Jan-Eric Boo's Blog, page 4

Intervju Cecilia Sahlström

Vem är du? En liten presentation.

Jag är Cecilia Sahlström och har en mycket brokig yrkesmässig och livsmässig bana. Uppvuxen i Täby kommun utanför Stockholm, bott i Israel ett halvår 1981, ville konvertera till judendomen, som jag hade fascinerats av sedan jag var 12 år och började läsa om judarnas historia. Pluggade kulturvetarlinjen i Uppsala 1982-1984 (kandidat), flyttade till ett torp utanför Uppsala och jobbade som bokförlagsredaktör på ett fackbokförlag samt utbildningskonsult inom samma koncern redan innan jag hade pluggat klart. Lågkonjunkturen kom och jag liksom mina övriga kolleger blev avställda. Jobbade som copy writer och därefter som gymnasielärare. Sökte av en slump in på PHS i Sollentuna. Kom in. Jobbade som polis i yttre tjänst och som utredare, bl a på Länskrim i Stockholm fram till 1999, då jag flyttade till Kristianstad. 2003-2004 drev jag ett jazzhak i Kristianstad, Ella F. Eftersom jag inte tjänade några pengar, stängde jag haket trots att det var det roligaste jag hade gjort yrkesmässigt september 2004. Började åter på Polisen i Kristianstad, men oktober 2004 flyttade jag och barnen och min make (gift med honom aug 2002) till Lund och jag började i Malmö – på Ledningscentralen. Därefter ett stort antal år som förundersökningsledare och sedan chef bland annat på Familjevåldsroteln. 2006 gick jag en utbildning i journalistiskt skrivande. Vår huvudlärare sa att jag skrev artiklar och reportage som om jag vore deckarförfattare. Det gjorde att jag på hösten 2006 skrev Vit syren, min första roman. 2011 lämnade jag polisyrket och startade företag. 2016 kom Vit syren ut första gången. Ganska direkt efter blev jag kontaktad av Bokfabriken. 1 juni 2017 gavs Vit syren ut igen i reviderad form. Nu har jag skrivit roman nr 2 som kommer ut i april 2018 och jag har börjat på roman nummer 3.

 

Vilken av dina böcker är du mest nöjd med?

Jag är nöjd – mycket nöjd med min debut, Vit syren. Men jag ser ju att jag har blivit mycket skickligare i mitt författarskap när jag läser nummer 2, som heter I egna händer.

 

Vad skriver du på just nu?

Just nu redigerar jag I egna händer. Samtidigt håller jag på med roman nummer 3, i sviten om Sara Vallén och Rita Anker och deras kolleger.

 

Bygger dina böcker på verkliga händelser?

Nja, de bygger på en blandning av alla mina erfarenheter, snarare än att de bygger på verkliga händelser. Ett slags konglomerat av allt jag har upplevt.

 

 

Vilken är din egen favoritförfattare?

Håkan Nesser, Torgny Lindgren, Emile Ajar, Amos Oz och Margareth Atwood.

 

Om du får rekommendera en bok till en av dina läsare förutom dina egna, vilken skulle det bli?

Oj, svår fråga. Det finns så många och beror faktiskt på vilka preferenser läsaren har. Alla de författare jag nämnde ovan skulle jag rekommendera utan att tveka. Men många mindre kända, som t ex Jan Eric Boo är ju inte fel heller J

 

 

Vad är ditt första råd till någon som vill skriva en roman?

Att inte ge upp om du har en historia att berätta!

 

 

Nu några snabba frågor med svar att välja mellan. Vad väljer du helst?

Film eller bok?

Bok

 

Tryckt bok, e-bok eller ljudbok?

Tryckt bok

 

Deckare eller Romance?

Deckare

 

Svensk eller engelsk författare?

svensk (eller engelsk

Ljudboksfloran

Efterfrågan på ljudböcker har exploderat. Såg på TV igår kväll ett program (SVT 1 kl 19.00 – Sverige) där man intervjuade bl.a. Katarina Ewerlöf. Hon har talat in över 500 ljudböcker och är en av de populäraste inläsarna vid sidan av Stefan Sauk. Inläsaren är oerhört viktig för att ljudboken ska bli en framgång. Ja, jag vill till och med påstå att inläsaren är viktigare än kvalitén på boken.

Jag pratade vid ett tillfälle med en förläggare på ett ljudboksförlag om hur han valde vilka böcker som skulle ges ut. Svaret blev lite svävande och då jag frågade om han läste manuset innan han beslutade om utgivning svarade han klart och tydligt nej, det skulle jag aldrig hinna. Ljudboksutgivningen ökade med över 100% år 2016 och ökningen har fortsatt under 2017. Ska bli intressant att se siffrorna när året är slut.

Det jag anar är att det nu gäller för ljudboksutgivarna att hänga på trenden och därför dammsuga marknaden på manus, tala in dem och ge ut dem. De streamas sedan genom Storytell, Bookbeat och andra tjänster. Kvalitén är underordnad, det är kalkylerade förtjänster som räknas på en för tillfället omättlig marknad. Detta är ett Klondyke för hågade lycksökare, både förläggare och författare. Att satsa på eget innehåll är det senaste i ljudboksförlagens närmast explosionsartade tillväxt. Här finns uppenbarligen en möjlighet för egenutgivare att komma ut på marknaden.

Vilket ansvar har då ljudboksförlagen och streamingtjänsterna mot oss konsumenter gällande en lägstanivå på kvalité i de ljudböcker som skickas ut på marknaden.  Anna Öqvist Ragnar på Storytell säger till Sydsvenskan att ” Vi vill ge ut underhållningslitteratur – jag vill inte ens använda ordet litteratur, det låter så pretentiöst. Det är underhållningsböcker. Vi flirtar med tv-serier och det gamla hederliga följetongsformatet och det påverkar berättandet. I varje kapitel är det en cliffhanger.”

Bra eller dåligt, tja vi väljer ju själv vad vi vill lyssna på men en sak är säker, så mycket dåliga manus har släppts ut att det blir allt svårare att hitta guldkornen.

ETERNITY HOTEL

”There isn’t all that much I can do for you”, said Doctor Åkesson when he had studied my extensive medical record for quite some time.

”What do you mean?” I asked in a slightly despondent voice.

”It doesn’t look good”, he continued cryptically. ”But I can write you a medical referral, so that you can get away for a bit of R&R. That’s exactly what you need and will do you a world of good.”

I thanked him and went out to the waiting room where my wife Margaretha had waited patiently. It wasn’t the first visit to the doctor where she had to wait anxiously for me to come back out again.

 

Exactly seventeen days after my visit to the GP, the referral note arrived in the post. I was cordially invited to Eternity Hotel. Community transport was supposed to drive me there and they would be at my house to pick me up at 3pm sharp on the stipulated date.

After a light lunch on the day of departure, I lay down for a nap on the bed. My wife sat next to me on the side of my bed and we talked about everything practical she would had to take care of all by herself while I was gone. She told me not worry.

A few minutes prior to the pre-arranged time, 3.03pm to be exact, a yellow community transport vehicle stopped outside our house. As I came to the front door, I hung up the old, hand-carved wooden sign, as I always did when I left the house: ”Gone fishing”. I said a heartfelt goodbye to my wife, hugged her tenderly and got into the car. Before I managed to pull door shut, she leaned in, stroked my cheek and uttered the words ”You will take good care of yourself now, won’t you? And make sure you get some rest before I see you again.”  As the car drove off into the distance, I turned around and peeked through the rear window. Margaretha remained glued to the spot, her eyes followed the car and she was waving at me. It was a beautiful farewell, even though I felt a certain loneliness and a bout of loss. I missed her already. Sorrow is the price of love, I thought to myself as she disappeared in the distance. Despite her reassurance to the contrary, I was I still worried about how she would manage while I was away. We had only been apart on a handful of occasions and had shared more or less our entire adult life. Had I said everything I needed to say? Thoughts and emotions were running riot inside my tired body and everything that had never been said bubbled up within me. But I’d leave that be for now until we saw each other again.

