Elin Säfström's Blog, page 14

Författarskola #46 - störning

Då hade jag tänkt gå vidare lite med den här dramaturgikurvan som den rutinerade manusförfattaren Alex Haridi berättade om på Författarförbundets kurs för någon månad sedan. Vi har hunnit till moment nummer tre: störningen.

Jaha ja, man kan ju gissa rätt bra vad det handlar om. Vi har ju alltså anslag samt presentation under bältet och nu känns det inte helt orimligt att någonting kommer in och stör historien en aning. Nästan undantagslöst är det ju så i böcker/filmer/tv-serier att det händer något skit, som liksom utgör handlingen, eller vad man ska säga. Jag vet inte om jag uppfattat saken rätt, men jag tror att störningen generellt är exakt den konflikt vi i någon mening kommer att röra oss omkring framöver.

Låt oss fundera över vad i hela friden det kan handla om i praktiken. Redan här börjar jag tappa bort mig och har en känsla av att jag kan svara "fel". Men vi gör ett försök. Jag grottar i vanlig ordning ned mig i mina egna böcker, eftersom jag kan dem utan och innan.

I En väktares bekännelser - där min huvudperson, Tilda, är ensam med väktaransvaret i stan, eftersom mormor rest bort - tror jag att störningen utgörs av att hennes frivillige informatör, tomten Knappeman, kommer till hennes skola och säger till henne att det ryktas om att det finns en häxa i stan som håller på med någonting otillåtet (kapitel 3). Ryktet är lite väl löst för att riktigt oroa Tilda, men det är faktiskt fröet till bokens huvudsakliga "problem".

I Visheten vaknar anser jag nog att störningen kommer i och med att både Knappeman och mormor oberoende av varandra säger till Tilda att det är något på gång med trollen (kapitel 4). Tilda har själv upplevt avvikande beteende hos trollen redan i första kapitlet, men det hade lätt kunnat röra sig om en engångsföreteelse. Här vid tillfället för störningen får vi reda på att det är någonting mer allmänt i görningen.

"Yay! Vad härligt att vi får veta saker om dina böcker som vi inte har läst och inte får någon vidare lust att läsa heller av vad vi har hört hittills."

Ok. Men Harry Potter då? Hm, det var faktiskt ett tag sedan jag läste The Philiosopher's Stone senast, så jag kommer inte riktigt ihåg. Är det när ormen pratar med Harry och sedan slipper lös ur sitt terrarium? Jag får för mig det. Det är väl första indikationen på att Harry besitter någon sorts förmåga bortom det normala? Eller så har jag helt fel.

Någonting i den här stilen tror jag att störningen kan utgöras av - OM jag fattat någonting rätt. Under kursen så fick vi bl.a. lyssna på en kort radiopjäs av Alex Haridi själv och sedan försöka bena ut de olika dramaturgiska momenten. Gissa vem som inte klarade av den lilla övningen. Jag tycker helt enkelt att det är skitsvårt att tänka på/se de här sakerna.

Men så har vi ju det här alldeles avgörande med att vi inte pratar om någon exakt vetenskap, så det finns väl, strikt talat, inga absolut rätta svar. Vilket är lite trösterikt ändå, om man klarar av den typen av rörelsefrihet. Det kan ju också kännas lite stressande för någon, men jag tror faktiskt att jag hör till dem som snarare blir lite lugnad av tanken.

Som vanligt tror jag att man gör klokast i att bara vara medveten om teorin bakom hantverket och sedan följa slaviskt/strunta helt i det (eller något mellanting var som helst på skalan) utefter vad man själv känner att man mår bäst av. När man själv mår bra, så mår historien bra, får jag för mig.

Läskramp

Nu har jag problem här, det är alldeles tydligt. Jag läser inte. I alla fall inte böcker.

Böcker är väl ändå min hjärnas favoritflyktväg? Vad är problemet? Vill den inte fly helt plötsligt?

Jo, det vill den så klart. Men det är tydligen svårare att plocka upp och läsa en bok än att stirra på någon tv-serie, vad skit som helst, just nu.

Lite har det väl med den översvämmande läskön att göra. Eller mycket kanske. En känsla av hopplöshet lägrar sig över mig när jag tänker på allt som borde läsas. Som om det vore en plikt och inte det bästa jag vet.

