Elin Säfström's Blog, page 13

Och så var DN-Steven framme igen

Här är en sida från DN:s kulturbilaga i lördags:

Varför har hon med den här plottriga bilden? Man ser ju inte ett skit.
Sant, men låt mig zooma in lite.
Den fina, fina Steven Ekholm
För er som tycker att det är lite väl suddigt på bilden står det så här:
Att Stockholm är fullt av tomtar och troll visste väl alla. I fortsättningen på "En väktares bekännelser" kliver de svenska sagovarelserna fram i all sin eklektiska prakt. För de som kan se dem alltså. Originellt, spännande och med ett njutbart rappt språk.
Och det handlar alltså om Visheten vaknar, som hamnade på tredjeplats bland årets bästa barn- och ungdomsböcker 2017, om Steven Ekholm får välja. Och det får han gärna för mig!
Det rör sig om samma man som skrev en halvsida om Visheten vaknar i DN för inte så vansinnigt länge sedan. Kanske har han bara läst tre barn- och ungdomsböcker i år, vad vet jag. Jag blir i alla fall hemskt glad.
Men, detta är ju alltså en och samma person som Gillat Visheten vaknar vid två tillfällen. Det fina är att han gör det i DN:s kulturbilaga!

P.S. Det börjar väl bli dags att läsa "Anrop från inre rymden" av Elin Nilsson. En bok som alltså inte bara blivit augustnominerad, utan även valts som bästa barn- och ungdomsbok i år av två av fem recensenter ovan.

14000 dystopiord

Borde jag ha slängt in ett bindestreck i rubriken? Dystopi-ord? Kanske, för det där blev lite svårläst.

Men det handlar alltså om att jag nu skrivit exakt 14015 ord på mitt dystopiprojekt. Det är väl ungefär en femtedel av ett "färdigt" manus, gissar jag. Men vad ÄR det för ord vi har att göra med här? Är de bra?

Först vill jag bara säga att jag tycker att boken är skitspännande. Alltså verkligen, jag kan rekommendera den - på SÅ sätt. Jag berättar verkligen en historia som fascinerar mig själv, och DET kan väl aldrig vara en dålig sak. Jag älskar världen, älskar handlingen. Undrar själv hela tiden "vad händer härnäst?!".

Shit, tänker ni, nu har hon fått en släng av sitt gamla vanliga storhetsvansinne igen.

Mjä, mjo. Det visar sig ju att det inte räcker med en spännande handling och en värld där möjligheterna känns oändliga. Det måste finnas något mer. Den berömda tonen, som jag tidigare klagat över att jag inte hittar i detta projekt (se inlägg här, och notera att det är från i mars och att jag då alltså redan skrivit 10000 ord, vilket betyder att jag hostat ur mig ynka 4000 sedan dess, huvudsakligen p.g.a. Visheten vaknar och råmanus till del tre i den serien).

Och problemet kvarstår alltså. Det är så underligt platt alltihop, fast det är så himla schyssta idéer (host host hybris!). I det förra inlägget sa jag exakt samma sak som nu, så det står verkligen stilla på alla sätt här. Då var planen att rädda boken i redigeringsprocessen och liksom försöka blåsa liv i den, liksom Frankenstein i sitt plockihop-monster.

Jag vill så gärna att det här blir bra, för jag vill själv verkligen läsa den här boken. Jag vill veta hur det går, så klart, men jag vill också fascineras av karaktärerna och bara svepas med. Förföras hjälplöst. Jag vill att den här boken tar med mig ut på en riktigt magisk film och sedan bjuder på champagneflödande fancy pancy-middag och att vi slutligen hamnar på ett femstjärnigt hotellrum där man inte vet VAD som kan hända.

Hittills är det mer som att kolla på Hela Sverige bakar och sedan köpa indisk takeway och därefter gå och lägga sig i en obäddad säng med urtvättad t-shirt och mormorstrosor på sig (både jag och boken).