 

I sat alone in the backseat of the car and felt how the monotonous, dull drone of the engine slowly rocked me to sleep. My eyelids were getting heavier and heavier, my breathing slowed right down. I eventually fell into a deep sleep and was totally unaware of space and time until the car suddenly came to a halt.

I really had no idea how much time had passed since set off, but it felt like we had just left home. Our chauffeur nodded at me as he opened the car door for me. I grabbed hold of my bag and got out, stood there on the pavement and saw the yellow car drive off into the distance. It had dropped me off right next to a beautiful garden. A wrought-iron fence with a gate surrounded the property. Several tall elms grew inside the garden and were almost hiding the big white building located a bit further into the garden. I stood there for quite some time admiring the iron gate. A gravel footpath led to a pond with a fountain and formed a small circular feature in front of the stairs that led up to the main doorway of the hotel. I picked up my suitcase, which was very light as it only contained a change of clothes and toiletries. In the welcome pack I had received, it had stated this was all I needed because the hotel would provide everything else that might be needed during my stay.

 

I had to use some force to push the handle of the gate, it was a bit stiff. It opened reluctantly with lots of squeaking and I continued along the gravel path. The garden was full of footpaths, lined with herbaceous borders and flower beds with lots of flowering plants and evergreens.  Countless little birds were tweeting and singing to their hearts’ content, clearly nesting in the elms. A beautiful wooden sign was placed on the left-hand side of the lawn; ”Welcome to Eternity Hotel”. On my the right, I could see another sign with the text ”Dilmun’s Garden”. I smiled to myself when I spotted the biggest apple tree I had ever seen. Something that also struck me as peculiar was the number of butterflies flying somewhat erratically from flower to flower. A bee buzzed past by very close to me on his hunt for nectar. The only thing that cut through the sounds of nature was me stepping on the shingle. I had clearly disturbed a peacock pecking at seeds on the ground, because the beautiful bird suddenly disappeared behind some flowering gorse bushes when I came too close.  My old sciatica injury started to give me grief again.

 

Completely out of the blue, I had flashbacks from the past and old memories of events I should’ve forgotten popped up in my head. I could just about make out my own christening ceremony, when my beloved aunt held me in her arms and became my godmother. This was a task she managed very well until the cigarettes took her away from us. My childhood and teenage years flashed before my eyes. I, who had once upon a time been a promising handball player, was now a broken, tired man with aches & pains in both body and soul and I would finally at this ripe old age be allowed to rest.

 

One step at the time, I moved slowly up the path towards the building. I looked skyward and squinted at the sun. It was almost unnaturally bright in the garden, despite the trees with their huge leafy crowns. Rays made their way through the lush foliage and flooded the whole area in shimmering, enchanted light.

The sudden bark of dog made me jump and I looked around, but couldn’t spot the animal anywhere. Images from my wedding rushed past in my mind. That blissful feeling of saying ”I do” to my beloved Margaretha filled my chest once more. It was a warm, comfortable sensation that made me smile when I thought about our wedding night on my grandmother’s sofa bed. A few years passed before we became pregnant with our son. Years of yearning.

 

I paused for a brief moment and rested my tired legs right in front of the fountain, enjoyed the warmth of the sun on my face and the hypnotic sound of droplets hitting the surface of the water. I gazed dreamily into the fountain and let my thoughts drift away on the ripples. Still not a person in sight. No traffic noise or other artificial sounds could be heard, nothing but the pleasant background sounds of nature itself. The only thing that seemed to be out of place were two big, jet-black ravens that circled the chimney of the building. A black pillar of smoke rose against the otherwise clear blue sky. As I approached the building, I noticed a paddock adjacent to the building, on the right-hand side. I could see a goat in distance, as well as a donkey and a grubby pig rooting around in a pool of mud.

 

I have to admit I found it all rather restful and the surroundings were tranquil and relaxing in a liberating sort of way, even if the whole situation seemed a bit surreal. I could now understand what Dr Åkesson had meant by R & R. Just walking through the garden made me feel very relaxed.

 

Rounded stone steps led me up to the large oak door and the entrance of the hotel. To my left, I spotted something that I assumed was an entry phone and next to that there was a sign. I pulled my glasses out of my inside pocket, leaned forward slightly and read: ”Please enter your social security number and the door will open”. As soon as I had pressed the right digits, I could hear a faint click from the lock. I pressed the handle and pulled the door towards me. It surprised me how light it was, despite its size, and before I stepped inside, I paused, turned around and let my eyes sweep across the garden one last time. Somewhere at the back of my mind, something was niggling me. There was something missing in this pretty picture. It suddenly hit me. There must be a fox and a wolf somewhere, otherwise, the scene before me would not be complete. I assumed that these animals were shy and that’s why they had gone into hiding when I arrived.

 

I let the door slam shut behind me. As I stood all silent there in the hallway, I glanced around. A slight pressure across my chest caused me to take a couple of deep breaths before I had the strength to carry on. A few more stone steps led to a reception desk, which seemed unmanned. Stained-glass windows ran all around the room, close to the ceiling, and when the sunshine came through the colourful window panes the whole room was covered in a rainbow-like glow. Faint music could be heard in the background as I admired the beautiful room and climbed the last few steps to the reception desk.  Where was everyone? No guests to be seen either. The whole place was deserted. I quietly turned around and found two doors on the opposite wall, but they too were shut.

 

When I turned back to face the front desk, I noticed a lever arch file lying on the counter. I glanced furtively at it while I was waiting. After a moment or two, I felt there was nothing for it, but pulled the binder towards me and opened it. The first sheet consisted of a logo and a watercolour sketch/image of the hotel with the word ”Welcome” written below. The next sheet contained instructions of how to go about the self-service check-in at this hotel.

 

”Dear guest! Welcome to Eternity Hotel. We hope your stay with us will be joyful and will give you peace for both body and soul. We hope you felt a liberating sensation run through your body as the door shut behind you and all the troubles and worries of the world could be left outside. In order to complete your check-in procedure, we would like you to pick up the receiver located on the wall, to the right of the reception desk, and follow the instructions provided.”

 

The next page of the binder was a blueprint of the garden. I studied it in great detail and it was interesting to see that they had named all the different spots and areas. To the east of the hotel, there was a park area called The Copse of Remembrance. The fountain at the front of the main entrance was called The Spring of Life and the area closest to the house, where there were mostly flower beds with roses, was called Eden. I closed the binder and sat down on a divan right next to the phone.

My son popped into my mind. I really had been the happiest dad in the world when I joined my wife as she gave birth and I got to hold him in my arms when he was only a few minutes old. Images and memories of my life with him fluttered by quickly in my head. How we had gone for a dip in the crystal clear water of Croatia and how I had taught him to swim. Happy moments with him intermingled with rather chaotic events as life went by. How the love between us had existed deep within our hearts, even when he started to disappear into a cloud of horrid illness, hanging on like a living corpse and eventually left us. Such sadness and all-consuming grief.

 

It was as though my body no longer wanted to obey my wishes, as if my soul wanted to lead its own life and make me accept responsibility for whatever choices I had made and actions I had taken. I came to think of the seven deadly sins. Should go by Gianfranco Girotti’s contemporary interpretation? Margaretha and I had obviously used contraception during our marriage, but surely that couldn’t be considered a sin, could it? Nor had I managed to scrape together much of a fortune, even if we hadn’t lacked money for any considerable length of time and could enjoy little, everyday luxuries to add some pizzazz to our life.  I couldn’t, even in my wildest dreams, see that this had increased any gaps in the world; I had tried to be generous and even sponsored a child in Vietnam. A child that both Margaretha and I had provided for throughout his upbringing.  That fact that I have also had the opportunity to enjoy a really good whisky or cognac. Drugs were unknown territory for me, despite the fact that I grew up during the era of drug liberalisation and free love. I idolised Elvis and the Beatles and simply couldn’t get enough of them. Especially not John Lennon, who personified the rebel I wish I had been. I did not feel any remorse about this, nor did I find it wicked or sinful.

