget bra läsår för mig, det var faktiskt inget speciellt bra år över huvud taget, men nu vänder vi blad och går vidare.

I’ll always be hunting high and low

Svenska Dagbladets kultursida har nu ägnat tre artiklar åt att försöka fastställa vilken åttiotalets bästa låt är, och utöver att det är bisarrt har alla haft fel. Tror jag, jag har i ärlighetens namn inte läst så jättenoga, men jag gissar att ingen har stridit för att A-ha:s ”Hunting high and low” ska få en plats på listan. Har ni lyssnat på ”Hunting high and low” på senaste tiden?

Jag brukar hävda att jag har objektiv smak, eftersom det är det roligaste man kan hävda i denna fråga, men ibland får jag lov att erkänna att allt jag gillar inte är bra (liksom det ev. finns sådant som är bra som jag inte gillar – fast det har jag svårare att tro). Men jag tycker verkligen att det här är en bra låt. Från början gillade jag den typ för att Morten Harket sjunger jättebra, har Nordens bästa kindben och för att det är en väldigt dramatisk, romantisk och vacker låt (stråkarna vid 2:40!!! Nästan lika bra som mina favoritstråkar, de i Suedes ”Still life”). Och för att ”Hunting high and low” är ett bra motto. Som hänger ihop med förra inlägget i denna blogg, om att alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.

Nu vill jag dock gärna tro att jag ständigt återkommer till den för att den rymmer mer än jag fattade från början: ”Hunting high and low” är i själva verket Orfeus och Eurydike-myten i popversion. Lyssna nu på den och tänk på det är ni snälla.

 

Det är Orfeus som sjunger. Han är jättekär i en tjej, hon sover bredvid honom, hon är söt och allt är mysigt. Och sen plötsligt: ”I watch her slipping away”. Hon försvinner! Till underjorden! Och han vet att han kommer att leta efter henne överallt. ”There’s no end to the lengths I’ll go to / To find her again / Upon this my dreams are depending / Through the dark / I sense the pounding of her heart”.

Han är i underjorden och letar efter henne, hör hennes hjärta slå där i mörkret. Han sjunger medan han letar, så fint att Karon, som har rövat bort Eurydike, inte kan stå emot det. Seriöst, skulle någon kunna sjunga tillbaka en kvinna från dödsriket så är det Morten Harket. ”Vänd dig inte om och titta på henne nu!”, säger Karon. Men Morten sabbar det. Han vill så gärna se henne. Det kan man förstå. (Jag har alltid haft svårt för det här med uppskjuten njutning. Slave for lustprincipen. Det är kasst att Freud inte verkar ha skrivit något om Orfeus, men när han skrev ”Bortom lustprincipen” så hade hans dotter precis dött. ”Freud’s daughter Sophie died at the start of 1920, partway between Freud’s first (1919) version and the version of Beyond the Pleasure Principle reworked and published in 1920.” Jag tänker mig att det här hänger ihop på något sätt, även om jag inte kan reda ut det nu för jag har varit på två olika tillställningar ikväll, med två olika fria barer.)

Åter till A-ha. ”And now she’s telling me she’s got to go away”, sjunger Morten. Och så stråkarna, stråkarna! Nu måste de skiljas åt för alltid, det är sjukt sorgligt.  Egentligen får han ju skylla sig själv för det är han som har ställt till det när han var tvungen att vända sig om och titta på henne, men det gör det nästan ännu värre. Att man hade något så fruktansvärt vackert, och sedan sabbade man det, och man har ingen annan att skylla på än sig själv. Och sedan kommer man att älta det resten av livet.

…

Ja, jag ville bara dokumentera denna tanke eftersom jag verkar vara först på internet om den.

(En tråkig grej med alltsammans är att jag tror att det är jag som är Orfeus. Therese betyder ”jägarinna”.)

om förstäderna

Jag har varit bekymrad över att jag inte har hunnit blogga på ett tag, och över att den här bloggen ska bli som min dagbok på långstadiet, där varje inlägg började med ”Kära dagbok, förlåt att det var så länge sedan jag skrev i dig.” Men det är så bråda tider i kulturmediebubblan just nu, jag har varit på förlagsfest, aw, bokrelease, bröllop, aw, aw och middag samt på galleribesök och pressvisning, allt inom loppet av drygt en och en halv vecka. Inte mycket tid till bloggen då, förstår ni säkert. Jag har inte heller läst en enda bok (men beställt fyra, eller om det är fem), och så har jag känt mig upptagen av världen, av flyktingströmmarna på nyheterna, bilderna på människorna på tågstationer, videon med flyktingar som kommer till Tyskland och tas emot med värme och godis till barnen.