Författarskola #47 - första vändpunkten

Jaha ja, jag lovade ju visst runt att jag skulle gå igenom några punkter i den klassiska dramaturgimodell som Alex Haridi pratade om på kursen jag gick för honom på Författarföbundet. Då ska jag väl hålla det löftet, tänker jag.

 Och då ger vi oss på första vändpunkten (den petige noterar att vi hoppar över punkten "fördjupning", men det känns ju ganska intuitivt vad det måste röra sig om: utveckla bakgrund, presentera karaktärer, etablera världsbygget, o.s.v.). Men här börjar jag verkligen tappa greppet, känner jag. Såsom varande författare borde jag väl veta allt om vändpunkter, men uppriktigt sagt så tycker jag att det kan vara oväntat svårt att identifiera.

Men ok, vad ska en vändpunkt göra då, intuitivt? Någonting ska hända (duh!). Någon ny information ska komma fram. Någonting som - och här citerar jag Alex Haridi - "skickar historien i en ny riktning". Det heter ju "vändpunkt", liksom.

Låt mig helt enkelt visa sidan i kurskompendiet som handlar om första vändpunkten.



Men ändå. Vad fan menas? Om jag tittar på En väktares bekännelser, så har jag liksom ingen aning. Den boken är skriven så mycket på känn och med en lite konstig ingång som handlar om att vi har två, egentligen orelaterade historier (f.ö. ett big no-no i sig, får jag för mig). Kan det möjligen röra sig om när Tilda (SPOILER ALERT) förstår att det har med henne och hennes värld att göra att det försvinner människor? Det kommer alldeles för sent för att vara en "korrekt" första vändpunkt och det kanske är därför som många upplever boken som seg, med alldeles, alldeles för lång presentation och fördjupning av denna.

Vad gäller Visheten vaknar så kanske det är när Tilda (SPOILER ALERT) får reda på att den trollkung som är på väg att vakna med största sannolikhet kommer att kräva ett jungfruoffer. Det är faktiskt inte omöjligt. Jag tror det.

Och om vi pratar om Harry Potter då, som jag utgår ifrån att alla har läst. När kommer första vändpunkten i The Philosopher's Stone? Eller snarare vad utgör denna vändpunkt?

Fast när jag ändå ställt frågan "när", så kan jag gott svara på var första vändpunkten "ska" komma: 25% in i historien. Det ni! Det finns ett tydligt svar! Låt mig då hämta ut min Philosopher's ur hyllan och se vad som händer en fjärdedel in. Hm, i min utgåva ska det vara typ sidan 55 någonting ...

Vet ni, det är faktiskt på sid 55 som Harry träffar Professor Quirrell för första gången! Precis innan de kommer till Diagon Alley. Men kan det sägas vara en vändpunkt? Knappast väl? Eller är det Diagon Alley-besöket som liksom skjutsar in Harry i den magiska världen och därmed utgör en vändpunkt?

För att stämma av mot vad Alex Haridi skriver:

- "Stor vändning som skickar historien i en ny riktning." Jovars, han möter ju den nya världen på ett hands-on-sätt här.

- "Är det en fälla eller en möjlighet?" Jomen, det måste ju kännas som en fantastisk möjlighet för Harry. En fälla? Jo, Quirrell i sig är ju en fälla, fast det vet vi ju inte än. Nåja.

- "Den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras - Kommer HP lyckas med?" (hehe, i detta fall pratar vi ju faktiskt om HuvudPersonen, och inte om just Harry Potter, även om initialerna råkar stämma). Nja, njo. Kommer Harry att lyckas med att bli trollkarl? Fast är det den övergripande dramatiska frågan? Det handlar ju om kampen med Voldemort egentligen. Väl? Det kan vi väl på sätt och vis ana i och med hur Harry blev föräldralös, men annars vet vi väldigt lite om det här.

- "Viljan konkretiseras." Jaha. Harry vill väl VÄLDIGT gärna åka till Hogwarts och bli trollkarl.