 

The only thing that really worried me was my negative contribution to the environmental degradation. I had never joined any environmental movement or association, but had instead questioned their gravitas. Would this now count against me? How would I fare on judgement day, when my every move and innermost thoughts would be scrutinized, and I would have to justify my actions? I felt deflated, I slumped and could hear myself sigh deeply.

 

Checking in all by yourself with no staff helping you out? The whole situation was perplexing to say the least and the scenario was both new and strange to m, which made me feel slightly hesitant but not afraid as such. I pondered for a brief moment, perhaps I should cancel the entire stay and go home again. I turned and glanced at the exit and, to my surprise, I saw the door had no handle on the inside. This didn’t actually make me anxious, perhaps because I could hear an inner voice urging me not to be afraid. I looked at the phone on the wall and after a few minutes of hesitation, I lifted up the receiver. A mechanical voice spoke to me and I listened intently.

 

” What is the reason for you coming here? Please press 1 if you have come here voluntarily. Please press 2 if you have been referred here by your doctor. Please press 3 if you have had an accident or illness without a medical referral. Please press 4 if you have been subjected to a crime. Please press 5 if none of the previous options applies. Please press 6 if you would like to hear the options again.”

 

I pressed number 2 straight away, no hesitation, and the voice appeared again. ”Please enter your age followed by a hash.” I pressed 66 and had to wait for a few seconds before the voice came back again to prompt me. I found things suddenly got harder and I had to do a bit of soul searching in order to provide honest, candid responses to the ten questions. Sure, these questions only required a yes or no answer, but had I really lead a life where the sacred ten commandments had been my moral compass? Of course I had obeyed the law and I saw myself staying within the conventional, socially accepted, ethical boundaries of our society. When I had answered all the questions to the best of my abilities, it turned out I had managed to scrape a total of 66 points together. I was then informed that there was some kind of lower limit of 55 points, but with my high score I had qualified for a check-in into the best area Eternity Hotel had to offer, namely the eastern part of Dilmun’s Garden called the Copse of Remembrance. When I hung up, the clock on the wall said 6.03pm. One of the double doors behind me clicked and then it opened automatically. The sound of an angel choir accompanied by sublime music flooded from the light, which by this point filled the whole corridor I could see stretch out through the open door and I must say I was drawn to the beauty of it all as if some invisible force was pulling me in. Once inside, enveloped in this light, I became aware that the souls of my beloved grandmother and grandfather were embracing me, as did my mother and my father and their hugs were tender and genuinely loving. My God mother smiled at me and touched the top of my head very lightly as I swept past.  I even spotted a couple of my old heroes as I travelled further into the tunnel of light on my way towards the Copse of Remembrance. I was surprised to see Elvis and John Lennon in there. Had they really qualified for a place here? The last thing that swirled through my mind before I entered eternity, was that all the pain and sorrow had left my body and I felt free. The battle for life was over.

Total serenity. Time seemed never-ending, light and beautiful. I understood deep inside that Margaretha was no longer anxious. She had been quite worried lately and my well-being and health had clearly troubled her. But now I could sense she too had found peace, and one day we shall meet again in a world beyond. I do wonder how long eternity really is?

Intervju Varg Gyllander

Vem är du? En liten presentation.

Varg Gyllander med bakgrund som kriminalreporter är tidigare pressekreterare hos Rikskriminalpolisen, numera presschef vid Stockholmspolisen, Han har har därför stor insyn i polisens operativa såväl som strategiska arbete. Varg hittade tidigt sin egen nisch inom svensk kriminallitteratur med serien om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin, som ofta beskrivs som “CSI på svenska”. Den nya tekniken inom brottsutredning och andra aktuella ämnen är vanliga teman i hans berättande, och han har mötts med enorm entusiasm av såväl press som läsare på både den svenska och internationella marknaden. Nyligen har han påbörjat en ny thrillerserie som ligger nära serietidningens berättarstil.

 

Vilken av dina böcker är du mest nöjd med?

Ingen jord den andra lik, som är fjärde delen av fem om kriminalteknikerna Ulf och Pia. Det är en ganska lågmäld historia med ett mycket oväntat slut.

 

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag på något helt annat än krim. En feelgod-roman om en 50-åig man och hans jakt på lycka och kärlek. Det är en historia, som delvis utspelar sig i Thailand, om både en inre och en yttre resa. Arbetstitel är Och aporna bajsade i jacuzzin.

 

Bygger dina böcker på verkliga händelser?

Nej inte på annat sätt än att jag inspirerats av den verklighet jag arbetar i. Däremot återanvänder jag mycket av verkliga miljöer och människor.

 

Vilken är din egen favoritförfattare?

Utan tvekan, Dennis Lehane men även islänningen Arnaldur Indridason ligger bra till.

 

Om du får rekommendera en bok till en av dina läsare förutom dina egna, vilken skulle det bli?

Shutter Island, den smartaste intrigen och bästa miljön. Finns också med titeln Patient 67

 

Vad är ditt första råd till någon som vill skriva en roman?

Ha inte bråttom. Det är bättre att det tar tio år och blir bra, än ett år och mediokert. Andra rådet, om jag får, är att inte göra det för pengar, utan endast för att det är roligt.

 

Nu några snabba frågor med svar att välja mellan. Vad väljer du helst?

 

 Film eller bok?

bok

Tryckt bok, e-bok eller ljudbok? 

Tryckt bok

Deckare eller Romance?

Deckare

Svensk eller engelsk författare?

Svensk

Tack för din medverkan och lycka till med dina framtida projekt.

Vill ni kika på Varg Gyllanders hemsida hittar ni den här.