Dessutom har jag samvetskval. Jag är en slalomläsare av rang och det resulterar allt som oftast i böcker som blir lämnade någonstans mitt i och som sedan ligger och skaver på mitt lässamvete. Jag vet att om jag ska ta mig an dessa böcker igen så borde jag verkligen börja om från början, eftersom jag har noll minne, men det känns som "slöseri med tid".

Ursäkta? Är DET slöseri med tid? Ok, men timmarna som tillbringas framför inte överdrivet sevärda tv-serier med något hundratal avsnitt vardera, är inte det slöseri?

Mm.

Inte för att jag blir mer lässugen av det lilla argumentet.

Min kloka redaktör, Ada, har någon gång rått mig att läsa om någonting som jag verkligen gillar - typ Harry Potter - för att bryta igenom lässvackan (nix, det var inte så länge sedan jag hade samma problem som nu). Men förutom att DET om något känns som slöseri med tid, så vill jag inte ens läsa någonting jag gillar.

Jag orkar helt enkelt inte läsa.

Stört.

Jag tycker till #15 - 3%

Ok, lägg ned allt ni håller på med och se den här serien omedelbart! På riktigt. Det är Netflix och den heter 3%. Finns inget att vänta på! Sjas!

Men ok, ifall du vill höra lite om vad den handlar om samt min personliga upplevelse av den så kan du väl hänga kvar en stund.

Jag är oerhört misstänksam mot serier som heter någonting med siffror. Jag har blivit besviken alltför många gånger. Sense8. The 4400. The 100. The 142.57. (Ok, den sista var påhittad.) Därför var jag extremt osugen på den här. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag ens klickade på den, men jag är glad att jag gjorde det. För den är fantastisk!

I korthet handlar det om att den största delen av befolkningen lever i misär i en enorm kåkstad, medan - just det - tre procent bor på en ö, Maralto, där samhället ser helt annorlunda ut och där alla lever i harmoniskt välstånd. För att få en chans att hamna på Maralto så måste man genomgå "processen", vilket man i så fall gör en enda gång, när man är 20 år gammal - endast tre procents genomströmning på den uttagninen, som man kan gissa. Sedan finns det naturligtvis en grupp rebeller som kallas för "a Causa" och som vill störta hela denna samhällsordning.

Här kommer listan med anledningar till att se serien:

Det är en dystopi av hög klass.Den är brasiliansk.De goda är inte så förbannat goda och de onda är inte så förbannat onda.Det handlar - liksom alla de bästa dystopierna - om en uttagning.Kvinnor får finnas och vara aktiva.Punkt 1: Förutsättningarna sitter där, även om världen känns väldigt liten och begränsad (liksom i The Hunger Games, och det hindrar ju inte den från att vara skitbra). Dessutom är det riktigt bra skådespeleri, med visserligen presentabla, men inte undersköna skådisar. Man tror på det, liksom.
Punkt 2: Tack gode, gode gud att vi slipper det amerikanska bräkandet för en gångs skull! Det är extremt exotiskt i sig att det utspelar sig någon annanstans i världen än där vi är vana. Det bidrar också till att det känns mer genuint.
Punkt 3: Shit, vad huvudpersonen och övriga "goda" karaktärer beter sig illa. De skyr inga medel för att gå vidare i processen.  Och hjälp, vad de "onda" karaktärerna har sympatiska, förmildrande sidor.
Punkt 4: Åh! Uttagningar! Jag ÄLSKAR dem! Jag kan avslöja att mitt eget dystopiprojekt handlar om just en uttagning. Jag får aldrig nog av dem. Att utsätta folk för olika sjuka tester, fysiska och psykologiska. För mig är det höjden av spänning.
Punkt 5: Och kvinnorna då. Är de snyggare än genomsnittet? Jepp, men det är väl även männen i så fall. Finns det kvinnor som är onödigt mycket uppdollade? Nja, njo. Det finns en, men jag tycker hon funkar skitbra precis på det sättet. OCH, tjejerna är verkligen inga mesar. Långt därifrån. Den tyngsta i hela bunten är en kvinna. Och man spelar heller inte på kvinnornas sexuella framtoning. Inget trams, liksom. Det förekommer i alla fall en sexscen (möjligen flera?) och då är det den coolaste kvinnan som driver det hela och allt sker på hennes villkor. En ovanlig detalj är f.ö. att tjejerna i uttagningen inte har några bh:ar, vilket jag tycker är befriande. Det innebär bl.a. att den coolaste tjejens bröst INTE sitter någonstans uppe vid nyckelbenen, utan där bröst normalt faktiskt sitter(!). (Sedan kan eventuellt någon tycka att just precis bh-friheten är utmanande på ett typiskt objektifierande vis, men jag håller inte med.)
Där har ni det. Bara att se den så fort ni får en 8 x 45 min-lucka i era scheman.