Men vänta nu! Jag låter ovanstående raljerande kvarstå som ett monument över min aningslöshet, men nu tror jag att jag inser vilket som är den riktiga första vändpunkten. Den kommer på sid 42 när Hagrid säger: "Harry - yer a wizzard." Så enkelt måste det ju vara! De ovan nämnda punkterna applicerar ju ganska väl på detta - jag behöver inte ens konkretisera, tror jag.

En riktigt jävla bra vändpunkt, om jag får säga vad jag tycker. Och jag antar att den miljard(?) människor som i likhet med mig älskar Harry Potter, håller med.

Klart slut.

Svårsjunget

Jag och maken försöker oss då och då på att sjunga tillsammans. Inte för att vi är några sångare (eller ok, jag är faktiskt gammal sångerska, men maken är så där på att hålla tonen), utan som ett sätt att umgås. Typ. Go figure. Vi tycker hursomhelst att det är roligt.

Nästan undantagslöst väljer vi dängor som vi inte har en rimlig chans att lyckas med. Här följer ett axplock:


Twentieth Century Fox-introt
Det här hör ju till det som är möjligt att framföra en variant av, bara man är två personer. Jag brukar ta den stämma som liksom fyller i, bl.a. med TA-TA-TA-TAAAA på slutet. Det brukar faktiskt gå att identifiera vad vår lilla duett ska representera.

HBO-introt
HBO-kören är ju också möjlig att framföra, om än inte helt lätt att identifiera för den oförberedde. Det här sker främst när vi ska kolla på någon serie tillsammans och då är kruxet att försöka hitta tonarten utifrån bruset som föregår det hela. Hm, kanske är det mest jag som brukar göra detta, när jag tänker efter. Nå, svårt att hitta tonarten i förväg i alla fall.
Sedan kommer vi till våra två favoriter - och här börjar det bli riktigt, riktigt svårt.
Imperial March
Imperial March är faktiskt ganska förrädisk till melodin och jag ska erkänna att jag själv - inte bara den något osäkrare maken - har en tendens att sikta fel. I synnerhet när vi båda klämmer i samtidigt. Det brukar inte hindra oss nämnvärt. Det svåraste partiet i hela låten är fiolslingorna nära slutet. Har aldrig fått till det riktigt tillfredsställande faktiskt. Men på det hela taget är det inte alls omöjligt för en utomstående att förstå vad det är vi har gett oss på att sjunga.

Star Wars-temat
Och så på delad favoritplats med Imperial March har vi själva Star Wars huvudtema. Särskilt inledningsfanfaren är riktigt knepig. Och jag kommer aldrig ihåg var ettorna ligger (vad kommer på slagen och vad är synkoper som hamnar någonstans däremellan, liksom). Det lugnaste partiet är också överraskande svårt att få till så att man fattar vad det är frågan om.
Försök själva så får ni se!

I en annan del av Sverige

Igår var jag på julfest hos Författarförbundet, BULT-sektionen (barn och ungdomslitteratur). Och JA, jag VET! Där satt liksom jag och fraterniserade med en massa RIKTIGA FÖRFATTARE! Det är så förbannat jävla roligt!!

Men nu var det inte det jag främst tänkte tjata om här, utan om en sak som en av dessa riktiga författare berättade för mig.

Jag tänker inte nämna några namn, eftersom det ändå var ett privat samtal och det då känns underligt att blogga loss med alla detaljer. Inte för att jag kan tänka mig att hon skulle misstycka, men ändå. Jag väljer att kalla henne A.

A kommer långt norrifrån. Jag tror att det var Övertorneå, men jag kan verkligen ha fel. Nå, vi pratade om hur annorlunda det sociala spelet fungerar där, jämfört med i Stockholm.

Hon berättade hur hennes make en gång när de hälsade på i As barndomshem, fick lite av en chock när han tillfälligt var ensam i huset och det plötsligt satt en farbror i köket. En granne som tittat förbi, helt enkelt. Och gått in själv, utan att ringa på eller något - för så gör man tydligen. Man kliver på i stugan liksom. Varvid man (den som bor där) förväntas bjuda på kaffe. Och konversationen tycks ofta vara ganska begränsad. Det är helt ok att sitta tyst där i grannens kök och sörpla i sig sitt kaffe.