Moseldalen

Moseldalen #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_standart_thumbnails_0 * { -moz-box-sizing: border-box; box-sizing: border-box; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_standart_thumb_spun1_0 { -moz-box-sizing: content-box; box-sizing: content-box; background-color: #FFFFFF; display: inline-block; height: 90px; margin: 4px; padding: 0px; opacity: 1.00; filter: Alpha(opacity=100); text-align: center; vertical-align: middle; transition: all 0.3s ease 0s;-webkit-transition: all 0.3s ease 0s; width: 180px; z-index: 100; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_standart_thumb_spun1_0:hover { -ms-transform: scale(1.1); -webkit-transform: scale(1.1); backface-visibility: hidden; -webkit-backface-visibility: hidden; -moz-backface-visibility: hidden; -ms-backface-visibility: hidden; opacity: 1; filter: Alpha(opacity=100); transform: scale(1.1); z-index: 102; position: relative; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_standart_thumb_spun2_0 { border: 0px none #CCCCCC; border-radius: 0; box-shadow: 0px 0px 0px #888888; display: inline-block; height: 90px; overflow: hidden; width: 180px; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_standart_thumbnails_0 { background-color: rgba(255, 255, 255, 0.00); display: inline-block; font-size: 0; max-width: 960px; text-align: center; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_standart_thumb_0 { display: inline-block; text-align: center; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_standart_thumb_spun1_0:hover .bwg_title_spun1_0 { left: 0px; top: 0px; opacity: 1; filter: Alpha(opacity=100); } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_title_spun2_0 { color: #CCCCCC; display: table-cell; font-family: segoe ui; font-size: 16px; font-weight: bold; height: inherit; padding: 2px; text-shadow: 0px 0px 0px #888888; vertical-align: middle; width: inherit; word-wrap: break-word; } /*pagination styles*/ #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .tablenav-pages_0 { text-align: center; font-size: 12px; font-family: segoe ui; font-weight: bold; color: #666666; margin: 6px 0 4px; display: block; height: 30px; line-height: 30px; } @media only screen and (max-width : 320px) { #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .displaying-num_0 { display: none; } } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .displaying-num_0 { font-size: 12px; font-family: segoe ui; font-weight: bold; color: #666666; margin-right: 10px; vertical-align: middle; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .paging-input_0 { font-size: 12px; font-family: segoe ui; font-weight: bold; color: #666666; vertical-align: middle; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .tablenav-pages_0 a.disabled, #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .tablenav-pages_0 a.disabled:hover, #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .tablenav-pages_0 a.disabled:focus { cursor: default; color: rgba(102, 102, 102, 0.5); } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .tablenav-pages_0 a { cursor: pointer; font-size: 12px; font-family: segoe ui; font-weight: bold; color: #666666; text-decoration: none; padding: 3px 6px; margin: 0; border-radius: 0; border-style: solid; border-width: 1px; border-color: #E3E3E3; background-color: #FFFFFF; opacity: 1.00; filter: Alpha(opacity=100); box-shadow: 0; transition: all 0.3s ease 0s;-webkit-transition: all 0.3s ease 0s; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_back_0 { background-color: rgba(0, 0, 0, 0); color: #000000 !important; cursor: pointer; display: block; font-family: segoe ui; font-size: 16px; font-weight: bold; text-decoration: none; padding: 0; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 #spider_popup_overlay_0 { background-color: #000000; opacity: 0.70; filter: Alpha(opacity=70); } .bwg_play_icon_spun_0 { width: inherit; height: inherit; display: table; position: absolute; } .bwg_play_icon_0 { color: #CCCCCC; font-size: 32px; vertical-align: middle; display: table-cell !important; z-index: 1; text-align: center; margin: 0 auto; } #bwg_container1_0 #bwg_container2_0 .bwg_gal_title_0 { background-color: rgba(0, 0, 0, 0); color: #CCCCCC; display: block; font-family: segoe ui; font-size: 16px; font-weight: bold; padding: 2px; text-shadow: 0px 0px 0px #888888; text-align: center; }

Anna Karolina

Vem är du? En liten presentation.

Jag har jobbat som polis i Stockholm och Malmö i femton år. Delvis på rånkommissionen där mina första tre böcker utspelar sig. 2015 sa jag upp mig då författarskapet tog fart på allvar.

Anna Karolina är mitt författarnamn. Men utomlands har många länder valt att lägga till mitt efternamn Larsson eftersom det klingar svenskt, och som ni vet finns det vissa föregångare som har banat väg för svensk krim i utlandet.

 

Vilken av dina böcker är du mest nöjd med?

Alla. Men Stöld av babian ligger mig närmast hjärtat eftersom det är min debut. Däremot blir jag ju – förhoppningsvis – bättre och bättre. Man lär sig hela tiden.

 

Vad skriver du på just nu?

Falco – femte delen i Herkulesserien ihop med Mons Kallentoft.

 

Bygger dina böcker på verkliga händelser?

Nej. Jag skriver fiktion men plockar idéer ur verkligheten. Stöld av babian är dock färgad av det som idag platsar under  #metoo.

Min trilogi om polisen Amanda Paller (Stöld av babian, Står dig ingen åter, Förlorat ansikte) är hårdkokta kriminalromaner som skildrar både polisen och den undre världen. Den genomgående nerven i böckerna är Amandas relation med värdetransportrånaren Adnan Nasimi.

Sjusiffrigt är en helt fristående polisthriller där tre kvinnor kidnappar en miljardär.

Falco – kommer i juni 2018.

 

Vilken är din egen favoritförfattare?

Det är svårt att inte bli jävig här. De flesta författare känner ju varandra mer eller mindre. Kanske därför de flesta tipsar om utländska författare då de får frågan? Men jag vill ändå slå ett slag för ett par svenska som sticker ut: Jens Lapidus, Carin Gerhardsen, Simona Ahrnstedt – I’m a sucker for romance. Och Mons Kallentoft och Marcus Lutteman så klart! (Nej, jag är inte alls partisk …)

 

Om du får rekommendera en bok till en av dina läsare förutom dina egna, vilken skulle det bli?

Ghostman, Roger Hoobs.

 

Vad är ditt första råd till någon som vill skriva en roman?

De flesta ger upp efter femtio sidor. Gör inte det!

 

Nu några snabba frågor med svar att välja mellan. Vad väljer du helst?

Film eller bok?

Bok

 

        Tryckt bok, e-bok eller ljudbok?

Tryckt bok.

 

Deckare eller Romance?

Jag älskar deckare – med inslag av romance.

 

Svensk eller engelsk författare?

Spelar ingen roll. Det är kvaliteten/intrigen som avgör för mig, inte miljöerna.

 

Tack Anna Karolina och vill ni kika vidare så kolla hennes hemsida HÄR

Polisanställda som skriver romaner

Jag har noterat hur många polisanställda och före detta polisanställda som ger sig i att skriva romaner och kanske främst spännings/deckare/polisromaner. Det är väl kanske inte så konstigt då polisyrket är en i mångt och mycket skrivande profession. Otaliga är det anmälningar, förhör, promemorior och andra skrivelser vi producerar under vårt yrkesverksamma liv. Att det då blir den genren är kanske inte så konstigt då det är lättast att ”gräva där du står”. Vi har mycket gratis. Vi har bland annat fikonspråket. Jargongen vid fikabordet, i omklädningsrummet och i gruppen där vi lätt dras med utan att alltid tänka oss för på värdegrund och andra gränser. Detta lite med tanke på den debatt som just nu försiggår inte minst i sociala medier. Dessutom har vi yrkeskunnigheten och vi vet skillnaden på gripen, anhållen och häktad till exempel. Något som inte alla författare är så noga med. Vän av ordning säger då att med research kan även andra uppnå samma kunskap. Kanske, men det finns något mer i polisyrket som kommer med åren man jobbar.

En fråga jag försöker belysa i mina romaner är hur yrket påverkar dig som människa. Hur förändras du av det du får se, vara med om och utsätts för. Det kan låta banalt men jag vet att yrket påverkar oss.

Jag tänker nu samla så många författare som möjligt med denna bakgrund och presentera dem och med några korta frågor låta var och en berätta lite om sig själv och sitt författande. Jag har skickat ut ett antal inbjudningar och fått väldigt positivt och uppskattande tillrop från flera.

Jag känner förmodligen inte till alla. Ni som läser detta och ni som är med i intervjuerna skicka gärna förslag till mig. Kanske ni uppmärksammar mig på någon jag missat. Hoppas ni följer intervjuerna och blir intresserade av författarna. Jag tar också tacksamt emot kommentarer och synpunkter. Intervjuerna hittar ni efter hand som jag lägger ut dem, i sidhuvudet under fliken intervjuer.

Allt om skrivande

Intervju i nättidningen Allt om skrivande inför utgivningen av novellantologin Över en fika i Svea rike. Läs den här.

Från Malmö till Kosovo via Tirana

 Onsdagen den 13 juni började strax före klockan 6 på morgonen då jag vaknade upp på Lönngatan i Malmö i sonens lägenhet. Vi hade sedan länge bestämt att jag sista natten innan mina resor till Kosovo, skulle stanna över hos honom. Detta hade blivit något av tradition, att vi två tillbringade min sista kväll I Sverige tillsammans.

Efter att ha kokat mitt morgonkaffe satte jag på TV:n för att se de senaste nyheterna från Makedonien. Jag var under de senaste dagarna hemma lite orolig över utvecklingen där, speciellt som Skopjes flygplats tydligen var utsatt för visst hot från albanrebellerna.

 

Mitt flyg skulle ta mig till Skopje och jag visste att några bolag hade ställt in sina flygningar dit.