Is the dark side stronger?

Jag är så trött på att folk överlag har så lätt att välja att härda sitt hjärta och slå ifrån sig när en medmänniska behöver hjälp. Ska det vara så satans svårt att se att det hade kunnat vara DU? Det hade kunnat vara DU som flytt från krig och kaos. Det hade kunnat vara DU som fått ditt hem sönderbombat. Det hade kunnat vara DU som sett din mamma/ditt barn/din vän skjuten på gatan.

Så innan du röstar på Sverigedemokraterna eller sitter och ondgör dig över invandringsproblemet på nästa jobbfika, snälla, TÄNK lite! Tänk efter en gång till.

Det är så förbannat lätt att välja the dark side. Så förbannat svårt att känna någonting för folk utanför den egna sociala kontexten.

Men jag hoppas att Yoda har rätt. Jag hoppas att vanlig jävla mänsklig hyfs är det som vinner i längden.

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på

Lång titel, kort inlägg. Eftersom jag är i en smärtsam redigeringsfas med aktuellt manus så blir det visst inga fantastiskt inspirerande och givande författarskolelektioner om delar av den dramaturgiska kurvan, utan här kommer bara några hastigt nedklottrade tankar.

Saker som jag accepterar såsom varande sanning men som jag inte kan tro på:

Jorden har svävat omkring i världsrymden i sin nuvarande form i mer än fyra miljarder år, och den har ännu inte kallnat rakt igenom! Hallå! Över fyra miljarder år i nästintill absolut nollpunkts-temperatur! Och skiten brinner fortfarande i mitten!Den mänskliga hjärnan, med allt vad den innebär av medvetande och i vissa fall extrem begåvning eller rentav savantism (ja, vad heter det då?), är ett system som spontanuppstått genom evolution. (Som av en händelse under samma period då jorden INTE HUNNIT KALLNA!)Kvantfysik. Punkt.Flygplan. D.v.s. plåtskal som flyger i luften. Med folk i. Fast vi alla fattar att det inte är rimligt!Pi. Vadå liksom? Cirkeln FINNS ju. Så varför går det inte att uttrycka i ett tal med ett ändligt antal decimaler. Ok, jag fattar att det är talsystemet som är begränsat. But still.Det får räcka så länge. Manuset kallar!

Sorgesång #9 - döden

Min väns vän, J, dog igår. Hon hade under många år kämpat mot bröstcancer och denna övergick sedan i sekundär skelettcancer. Sekundär skelettcancer är en av de där riktigt elaka cancerformerna som nästan alldeles säkert är en dödsdom, med i snitt 2-3 år kvar att leva för den drabbade. Jag vet inte exakt hur länge J levde efter att hon fick diagnosen, men det var inte längre än så.

Hon lämnar två barn och make efter sig. En familj som levt under den ständiga skuggan av hennes sjukdom under så lång tid. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att leva så.

Det är så himla sorgligt och orättvist och jag vill bara vrida världen rätt igen, men det kommer ju inte att hända. Så i stället tänker jag vara glad att jag lever. Aktivt glad. Strunta i småsaker som eventuella dåliga recensioner eller andra pluttiga små korn av obehag i mitt liv.

Jag lever. Min familj lever. Mina vänner lever.

Hur jävla mycket tur har jag inte?

Författarskola #45 - presentation

Jamen, ska vi ta och gå vidare då, i den dramaturgiska kurvan - eller den dramaturgiska valen, om man så vill. I Författarskola #43 raljerade jag om det s.k. anslaget, vilket alltså är den absoluta början på en bok (det gäller så klart även andra berättande konstformer, liksom film, men jag är författare, så jag håller mig till den aspekten). Den här gången tar vi oss ett steg framåt, till presentationen.