Igår var jag på väg till middag i Hägerstensåsen, och vid Midsommarkransens t-banehållplats tänkte jag som vanligt på skyltarna som sitter på perrongerna, där det står ”förstaden Midsommarkransen”, reproduktioner av kanske en broschyr som skulle presentera den nya förorten och sälja in den till boende när den ännu inte var färdigbyggd.

Det är inte den här bilden som sitter på perrongen, men jag tyckte att den här var finare.

Och som vanligt tänkte jag på vilket vackert ord förstad är, och som vanligt följde tanken på Werner Aspenströms dikt som slutar med raderna ”Varför spärrar ni förstädernas gator? Den ni väntar på passerar inte förstäderna.”

Jag fattar verkligen inte de där raderna. Och jag vet att man inte måste fatta poesi! Jag är helt för att det finns saker man inte fattar! Men jag blir provocerad av dem, lite för att det är två så underbara meningar, och de är väl underbara just för att det finns ett mysterium i dem, men jag blir provocerad ändå. Jag har alltid tänkt mig att de har något slags religiös innebörd. Att den man väntar på kanske är Gud själv, som är större än allt man kan fatta, och som därför inte behöver passera några förstäder (”Kärleken behöver inget pass inget visum”, som Björn Ranelid skulle ha sagt).

Men å andra sidan har de där raderna alltid fått mig att tänka på när Jesus red in i Jerusalem på sin åsna, som jag minns scenen från kyrkans barntimmar, och folk stod där med sina palmblad (som folket i Tyskland stått med karamellskålarna till flyktingbarnen), och jag är helt säker på att Jesus red genom förstäderna. Att det typ är grejen: han passerade förstäderna.

Jesus rider genom förstäderna av Pietro Lorenzetti, 1320.

Får jag välja mellan att vänta på någon som inte passerar förstäderna och någon som gör det, väljer jag någon som gör det. Vad vet man egentligen om livet om man inte har passerat förstäderna?

Alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.

Jag älskar att prata om väder

Det har varit så fuktig luft idag att jag är ullig som ett får i håret, men det gör inget för jag älskar fuktig luft. Särskilt när den är alldeles disig och skimrande som nu ikväll, jag gick ut och gick, hängde runt under Gamla Åstabron (ni vet den där kvinnan som var kär i Berlinmuren? Jag börjar kunna relatera till henne när det gäller Gamla Årstabron), ynglingar badade överallt vid Tanto, det var lite som en Thomas Eakins-målning. Luften fick mig till och med att glömma bort min ilska över att Weekendavisen inte levererats till mig idag, och det nymålade taket på huset mitt emot skimrade så fint när himlen var alldeles grå – – –

– – –  ser ni? Det är liksom pärlemorskimrande. Idag fick det mig att tänka på en målning med en roddare i Alger av Zorn:

Zorns skimmer fastnar kanske inte heller så himla bra på bild, men en gång såg jag den där målningen i verkligheten och den är helt magisk. Definitionen av skimrande luft i min hjärnas kartotek. Nu ska jag sprätta upp en liten bok av Sapfo! Eros skakar mig heter den, bra titel.

Jag har läst två böcker

”Det är väl inte mycket att skryta med”, tänker man rimligtvis om rubriken, men jo, det är det: jag har läst så fruktansvärt lite på senaste tiden. Att läsa två böcker på en vecka, som jag gjort den här veckan, vet jag inte när jag gjorde senast. Kanske var det år sedan. Detta rimmar ju mycket illa med att vara författare, det är jag jobbigt medveten om: hur ska man kunna skriva böcker om man inte läser böcker? Det går ju inte. Jag kan dessutom inte riktigt redogöra för vad jag har gjort istället för att läsa. ”Kollat Twitter”, är antagligen det sannaste svaret, men det låter ju helt stört. Hur mycket kan man kolla Twitter egentligen? Faktiskt jättemycket. Sedan kan man kolla Facebook och sedan Instagram och sedan Twitter igen. Och när man läst den där artikeln folk pratar om på Twitter har folk hunnit twittra lite till, och sen kollar man Facebook och Instagram och sen har folk twittrat lite till, kanske en ny artikel som man kan läsa. Så håller det på.

Dessutom har jag börjat känna att läsande av böcker på något sätt är förspilld tid. Jag blir liksom stressad av det. Vilket ju är helt sinnessjukt om nu det där kollandet av Twitter-Facebook-Instagram är vad jag skulle hålla på med annars. Jag tänkte idag när jag läste ut bok numer två, att herregud, det här känns verkligen meningsfullt. Kanske är läsande och skrivande det som känns absolut mest meningsfullt i min tillvaro. Twitter känns aldrig meningsfullt. Man borde rimligen ägna sig åt det som känns meningsfullt. Jag ska jobba mot det. Än så länge är dessa två utlästa böcker en stort steg mot detta mål, en stor personlig triumf för mig, och, inte minst, två otroligt fina läsupplevelser.