Då man på nyheterna inte förmedlade någon information om att situationen förvärrats åkte jag tryggt bussen från Lönngatan till Malmö Central för vidare färd över bron till Kastrup.

 

I god tid gick jag till incheckningsdisken för att av en trevlig danska bli ombedd att kontakta ungerska flygbolaget, Malevs representant på Kastrup. Efter bara några minuter dök en dansk man med stort burrigt hår upp. Han visade sig vara Malevs representant. Han förklarade för mig att p.g.a. krigsaktiviteter i området var luftrummet över Makedonien stängt för civil trafik och hänvisade sedan till paragrafen om force majoure. Jag frågade vad han föreslog och berättade att jag var tvungen att vara i Kosovo under nästkommande dag då jag arbetade som polis för FN där. Han rådde mig att försöka hitta någon som kunde flyga mig till Pristina och föreslog mig också att prata med SAS informationsdisk.

 

Bra förslag tänkte jag och begav mig glad i hågen dit endast för att mötas av beskedet att några lediga platser på något av de bolag de sålde biljetter till inte fanns. Detta inkluderade Swissair och Austrian Air. Det fanns någon biljett i första klass som skulle kosta mig ca 6000 kronor. Detta tyckte jag dock inte var något alternativ varför jag kom att tänka på det lilla slovenska bolaget Adrian Air. Gick till deras kontor och möttes av en mycket trevlig man som visade sig vara alban. Några platser fanns dock inte men han kläckte idén att låta Malev flyga mig till Tirana i Albanien och sedan hyra någon som kunde köra mig till Kosovo. Jag funderade och tänkte att det ju faktiskt inte kunde vara så långt så det skulle kanske kunna funka. Glad över denna genialiska idé stegade jag tillbaka till mannen med hårburret och frågade honom om detta var möjligt. Visst sade han och lät en sekreterare på kontoret boka om biljetten.

 

Puh, skönt tyckte jag då ordnar det sig ju och jag kommer ner som planerat. Såg att det var ca 40 minuter kvar tills planet skulle gå och stegade iväg mot avgångshallen. Efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen gick jag igenom det mesta av Kastrups avgångshall innan jag var framme vid gaten. Naturligtvis var denna i den helt motsatta änden av den stora flygplatsen varför jag fick tillfälle att se allt sevärt på Kastrup under min långa promenad. Nåja, väl kommen till gaten dök mannen med hårburret upp igen och kom fram till mig och frågade efter mitt boardingkort. Han fick det och sade att han tänkte bjuda mig på resa i förstaklass som kompensation för mina problem. Jag tackade så hjärtligt och tänkte att det var ju en hyvens kille.

 

Strax var det dags att borda planet och jag kom att sitta längst fram med ett draperi bakom min stolsrad vilket utgjorde gränsen till 1:a klassens passagerare vilket var lika med mig själv. Jag kom alltså att sitta ensam här och hade under flygningen till Budapest en egen betjänt som servade mig med allt jag önskade under resan. Först frågade han om jag ville ha något att dricka innan maten och eftersom jag stressat en hel del under morgonen med att ordna allt och därför blivit ganska varm bad jag om en öl. Den kom med en gång och strax därpå en varm ansiktsduk med mentol ångande över mitt trötta och varma ansikte. Nu kände jag mig verkligen lyxig och jag tänkte att äntligen har jag hamnat rätt här i livet.

 

Detta följdes av kallskuret med bröd därtill. Jag fortsatte också med ytterligare en kall öl. Det smakade ljuvligt. Så fort jag lagt ner besticken efter att ha ätit fruktsallad till efterrätt kom han med kaffe och frågade om jag ville ha cognac eller likör. Jag funderade någon sekund eftersom klockan trots allt inte var mer än 11.00 på förmiddagen men unnade mig ändå till slut en cognac till detta goda kaffe med en chokladpralin till. När detta var klart kom min betjänt och berättade att han hade blivit informerad om mina problem och sade sedan att han redan i mitten på 80-talet flög med Malev till Tirana i Albanien som enda bolag utifrån. Landet var då nära lierat med Kina och helt isolerat. Det fanns knappt vägar och bara enstaka bilar som mestadels var partiapparatens. Hua tänkte jag, hoppas att de hunnit bygga lite vägar nu och att det finns fler bilar. Det är ju ändå bara ca 10 år sedan kommunistregimen föll. Avslutningsvis önskade han mig lycka till och gav mig ett par miniatyrflaskor whisky som han sade att jag möjligen kunde ha nytta av under färden från Tirana till Kosovo. Jag tog fundersamt emot dessa och började undra vad jag egentligen gett mig in på.

 

Slutligen landade vi i Budapest och jag tog adjö av min betjänt och lämnade planet. I transithallen bokade jag in mig på flighten till Tiran och såg att jag hade ca. 1 timme att vänta tills avgång. Jag gick runt lite i butikerna i transithallen endast för att konstatera att saker och ting inte är så billiga längre på flygplatsernas s.k. tax free shops. Dom är ju för övrigt inte tax free längre. Snacka om att det var bättre förr.

 

Strax före klockan 13.00 var det dags att stiga ombord på nästa flight. Mycket folk trängdes och nu hade jag hamnat fel kände jag. Ingen förstaklass här inte utan trängas i economy class som vanligt. Farligt att känna på det ljuva livet. Man får fort vanor. Jag hamnade dock vid vingen där det bara är 2 säten i bredd på varje sida eftersom nödutgångarna är belägna här.  Jag fick sitta själv och hade ingen bredvid mig så jag slapp i alla fall att trängas. Vi lyfte och väl på marschhöjd blev det mat igen. Denna gång 2 sandwichar med kött och grönsakspålägg. Ett glas kallt vitt vin smakade bra därtill. Jag avböjde kaffe med tanke på förväntad tillgång till toalett framöver.

 

Slutligen började inflygningen över Albanien. Vi tog en gir ut över medelhavet och kustremsan såg underbar ut med milsvidda sandstränder. Lite längre inåt land reste sig majestätiska berg. Vi tog mark och taxade in på en mycket liten flygplats med medelhavspalmer längs stationsbyggnaden. Ute på trappan till flygplanet slog en enormt tryckande värme emot oss. Jag var iklädd kavaj, skjorta med slips och ljusa byxor och jag kunde omdelbart känna svetten börja rinna. Tanken for igenom mitt huvud att förmodligen finns det här inga bilar med aircondition så bilfärden kan bli varm och svettig. Om jag bara visste vad som väntade mig.

 

En gammal buss förde oss från flygplanet in till terminalen. Vi blev anvisade en ankomsthall som snabbt fylldes till bredden då den uppenbarligen inte var dimensionerad att ta emot så många som vi var. Folk i en enda röra och en byråkrati för att komma in i landet som förde mina tankar tillbaks till 60-talet när jag reste genom dåvarande Öst-Tyskland. Massor av människor försökte samtidigt komma fram till de två passkurer som var öppna. Väl framme där visade det sig att man måste fylla i ett litet kort med personuppgifter och syftet med vistelsen i Albanien. Jag frågade var man fick dessa kort ifrån och blev upplyst – ”Av mig”. Jag tackade och tog emot ett kort och gick till ett litet bord och började fylla i. Nytt köande för att försöka komma fram igen. Väl framkommen visade det sig att jag måste fylla i ytterligare ett identiskt kort, men denna gång med grönt tryck på. På fråga varför, blev jag upplyst om att det ena skulle de behålla vid inresan, och det andra skulle lämnas då jag lämnade landet. OK sa jag och fick ett kort med grön förtryckt text. Fyllde i även detta och kom så småningom fram till pärleporten, d.v.s passkontrollanten. Hon synade mitt pass minutiöst och frågade om mitt syfte med resan. Höll på att säga att det framgick av de båda korten jag nyss fyllt i och överlämnat, men bet mig i tungan och sade att jag bara var på transitresa och skulle vidare till Kosovo. Hon frågade hur jag tänkte ta mig dit jag svarade med taxi eller privatchaufför. Hon riste lätt på huvudet, tittade på mig som om jag inte var klok, smackade en stämpel i mitt pass och sade att det kostade 10 dollar. Jag har inga dollar sade jag och hon fortsatte att anteckna, varför jag trodde hon gav upp försöket att få pengar av mig.