Ni förstår. Den stackars oförberedda stockholmsmaken blev rätt ställd. Han lyckades tydligen bjuda på det där kaffet och sedan kan man bara föreställa sig hur han desperat försökte fylla tystnaden med småprat. Herrejävlar, vad jag själv hade pladdrat!

Och vi i Stockholm då, hur gör vi? Om ni i Övertorneå skulle undra.

1. Vi kommer ALDRIG någonsin förbi oannonserade - det MÅSTE vara vederbörligen avtalat.
3. ALDRIG någonsin skulle vi bara gå in hos någon, utan att ringa på.
3. Vi är ALDRIG tysta.

A berättade även att hon under sin första tid i Stockholm konverserat med okända människor på buss och tunnelbana - det tog vi nollåttor raskt ur henne så klart, för det är ett big no-no här i stan.

Huvudregel: Blicken rakt fram, ingen ögonkontakt. Låtsas inte om någon annan människa ö.h.t. ifall det inte är en tydlig servicesituation - då är det faktiskt kutym att både le och säga tack.

Jag skulle tro att vi är typ värst i världen vad gäller detta avståndstagande, möjligen med undantag av Ryssland och dyl(?!), där det visst anses falsk att le mot någon i ett opersonligt sammanhang. Och där toppar de ju faktiskt oss i så fall.

Intervju i podden Debutera eller dö

Jag, inpressad i ett träd mellan Nina De Geer och Johanna Devaliant
Jomen, jag fick äran att intervjuas i den eminenta podden Debutera eller dö som görs av supertrevliga Nina De Geer och Johanna Devaliant. För den som vill avnjuta min ljuva stämma och dess raljerande finns avsnittet att lyssna på här.
Själv har jag inte lyssnat. Jag tål inte att höra mig själv och dessutom var jag ju där när det begav sig. Även om jag inte har något minne av vad jag kan tänkas ha pladdrat om. De gav mig räkmacka och bubbel!

Ursäkta, vad fan är det frågan om?

Vad har kvinnan på sig?!
Uppenbarligen har man gjort en uppföljare till Jumanji - ni vet den där gamla filmen där Robin Williams spelar ett brädspel och råkar frammana elefanter (har själv inte sett den, men det tycks vara vad det kokar ned till). På bilden ovan syns casten i den nya filmen.
Hallå? År 2017. VARFÖR är samtliga män klädda i vettig djungelutstyrsel medan den enda kvinnan har knappt 50% av kroppen täckt? Bar mage?! Allvarligt! Tydligen är det fråga om ett gäng ungdomar som sugs in i ett dataspel och blir sina avatarer, men jag tycker nog att man kunde tänka sig lite rimliga kläder i alla fall - det finns ingen lag som säger att en kvinnlig figur i ett dataspel måste se ut som en lallande bimbo.
Pinsamt och dumt. Jag är otroligt trött på det här och jag trodde nog att vi var på väg åt rätt håll, men tydligen inte just denna gång i alla fall.

TILLÄGG:
Ah, nu har jag sett att den flicka som i filmen spelar spelet och väljer(?) den barmagade spelfiguren är en "wallflower" (vad säger man på svenska? panelhöna?). Så då får man väl anta att hon önskar att hon vore en barmagad hottie. Nå, jag gillar det inte i alla fall. Fel signaler till unga flickor som känner sig impopulära. Förmodligen ska det anses vara en förmildrande omständighet att den "snygga" tonårstjejen tvärtom blir en tjock, medelålders man.

P.S. Jag har väl blivit en gnällig tant, antar jag, men faktiskt så vill jag inte att min dotter växer upp under samma omständigheter som jag gjorde och ständigt känner ett outtalat krav på sig själv att vara "läcker".

Jag tycker till #16 - Storks

Min kombinerade läs- och filmtittarsvacka tycks ha lättat lite nu, efter det positiva beskedet från förlaget angående mitt manus (del 3 av En väktares bekännelser) och jag har idag med behållning börjat läsa min bloggkollegas (Louise Baumgärtner) debutroman, Skuggvinter.