Båda böckerna har varit skrivna av Simone de Beauvoir. Jag har inte läst ett ord av Simone de Beauvoir tidigare, trots att jag under en mer feministiskt engagerad period i mitt liv lite pliktskyldigt köpte Det andra könet och ställde in i bokhyllan. Och när jag var uppe på mitt förlag (det är så härligt att skriva sådana saker!) för ett tag sedan (ett tag? Några år sedan, antagligen) högg jag ett ex av Mandarinerna (citrustema! Hesperides! Nej, jag vet att det är mandariner i en annan betydelse som åsyftas), som Norstedts givit ut i sin klassikerserie. Jag hade nog egentligen inte en tanke på att någonsin läsa den när jag tog med den hem. Fast nu funderar jag faktiskt på det, även om den är så himla tjock att jag är lite rädd att den ska skrämma min nyväckta läsambition. Jag tror att det är bäst att börja med små böcker.

Den första Simone de Beauvoir-boken jag läste är jätteliten: Marcelle, utgiven av Novellix, så det är alltså en novell. Den andra boken heter Misstag i Moskva och är av det lite märkliga men sympatiska formatet långnovell. Båda var fantastiska och väldigt rörande, på lite olika sätt. Jag orkar inte recensera dem, för då känns det som att jag jobbar, och denna blogg ska inte kännas som jobb har jag bestämt, men jag känner nu att jag tycker fruktansvärt mycket om Simone de Beauvoir som skönlitterär författare. Jag tycker att varje ord i dessa två böcker känns så sanna, på ett sätt som är lite svårt att förklara, men om man fattar så fattar man tror jag: inte sanna i objektiv mening, som i att de skulle beskriva en objektiv sanning, men som att de är skrivna med ett alltigenom sant och ärligt uppsåt att beskriva något sant och ärligt känt – vilket man kan tro att alla böcker är? Men det är de inte. Åtminstone känns det inte alltid så när man läser dem. Den där känslan av sanning är mitt litterära ideal.

Vill man veta mer om dessa bra böcker så har den pålitlige Bernur recenserat båda: Marcelle och Misstag i Moskva.

Nu ska jag fundera på vilken den tredje lilla bok jag läser ska bli! Vad roligt det är att läsa böcker! Egentligen borde jag gå ut i den uppfordrande sommarvärmen, men idag känner jag mig rätt nöjd med att bara betrakta den genom fönstret. De har målat om taken på några av husen mittemot här, med en så vacker färg: ett slags halvmatt silvervit som kan se ut som stål eller pärlemor lite beroende på ljuset. I den starka solen som är ute nu blir den alldeles bländande och det får mig att tänka på andra länder, på Medelhavet, där ljuset är så starkt att det knappt går att titta på vita ytor när solen ligger på.

Det fastnade inte riktigt på bild, men ni kanske kan föreställa er.

 

När livet ger dig citroner

Idag läste jag om citroner på mitt jobb, så nu känns det som att citroner/krukor/romerska lantvillor går som en röd(/gul) tråd genom min tillvaro – visste ni att hesperidernas gyllene äpplen (jag minns ett så bra Kalle Anka-pocket-äventyr om hesperiderna!) senare kom att antas ha varit något slags citrusfrukt och inte alls äpplen. ”The Greek botanical name chosen for all citrus species was Hesperidoeidē (Ἑσπεριδοειδῆ, ”hesperidoids”) and even today the Greek word for the orange fruit is πορτοκαλί (Portokali)–after the country of Portugal in Iberia near where the Garden of the Hesperides grew”, står det på Wikipedia i frågan, vad fint sådant här är.

Giovanni Battista Ferrari (bra namn!) skrev den första boken om citronen 1646, Hesperides, ”en historisk, mytologisk, språkvetenskaplig, botanisk och allegorisk avhandling på barocklatin om citrusfrukter”. Under barocken var citronen en statusmarkör. I Villa di Castello utanför Florens, som Cosimo de’ Medici anlade som sommarhus, började man bygga upp en citrusträdgård. På vintern tog man in citrusträden i ett växthus, och därifrån kommer ordet orangeri.

Slut för idag! Nu följer en av Ferraris fina citroner:

 

Och kolla vilken fin parfym mitt nya favorit-parfymmärke Diptyque gör: L’Eau des Hespérides. Nu känner jag väldigt starkt att jag vill dofta som en hesperid.