 

Då hon lämnat tillbaks mitt pass började jag trängas mot utgången men blev omedelbart anvisad av en uniformsklädd polis att gå mot ytterligare en lucka och anmäla mig. Jag gjorde detta och en enormt sur kvinna började åter avkräva mig 10 dollar. Då jag på nytt upprepade att jag inte har dollar utan bara tyska mark svarade hon snabbt 25 tyska mark. Jag fiskade upp en femhundramark-sedel i hopp om att hon inte kunde växla denna. Hon slängde sig ner i en låda och började gräva och lyckades slutligen få fram 475 mark som hon gav mig tillbaka.

 

Väl utkommen i vänthallen fick jag tränga mig igenom massor av folk som tydligen på alla sätt försökte göra affärer och erbjuda utlänningar tjänster. Inte minst olika former av taxichaufförer slet i mig. En av dem viftade med ett id-kort med foto på där det också stod skrivet TAXI. Han påstod att han var auktoriserad taxichaufför och han frågade på knackig engelska vart jag skulle. Jag svarade Kosovo och Gniljane och frågade om han visste var det låg. Han nickade och sade OK 700 mark. Det är för mycket svarade jag och erbjöd honom 500. Går inte, many problems you see svarade han. Vadå för problem? You see the road over the mountains, many problems, will take 8 or 9 hours, many problems. Ojdå tänkte jag, vad har jag gett mig in på? Men det fanns liksom ingen återvändo utan jag erbjöd honom 600, annars skulle jag se mig om efter någon annan. OK sade han och tog min väska bara för att överlämna den till en svarthårig kille i 12-13 års åldern. Denne lade in min väska i en stor men ganska gammal Mercedes av den större modellen och sträckte fram sin hand. Jag hade inga mynt och kunde därför inte ge honom något.

 

Taxin var stor och jag satt kungligt i baksätet. Klockan var ungefär 3 på eftermiddagen då vi lämnade flygplatsen. Chauffören som hette Farim (tror jag i alla fall, han sade åtminstone något liknande) kunde hjälpligen göra sig förstådd på engelska. Vi for ut från flygplatsområdet och nästan omedelbart stannade han vid en mack och fyllde bilens tank med diesel. En gammal man som gick i bara strumplästen kom fram mot bilen och Farim presenterade honom som sin far. Farim pekade också på en lund ute på åkern, bakom macken, där det låg ett hus. Han sade att detta var hans hus. Om han, fadern eller någon annan förestod macken blev jag aldrig klar över men Farim betalade och fadern önskade oss lycklig resa, det förstod jag.

 

Efter att ha åkt bara någon kilometer svängde Farim in mot ett skjul vid vägkanten där en bil stod parkerad. Runt bilen fanns ett antal män inbegripna i en livlig diskussion. Farim stannade bilen nära skjulet, for ut och började diskutera och gestikulera. Jag hörde ordet Gniljane nämnas. Därefter fick han tag på en slang från en kompressor och pumpade höger bakhjul som tydligen hade för lite luft. Vi for sedan raskt vidare och Farim frågade om jag hade något emot att han stannade till 5 minuter hos en vän som bodde i närheten. Jag blev tveksam men ville inte säga nej, så jag sa att 1 minut är OK men att vi sedan måste iväg snarast eftersom jag var angelägen att så fort som möjligt komma till Gniljane. OK sade han och efter någon kilometer svängde han av den ganska fina raka asfalterade vägen. Vi for in på en liten grusväg kantad av de små stenhus som är så typiska för Balkan. Inget hus ser helt färdigt ut men ligger ofta i väldigt gröna och lummiga omgivningar, ofta med vinrankor upphängda i spaljéer över gångar fram till husen. Slutligen längst in på gatan stannade Farim vid ett enormt fint vitrappat hus, med mur runt om och en låst gallergrind. Huset var inget dussinhus utan vittnade om att någon med mycket pengar bodde där. Han öppnade sin bildörr och ropade ett namn. Han tutade också och strax kom en man ut på avsatsen på husets ovanvåning. Farim pratade med honom genom grinden och mannen stod kvar på avsatsen som var kantad av stora fina keramikkrukor med stora växter i. Åter igen nämndes Gniljane och Kosova (albanernas stavning av Kosovo). Jag förstod inte mer av vad som sades. Farim berättade sedan att vännen arbetat flera år i Gniljane.

 

Efter ganska exakt en minut for vi vidare och jag berömde Farim för att hålla tiden på en minut. Det här med att passa tider är annars inget som är speciellt kännetecknande eller vanligt här nere. Här kommer man när man kommer oavsett när man bestämt. Han skrattade och sa att det var jag som bestämde. Allt verkade lugnt och tryggt. En falsk trygghet skulle jag bli varse mindre än 12 timmar senare. Hade jag haft kunskapen jag har idag när vi lämnade flygplasten hade resan nog känts annorlunda. Emellertid satte Farim fart på den asfalterade vägen som låg alldeles raklång framför oss. Han kallade den highway fast den var i kvalitet som en mindre asfalterad väg hemma i Sverige. Det fanns dock inte mycket trafik på vägen och de bilar vi mötte var ytterst få. Efter någon mil svängde Farim av och in på en mindre väg. Efter en stund nådde vi fram till vad som förmodligen kan kallas en flod. Vägen var nu sämre och grusbelagd. Den var dock fortfarande tämligen jämn. Bergen började torna upp sig framför oss och längs flodkanten var militärfordon och en massa soldater uppenbarligen i färd med att bygga en väg. Farim berättade för mig att det var KFOR och amerikanerna som var på plats och byggde vägar i riktning mot Kosovo och Makedonien. Jag tänkte då att det nog inte vara så hiskeligt långt till gränsen om man redan här förbereder vägar dit. Det kändes också tryggt att veta att KFOR var närvarande. Landet måste ha ändrat sig mycket sedan kommunistregimen föll ihop även här. Jag kom ihåg det jag lärt mig om Albanien tidigare, att det var ett mycket slutet land och nära bundsförvant med Kina, och inte med Sovjet som de andra Östeuropeiska länderna under deras kommunistregimer. Jag erinrade mig också att landet styrdes av en man vid namn Enver Hoxha under kommunisttiden. Han höll om möjligt sitt folk, i ännu hårdare tyglar än man lyckades med i de andra kommunistländerna. Landet var efter vad som sades nästan på medeltidsnivå standardmässigt under hans regim. Bilar och vägar var för honom inget prioriterat område.

 

Farim berättade att hans far jobbat för Hoxha som chaufför och att han själv också började arbeta som chaufför för partiapparaten för 15 år sedan. Han hade dock under de senaste 10 åren kört taxi. Jag förstod att det var ca 10 år sedan kommunistregimen föll i Albanien. Jag frågade Farim vad för politiskt styre man hade i Albanien nu och han berättade att det var en socialistisk regim bestående av socialdemokrater och kommunister. Jag berättade för honom att det var samma situation i Sverige och frågade honom om han tyckte det var bättre nu. Han tvekade och sade att folket är mycket fattigt och att hans far t.ex. hade 50 tyska mark i månaden i pension. Farim menade också att detta inte räckte till att klara sig på och jag frågade honom om han tog hand om sin far. Jo, svarade han vi lever tätt ihop i familjer här i Albanien och hjälper och stöttar varandra. Han sade också att denna körningen till Kosovo skulle ge honom möjlighet att vara ledig ett par dagar men att han normalt annars jobbade varje dag. Snabbt tänkte jag ut att den betalning Farim skulle få för att köra mig till Gniljane i Kosovo motsvarade faderns pension under ett år.