Rent fysiskt befinner vi oss förmodligen några stycken in i texten, och nu är det dags att lära känna huvudpersonen lite grand, sätta bakgrunden, o.s.v. Här är det t.ex. ok att gå ned i intensitet, ifall anslaget varit av det dramatiska, actionfyllda slaget.

Det är med andra ord, känner jag, ett slags andrum. Vi kan berätta i lugn och ro och breda ut oss lite. Var befinner vi oss? Vilken tid pratar vi om ungefär - är det ett historiskt drama, nutida, eller sci-fi? Är det fantasy eller diskbänksrealism? Vem är det historien handlar om? Vad bryr hon sig om just nu? Vad har han för omedelbara bestyr på gång? Vad tänker hon på?

Har vi någon viktig bakgrundshistoria att redogöra för, gör vi det lämpligen här. Vi lägger grunden till hela berättelsen. Inte själva konflikten - den kommer senare - men vi presenterar liksom en situation som vi sedan kan ställa till, eller vad man ska säga.

Eftersom jag skriver mina egna böcker (en tautologi av rang) så tänker jag även denna gång i första hand leta lite i dem efter detta dramaturgiska element.

I En väktares bekännelser har jag en jädrans massa bakgrund att redovisa, så grundligt som möjligt, utan att därför bli tråkig och Wikipediamässig. Min huvudperson, Tilda, är "väktare" och jag behöver redogöra för vad det är. Ett rimligt grepp är att visa det, i stället för att berätta, och det är precis vad jag gör. I första kapitlet räddar hon en stackars hund från att bli uppäten av ett troll. Medan jag visar detta, ser jag till att presentera detaljerna att a) hundens husse inte kan se att trollet är just ett troll, förrän det liksom är för sent (jag introducerar begreppet "vändsyn"), b) Tilda har något som heter "väktarröst" som får trollet att lyda henne mot sin vilja, och c) Tilda har en sång ("glömskevisan") som hon kan sjunga för att göra en människa medgörlig och lättpåverkad. Samtidigt visar jag genom Tildas attityd att hon är a) extremt van vid den här typen av situationer, b) extremt trött på den här typen av situationer, c) förmodligen är rätt ung, eftersom hon tycker att det är pinsamt att sjunga glömskevisan.

Sedan gör jag någonting som man i allmänhet ska akta sig för, tror jag. Jag låter Tilda presentera sig själv och berätta om sitt liv som väktare. Det kan väldigt lätt bli fel, föreställer jag mig, eftersom det är en extremform just av att berätta och inte visa - och vi vet ju alla att det är "show don't tell", som gäller. Här gör jag alltså precis det motsatta. Men jag har redan visat en hel del av det jag sedan berättar om, vilket möjligen kan vara en förmildrande omständighet. Anledningen till att jag ändå berättar på det här viset, är för att det är en väldigt ovanlig situation/värld som ska etableras.

Efter det beskrivande/berättande stycket (inte att förväxla med ett skrivtekniskt stycke i det här fallet), går jag tillbaka till den actionscen jag lämnade Tilda i tidigare.

Presentationen i En väktares bekännelser är superlång. Shit, vad lång den är! Det tar fanimej ages innan det händer någonting jobbigt som uppenbart har med Tilda att göra. Härmed bryter jag mot alla konstens regler. Det är nämligen meningen att det ska komma en "störning" härnäst, som ställer allting på ända och gör att huvudpersonen får problem av något slag. Tilda har visserligen ett problem redan från början i och med att mormor, som normalt fungerar som hennes trygga punkt i tillvaron, är bortrest och hon är ensam med ansvaret - vilket jag f.ö. presenterar redan i anslaget. Dock, ska också sägas, så har jag i stället ett gäng småstörningar, i form av lösa rykten, en jordvätteinvasion och pinsamma möten med Tildas stora förälskelse. Och hela tiden - i många, många kapitel - fortsätter jag att presentera den komplicerade, obekanta världen.

I Visheten vaknar går jag mer direkt på sak. Eftersom jag lite smått räknar med att man läst En väktares bekännelser så behöver jag inte hålla på att tjata sönder de omkringliggande omständigheterna, utan jag kan köra på bara. Redan i första kapitlet beter sig trollen ovanligt illa och lyckas paja Tildas dejt. Det rör sig om huvudkonflikten i boken, som alltså tar sin början redan här. Samtidigt försöker jag pressa in en massa info för att fräscha upp läsarens minne av världen, alternativt försöka ge en läsare som inte läst första delen en chans att hänga med.