Men hursomhelst, när jag nu varit i denna svacka har det visat sig att barnfilmer varit det enda som funkat för mig. Jag har med framgång kunnat se om filmer som t.ex. Trolls och Zootropolis/Zootopia och jag har konsumerat avsnitt efter avsnitt av Svampbob(!). Dessutom har jag sett en del nytt och då bland annat Storks (2016).

Och jag älskar den. Har faktiskt sett den två gånger på lika många dagar.

Först var jag inte helt såld, eftersom det klassiskt nog handlar om en film där karaktärerna utgörs till ca 95% av manliga varelser. Det hör till mina käpphästar och jag blir så otroligt irriterad av det.

Dock vann filmen till slut mitt hjärta, och mest av allt mitt modershjärta. För det här handlar om storkar som levererar bebisar - eller ja, när filmen börjar så har de egentligen slutat med det, men så blir en till i alla fall av misstag och då måste den också levereras (i lönndom). Och ett genomgående tema i filmen är att bebisar är underbara och alla som ser en sådan kommer att smälta ohjälpligt.

Jag hade inte fattat ett skit av detta innan jag blev mamma. Det hade gått över huvudet på mig totalt och jag hade undrat vad alla tramsade om. Men som det är nu tycker jag att det är så himla FINT! Just det faktum att bebisar - som vi alla vet är skitjobbiga och långt ifrån alltid helhjärtat önskade - visas som någonting superhärligt som visserligen kan vara besvärligt, men som man gladeligen lägger ned sitt liv för, det går hem hos mig. Idealiserat som satan, men ändå i grunden så himla SANT. Den här kärleken man känner som stundom hotar att vrida sönder hjärtat på en ... Att den får sådant fritt spelrum, det gör mig lycklig och gör att jag älskar filmen, trots extrem övervikt av manliga varelser.

I slutet - och det är inga major spoilers i detta, eftersom vi alla fattar vartåt det barkar från filmruta ett - så får ett gäng människor sina hett efterlängtade bebisar av storkarna, och här är det faktiskt plötsligt väldigt framåt och oinsnöat. Det förekommer klassiska kvinna-man-par så klart, men även ensamstående och samkönade par. Inte en dag för tidigt att det visas på ett naturligt sätt i en barnfilm.

Liksom många tecknade filmer, så är denna ännu bättre när man ser den en andra gång. Misstänker att jag kommer att se den fler gånger framöver.

Glädjetjut #6 - förlaget gillar!

Ett högst personligt och oaltruistiskt litet tjut av lika delar glädje och lättnad idag: Min förläggare har läst råmanuset till tredje delen av En väktares bekännelser-serien - och hon gillar!

Jag citerar ohämmat ur mailet: "jag är så impad! Det är så spännande! Och så väl uppbyggt!
Åh, vad du har tagit till dig av det vi har pratat om. Bra jobbat!"
Puh! Har verkligen varit ur gängorna i väntans tider. Behöver bara hämta mig lite även från detta positiva besked, känner jag.

Totalblockering

Ok, det är inte bara min läsning som är totalt uppfuckad, nu klarar jag inte att kolla på serier heller. Eller film. Jag orkar knappt plugga japanska och då är tamejfan botten nådd.
MEN, jag tror att jag identifierat grundproblemet. Så här är det: Råmanus till min tredje del(?!) i En väktares bekännelser-serien ligger hos förlaget och väntar på sin dom. Leva eller dö? Vinna eller försvinna? Alltså, jag har ju ändå slitit lite med även detta manus (litotesfestival här tydligen) och jag har INGEN ANING om huruvida förlaget kommer att vilja ta i det med plasthandskar eller ej.
Därför har min hjärna kopplat ned. Bommat till butiken och satt upp en skylt: "Stängt tillsvidare"
Återkommer när jag återfått livsgnistan. Eller möjligen tappat den helt.