 

Snart närmade vi oss det som skulle visa sig vara den första polis checkpointen. En polisbuss stod uppställd vid sidan av vägen med ett gäng poliser stående runt omkring. Vägskyltar sa också, som jag tydde det, att det var kontrollpunkter för polisen och några bockar var uppställda på vägen. De stängde dock inte vägen helt utan det gick att köra igenom. Farim saktade in, vinkade till poliserna som vinkade oss igenom utan att stoppa oss. Jag tänkte inte vidare på detta. Detta var något som sedan skulle upprepas vid fyra eller fem tillfällen ytterligare under färden. Efter någon mil hörde jag sirener närma sig bakifrån. Först körde en barhuvad motorcykelpolis förbi oss tätt följd av en polisbuss, möjligen samma buss som vi passerat tidigare. De försvann sedan in i en by längre fram och jag såg inte till dem mer.

 

Det var strålande sol och värmen ï bilen var hög. Farim hade dock nästan alla rutor helt nerhissade så det fläktade för att inte säga blåste skönt i ansiktet på mig. Jag hade som sagt rest i kavaj och slips. Kavajen hade jag slängt bredvid mig i baksätet men jag kände nu att jag måste lägga även slipsen. Jag frågade Farim om han var törstig och sade till honom att om han stannade vid någon affär eller kiosk skulle jag köpa dricka åt oss. Visst sa han, om en stund. Jag lutade mig bakåt i sätet och vilade en bra stund. Jag tittade upp då vi körde in i en liten by som visade sig ligga precis innan vägen började slingra sig upp i bergsmassiven. Farim svängde in vid något som liknande en bar eller restaurang. Han frågade om jag fortfarande var törstig och jag nickade. Vi gick in, satte oss vid ett litet fyrkantigt bord för fyra och Farim frågade om jag ville äta något. Jag som hade ätit på flyget tackade nej men beställde in både Coca-Cola och mineralvatten. Farim beställde vatten och spagetti med fyra köttklumpar därtill. Snabbt åt han upp detta och servitrisen kom fram med en plastpåse som innehåll smörgåsar åt honom. Jag började fundera igen på vad för resa vi gett oss ut på. Det kändes som en Magical Mystery Tour på något sätt. Jag kände att jag hade ingen koll på vad som väntade eller hur länge denna färd egentligen skulle pågå. Det började kännas lite hisnande, detta att inte ha fullständig kontroll över situationen. Nåja, det fanns ingen återvändo. Jag ville bjuda Farim på maten och när jag tog efter plånboken för att betala sade han No No. Detta ingår i resans pris. Han betalade med en hög albanska sedlar. Jag frågade vad det mostvarade i tyska mark och han sa ungefär 10. Jag började alltmer gilla Farim och jag kunde märka att han uppenbarligen var en mycket god och skicklig chaufför.

 

När vi satt i bilen igen och färden fortsatte frågade jag honom om han hade familj. Javisst svarade han, har fru och tre barn, två söner och en dotter. De är 6, 4 och 3 år gamla. Han berättade också för mig att han jobbat några månader i Grekland men att han inte kunde fortsätta därför att hans språkkunskper var alltför begränsade.

 

Vägen började nu slingra sig allmer uppför branter mot bergsmassiven. Vägen blev allt mindre också och på sina ställen enormt gropig. Jag reflekterade dock över att naturen här i Albanien var mycket renare än i Kosovo. Inget skräp låg utslängt i naturen och längs dikeskanterna som jag var van vid från Kosovo. Farim sa att nu har vi many problems framför oss. Vägen över bergen är mycket svår fortsatte han. Jag blev snarrt varse hur rätt han hade. Vissa sträckor gick det inte att köra i mer än 20-30 km i timmen. Ibland hade vägen rasat ner och bara en smal remsa återstod att köra på och nedanför hissnande stup som tycktes oändliga. Det var inte tal om några skyddsräcken eller andra säkerhetsanordningar. Det var inte heller tal om att luta sig tillbaka och vila under färden. Njurbälte hade behövts så som det emellanåt hoppade och skakade i bilen på grund av det dåliga och ojämna underlaget. Efter första berget kom vi åter ut på en mer normal platå. Här stannade Farim vid ett hus och bredvid fanns ett stenbygge med sipprande vatten där Farim fyllde sina vattenflaskor. Jag passade på att sträcka på benen och tittade ut över den enorma bergsmassiven och tänkte på hur vackert det var här. Vi såg inga andra människor men två små lastbilar vi tidigare kört om passade på att passera oss igen. Klockan var nu ungefär fem på eftermiddagen och jag undrade hur långt vi egentligen hade kvar. Farim förstod uppenbarligen inte när jag frågade honom om avstånd eller så ville han inte förklara för mig för att inte oroa mig. Jag blev emellertid aldrig klok på hur långt vi hade kvar men resan hade egentligen bara börjat.

 

Klockan var ungefär 6 på kvällen när vi åter satte oss i bilen och fortsatte vår färd, för mig in i det okända. Jag satt hela tiden i bilens baksäte på högra sidan. Detta gjorde att jag hade bra utsikt framåt samtidigt som jag kunde sträcka ut mig över hela sätet när benen höll på att somna. På nytt frågade jag Farim hur långt vi hade kvar. Denna gång försökte jag få sträckan i form av tidsangivelse i ställlet för i avstånd. Det gick bättre. Då jag undrade om vi hade en timme kvar till gränsen skakade han på huvudet och jag lade genast till ytterligare en timme och frågade om två timmar räckte. Han funderade lite och sa ”Maybe a little more”.

 

Färden gick nu på slingrande serpentinvägar, uppför berg och nerför berg. Precis som tidigare var vägen på sina ställen så dålig att jag knappast ville kalla det väg. Trots detta mötte vi vid ett par tillfällen några större lastbilar som segade sig upp och ner längs de slingrande stigarna. Jag var förundrad att det över huvud taget gick. Vi kom så småningom ut i ett mera platt landskap och Farim sa något på engelska som jag måste ha missuppfattat. Jag tydde det som att vägproblemen nu var över och under någon kilometer tycktes vägen stadigt förbättras. Sedan blev den emellertid ännu sämre och jag förstod sedan att det var denna sträcka Farim pratat om som skulle ge oss ”many problems”. Trots allt höll bilen och vi tog oss igenom flera mil på denna tvättbräda. På sina ställen försökte man göra reparationer. Bl.a. gjöt man en kantmur för att hindra den röda grusen på slänterna att rinna ner på vägbanan. Vi såg folk som stod med handverktyg och gjorde detta arbete. Man spikade formar och blandade cement för hand. Det är många mil som ska restaureras och man gjorde några meter åt gången. Jag funderade på vilken generation som skulle få denna vägsträcka klar. Landet är uppenbarligen mycket fattigt och saknar med all sannolikhet någon maskinpark att tala om.

 

Landskapet var dock bedårande och uppe på en bergsplatå låg en vit stenkyrka med ett kors på kyrktaket. Jag frågade Farim vilken religion man tydde sig till i Albanien. Jag visste ju att de flesta Kosovoalbaner är muslimer. Farim svarade att det fanns mycket muslimer också i själva Albanien men att det också fanns katoliker och just i denna bergsby var man företrädesvis katoliker.

 

Efter ytterligare någon timmes färd öppnade sig ett platt landskap nedanför oss då vi kom på bergsvägen och rundade slutet på bergssluttningen. Nedanför oss låg en långsträckt sjö och vid bortre ändan av sjön kunde jag se en stad. Farim sa att staden hette Kukes och efter denna var det ungeför 30 kilometer kvar till gränsen. Åt söder sträckte sig ett stort bergsmassiv med snöklädda toppar. Detta var gränsen mot Makedonien och på andra sidan finns de platser där det nu pågick strider mellan albaner och makedonska soldater. Denna konflikt som var den direkta anledningen till mitt äventyr i Albanien.