Och sedan då? Jo, jag gör det igen. I kapitel två låter jag Tilda berätta om sitt liv. Det kändes som om det fortfarande var en nödvändig sak att göra. Kanske redundant - jag vet inte. Men gjort är gjort.

I övrigt sätter jag så klart - i båda böckerna - tonen för berättelsen. Tildas ofta ironiska/sarkastiska berättande utgör en humoristisk (hoppas jag) grund som genomsyrar hela boken. Jag låter det också framgå sådana saker som att det förmodligen är nutid, att vi befinner oss i Stockholm, samt att det är ganska kallt (höst i EVB, vinter i VV).

Nå. Detta är alltså någonting om presentationen i mina egna två utgivna böcker. Hyperintressant för gemene man, m.a.o. Eller inte, typ. Det är bara det att jag känner mina egna texter så väl att jag kan hitta och beskriva detaljerna i det jag bygger upp. För att stolpa upp det i någon annans text krävs mycket mer. Bl.a. tid som jag inte riktigt har.

Tänk i stället själva på det här nästa gång ni börjar läsa en bok. Och kolla ditt eget manus. Vad får du med? Hur visar du det? Är du alltför förklarande (som jag)? Är det någonting mer du borde försöka pressa in?

Typ så.

Författarskola #44 - ett dinosaurieskelett

Jag hade egentligen tänkt skriva om nästa steg - presentationen - i den klassiska dramaturgikurva som jag tog del av häromveckan när jag gick en kurs som handlade om just dramaturgi.

Men nu blir det dinosaurieskelettet i stället. För jag har svårt att se bortom det just nu. Det upptar helt enkelt hela mitt synfält.

Jag pratar förstås om mitt manus. Som jag skrev "färdigt" idag. Kacklade till på ett oroväckande sätt här just nu när jag skrev '"färdigt"', för trots citationstecknen så är det så långt ifrån sanningen att det är löjligt.

För vad har jag? Jo, ca 67500 ord. Och visst, det finns en viss korrelation mellan dessa och till och med en handling med början, slut och ett väl tilltaget Great Swampy Middle emellan. Men något "färdigt" finns inte på kartan.

Nej, det jag har är ett dinosaurieskelett. Jag har grävt upp en massa ben. Jag har tur, för de ligger i någorlunda rätt ordning, tror jag. Det ser ut så just nu i alla fall. Men skelettet är inte på något sätt fullständigt. Dessutom har jag inte kunnat bestämma art än. Och jag undrar om det inte låg ett annat skelett där och skräpade och kontaminerade mitt målexemplar.

Nu kommer jag att få göra samma sak som de allra flesta paleontologer före mig har gjort: lappa, laga, skapa proteser i gips, montera enligt någorlunda kvalificerade gissningar och - sist men inte minst - bluffa: "Jodå, så här såg djuret ut. Ingen tvekan om saken."

Låter det hopplöst? Ja, för mig också. I princip.

Men här kommer den glada nyheten och även dagens s.k. lektion: Det är mitt skelett. Jag gör vad fan jag vill med det. Och jag får det att funka till slut. Om jag så ska bygga kraniet själv i papier maché och lappa med gaffatejp! Det kommer att bli presentabelt i slutändan.

I know, för jag har gjort det förr. Visheten vaknar var i samma totala kaosläge och den kom på något sätt ut på andra sidan - inte minst tack vare mina duktiga och tålmodiga redaktörer. Och boken har fått strålande recensioner. På Goodreads fick den sitt bottenbetyg hittills igår: en trea - dess första trea. Det sänkte snittet till 4,27 (22 betyg totalt bara, men ändå).

Så jag vet att det går. Ibland. Kanske. En gång gick det i alla fall.

Sist på bollen

Jag är fantamej nästan alltid sist på bollen. Jag var sist i Sverige med att skaffa mobiltelefon en gång i världen (1997) och Facebook skaffade jag för knappt ett år sedan.

Nu är det The Walking Dead det gäller. Har inte gett den en chans förrän nu. Men jädrar i min lilla låda!

Relationer och gråtrist vardag i en värld som ligger långt utanför det vanliga - där har vi min grej. Jag ÄLSKAR det! Det är ju faktiskt vad jag skriver själv, även om The Walking Dead och En väktares bekännelser har lika mycket i övrigt att göra med varandra som damskor och en tunna sill.

Shit, vad inspirerad jag känner mig nu. Och EVB föddes faktiskt ur en tv-serie (den i övrigt hopplösa The Grim), så det är alls inte omöjligt att det kommer någonting av detta till slut.

Författarskola #43 - anslag

Då var det dags för utlovat inlägg där jag kommer att fortsätta att dissekera det material jag fick grunden till på dramaturgikursen jag var på häromdagen. Jag tänkte helt enkelt börja från början.

Anslag m.a.o. D.v.s. det allra första i en roman (det gäller även t.ex. film, men här koncentrerar jag mig på mitt eget område), det som ska hooka och på några rader säga någonting om vad det är för slags berättelse vi har framför oss. Sätta ton och stämning.

Jag vet att skrivande människor ofta fixerar sig vid första meningen i sitt alster, eller åtminstone de allra första meningarna. Och det är ju just anslaget det handlar om. Själv tror jag att folk är beredda att läsa några stycken i alla fall, innan de eventuellt bedömer boken som ointressant, men faktum kvarstår: En bok måste börja bra.

Vad är bra då? Det beror förstås på läsaren. Men vad man kan göra som författare är väl att a) vara "sann" mot resten av boken, b) verkligen försöka vara tydlig med den stämning man bestämt sig för, c) gärna låta någonting hända - någon form av action, som så klart även kan vara av mer finstämd karaktär.

Jag tänkte ta tillfället i akt och kolla lite på hur jag sätter anslaget i mina egna två utgivna böcker. De börjar så här:

Jag vet att någonting är på gång eftersom Dumpe är orolig, men
jag vet så klart inte vad. Jag försöker vara beredd på det värsta.
Mormor åkte upp till Norrland i förrgår, så jag kommer att vara
helt ensam med vad det nu är.
(En väktares bekännelser)

”Vänta här. Jag ska bara köpa en grej på 7-Eleven.”
Hakim får ”7-Eleven” att låta som ett ställe jag vill tillbringa
resten av mitt liv på. Han ser på mig med sina obegripligt bruna
ögon. För miljonte gången slår det mig hur osannolikt det är att
jag får stå så nära de där ögonen. Så nära honom. Det hade varit
helt otänkbart bara för några månader sedan.
(Visheten vaknar)

Oj, vad intressant att titta på det så här, med begreppet anslag i fokus. När jag skrev dessa båda inledningar hade jag ingen medveten tanke direkt, förutom en vag idé om att det skulle vara intresseväckande. Båda böckerna är tänkta att vara snälla, fantasieggande, roliga och spännande, i ungefär den ordningen. Jag vet faktiskt inte om jag direkt har "lyckats" i något av fallen ovan.

Början på En väktares bekännelser skulle kunna vara inledningen till någonting mer allvarsamt - förutom att Dumpe är ett ganska fånigt och roligt(?) namn. Däremot så sätter den ju helt klart stämningen till någonting (potentiellt sett) spännande. Något är på g och det kommer att falla på huvudpersonen att ta hand om det - det som hon inte själv vet vad det är.

Inledningen till Visheten vaknar är mer avspänd. Att börja med en replik - i det här fallet en avgjort vardaglig och tråkig sådan - är inte uppenbart genialiskt, men det ger i alla fall info om att vi har något sorts utbyte mellan människor på gång. Och vi snackar ju verkligen relation här. Tilda har äntligen fått (nåja) sin avgudade Hakim. Den humoristiska tonen finns definitivt representerad i och med Tildas reaktion på den gråtråkiga repliken och genom adverbet "obegripligt" som attribut till adjektivet "bruna". Jo, jag fattar att det inte är "haha, vi dör av skratt allihop redan här"-roligt, men det är ändå någonting i tonen som liksom "stämmer" med resten av boken.

Vad gäller handlingen får vi egentligen inte veta ett smack. Att ett gäng troll strax kommer att göra entré är vi lyckligt ovetande om - i synnerhet om vi inte läst En väktares bekännelser (men det brukar väl folk ha gjort, föreställer jag mig). Det är f.ö. en intressant iakttagelse i sig att vi förmodligen har att göra med läsare som redan vet ungefär vad de kan vänta sig av historien. Det gör ju också att det finns utrymme för den här inledningen där vi har exakt noll action. Även om jag inte tänkte aktivt på det när jag skrev den (eller gjorde jag det?) så hade jag uppenbarligen en känsla för att jag kunde ta det väldigt mycket lugnare den här gången.

Av exemplen ovan tycker jag att vi kan lära oss att det i många fall - säkert i de allra flesta - är direkt omöjligt att i första stycket* låta läsaren veta exakt vad det är för berättelse de har att göra med, men vi kan i alla fall presentera en av de aspekter vi har tänkt trycka på lite extra. Man får helt enkelt välja vilken av dem man ska satsa på.

Ok, i det här läget så måste ni tänka följande tanke: "Öh? Ok. Du drar ohämmat slutsatser från ditt eget skrivande. Big deal. Jag trodde att vi skulle få ta del av någonting mer generellt."

Men låt oss kolla på det här då:

Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. They were the last people you'd expect to be involved in anything strange or mysterious, because they just didn't hold with such nonsense.
(Harry Potter and the Philosopher's Stone, J.K. Rowling)

Inledningen till världens bästa bokserie, m.a.o. Vad får vi veta här då? Främst, skulle jag säga, att det är en humoristisk bok vi har att göra med. Vi får också veta att någonting "strange or mysterious" är på gång - indirekt, men mycket tydligt - men det kommer, vill jag påstå, i andra hand. Faktum är att det fortsätter i den här stilen ganska länge. Inte förrän i sjätte stycket (om jag räknat rätt) får vi veta att Mr Dursley får syn på en katt som läser en karta.

Är det intresseväckande då? Försök att tänka som en som aldrig hört talas om Harry Potter. Jag tycker det personligen, eftersom jag gillar just det humoristiska anslaget. Det känns dessutom typiskt brittiskt på något sätt och jag är svag för precis den typen av humor ("thank you very much", "they just didn't hold with such nonsense").

Ska vi för skojs skull ta en titt på andra delen också och hur den börjar?

Not for the first time, an argument had broken out over breakfast att number four, Privet Drive. Mr Vernon Dursley had been woken in the early hours of the morning by a loud, hooting noise from his nephew Harry's room.
(Harry Potter and the Chamber of Secrets, J.K. Rowling)

Här jobbar Rowling framförallt med igenkänning, anser jag. Alla vet vid det här laget vem Vernon Dursley är, att han bor på number four, Privet Drive och vi kan alla ana vem det är som hoar i Harrys rum. Det är på så sätt ganska tydligt att det är en uppföljare, även om det så klart skulle kunna ha varit fråga om en helt fristående bok, där vi fått allting förklarat för oss så småningom.

Vi tar ett sista exempel. Från en ungdomsbok även denna gång, och faktiskt en sorts fantasy:

Jag sitter i skogen, bakom en stor sten. Jag klamrar mig fast vid den med händerna, lutar ansiktet mot den. Jag känner dess skrovliga, solvarma yta. Min mage mullrar och jag undrar om jag ska kräkas. Det smakar surt i munnen.
(Kungadottern - sagan om Turid I, Elisabeth Östnäs)

Tonen är allvarlig och stämningen är inte på topp direkt. Vi får känslan av att huvudpersonen gömmer sig (vilket hon faktiskt gör) eller åtminstone har dragit sig undan på något sätt, för att få vara i fred kanske. Vi är nära henne fysiskt. Skrovlig, solvarm sten. Illamående. Sur smak i munnen. Här är det inte mycket humor, utan vi fattar att vi kommer att få vara med om en högst personlig berättelse, där vi har tillgång till huvudpersonens inre liv. Det är rätt bra jobbat av Elisabeth (som jag är något, lite bekant med) att säga så mycket på så få rader.

Jag vill betona här att anslaget inte behöver vara exakt ett stycke långt - det kan jag inte tänka mig att någon har stipulerat på något sätt - men jag tyckte att det var en rimlig grej att kolla på.

Seså, titta nu på era egna manus och stäm av vad ni signalerar med era anslag!

*Ja, jag vet att det rör sig om två stycken i fallet med Visheten vaknar, but still ...