 

Det skulle dock visa sig att det var tidsmässigt ganska långt kvar för oss innan vi nådde fram till Kukes. Vi körde längs slingrande vägar längs bergssidan. Så småningom kom vi ner över en bro med ett vattendrag som rann ut i sjön som vi nu hade på vår vänstra sida. Minnesstenar över stupade UCK soldater fanns lite varstans längs vägen ju närmre vi kom Kosovo-gränsen. Liknande minnestenar eller rättare sagt gravvårdar finns också på många platser längs vägarna i Kosovo. Vissa byggs upp som inhängnade minneslundar med mäktiga stenmonument över de stupade. Här ligger alltid stora kransar och blommor vilket visar att folket inte glömmer sina hjältar. Åt höger  sträckte sig det mäktiga snöklädda berget mot Makedonien. Farim sade att Kukes var en vacker stad men han måste ha menat att den låg vackert för något liknande har jag aldrig tidigare skådat. Jag är ändå van vid hur städer och byar ser ut på Balkan.

 

Vi körde in i staden som faktiskt till en del bestod av flerfamiljshus, en del ganska höga. Mycket folk var i rörelse och då vi kommit in i något som jag uppfattade som centrum, stod poliser mitt i vägen och spärrade för vidare färd på genomfartsleden. Farim svängde runt sin Mercedes och vi letade oss igenom små gator för att försöka komma runt och ut på andra sidan. Vi kom till en stor öppen plats som kan betecknas som ett kullerstensbelagt jättetorg. På torget var massor med människor samlade, mest ungdomar. Jag hörde dem skrika slagord och vifta med Albanska röda fanor. Farim rundade skickligt torget och lyckades manövrera bilen genom folkmassorna. Vi kom in i ett bostadsområde med flerfamiljshus i 4 – 5 våningar som var den värsta misär jag någonsin skådat. Husen saknade totalt färg. De flesta fönsterrutor var sönderslagna och hålen täcktes i bästa fall av wellpapp eller plast. Det fanns dock balkonger vid en del lägenheter. På flera av dessa hängde tvätt på tork och  vittnade om att folk bodde där. Smutsiga barn lekte bland sopor och avfall utanför husen. En ko stod och åt ur en soppåse som den hade lyckats få ut ur en soptunna.

När Farim sakta körde genom detta område stannade folk upp, gick fram vid vägkanten och tittade på oss. Jag tänkte stilla att här skulle jag aldrig våga gå av och promenera och funderade på om jag skulle låsa bildörrarna. Jag kände mig eländig och kunde inte släppa tanken på att detta var Europa år 2001.

 

Det tog en stund innan Farim hittade ut och han fick vända en gång då vi kom in på en gårdsplan där vägen slutade. Så småningom hittade han dock rätt igen och vi var åter ute på genomfartsleden. Färden fortsatte ut ur staden och mörkret började komma nu. Efter att ha passerat några nya byar upptäckte vi en polis i uniform som stod vi vägkanten och liftade. Farim frågade om jag hade något emor poliser. Jag hade ännu inte talat om för honom att jag var polis från Sverige utan bara sagt att jag var FN anställd svensk.

–  Nej, jag har inga problem med polisen, svarade jag.

Han frågade om jag hade något emot att skjutsa polismannen.

–  Nej det är OK svarade jag, och Farim stannade.

 

Det visade sig att polismannen jobbade som gränspolis vid gränsen ca fem kilometer längre fram. Han liftade till jobbet. Jag tänkte att gör han det varje dag måste han vara sen till jobbet för det mesta med tanke på frekvensen av passerande bilar. Fartim och polismannen diskuterade något. Jag uppfattade vissa ord och förstod att det var problem vid gränsövergången. Farim förklarade sedan för mig att han förmodligen inte skulle tillåtas att köra in i Kosovo. Jag frågade varför och han svarade att han hade inget pass. Han trodde att det skulle räcka med ett id-kort.

 

Jag började själv prata med polismannen eftersom jag vet att med rätt kontakter kan många undantag göras från regler här nere. Jag presenterade mig som poliskollega från Sverige och frågade om det fanns möjlighet till någon form av tillfälligt tillstånd för Farim att köra mig vidare in i Kosovo. Njaaa svarade han, det är inga problem att få lämna Albanien, men han trodde inte att gränspoliserna i Kosovo skulle släppa in honom utan pass.

 

Vi nådde gränsen vid niotiden på kvällen efter 6 timmars bilresa genom ett vackert med fattigt Albanien. Vi stannade vid den Albanska gränsstationen och Farim bad mig sitta kvar i bilen. Han och polismannen gick ur och efter en stunds diskuterande med andra gränspoliser kom Farim tillbaka. Jag frågade om det var några problem och han svarade inte än så länge. Bommen framför oss höjdes och Farim körde fram några hundra meter till gränsstationen in i Kosovo. Här stod en vit FN-buss och den av mig så välkända röd vita polisbilen som vi använder i Kosovo och som vi också kallar för Coca-Cola-bilar. Farim började diskutera med ett par civilklädda tjänstemän. Efter en stund kom han tillbaka och sade att det var problem, de ville inte släppa in honom. OK, sa jag och steg ur bilen. Jag talade om för tjänstemännen vem jag var och frågade om de hade något förslag på hur vi skulle lösa problemet. Jag fick till svar att det inte var några problem för mig, men att de inte kunde släppa in Farim. Detta var ju trots allt en internationell gräns och Farim saknade pass. En av tjänstemännen föreslog att jag skulle betala Farim för resan till gränsen och sedan gå över gränsen och ta en Kosovo-taxi på andra sidan. Det var mörkt och inga andra passerade gränsen, varför jag snabbt tänkte att det finns säkert inga taxibilar vid gränsen eftersom det inte verkar passera särskilt många människor. Jag var van vid gränsen mellan Kosovo och Makedonien där det hela tiden är långa köer av fordon och människor som väntar på att få passera.

 

Nej, det är inget bra alternativ för mig , svarade jag och efter ytterligare en stunds diskuterande erbjöd sig en av tjänstemännen att köra mig från gränsen till Gniljane. Han ville ha 250 tyska mark för det. Jag menade att jag hade ett avtal om att bli skjutsad från Tirana till Gniljane för 600 mark och menade att i så fall fick de två chaufförerna själva göra upp om fördelningen av dessa pengar. Den diskussionen ledde dock ingen vart och till slut sa jag till min taxichaufför: ”Du har gjort ett strålande jobb, kört bra och säkert med mig på mycket dåliga vägar och har på ett säkert sätt tagit mig till gränsen. Jag erbjuder dig 500 mark för detta”. Jag tänkte på hans familj och att han gärna ville ha några dagar ledigt som omväxling efter denna körningen. Jag visste också att han var tvungen att hyra in sig någonstans för natten eftersom han inte hade möjlighet att köra tillbaka över bergen under mörker. Farim sken upp och tackade mig så hemskt mycket och önskade mig lycka till i livet. Jag gillade Farim och har flera gånger efter detta möte tänkt på honom och hur han har det. Med senare kunskap funderade jag också på hur mycket av dessa pengar han egentligen själv fick behålla.

 

Därefter kom jag överens med den andre att han skulle få 200 mark för att ta mig till Gniljane. Han antog erbjudandet, och min kabinväska som var mitt enda bagage, packades in i baksätet på en svart Audi 80. Själv satte jag mig på passagerarsidan fram. Remzi som nu blev min chaufför backade ut och körde fram till bommen som utgjorde gränsen in till Kosovo. En FN- polis från Ryssland arbetade som gränsvakt. Han tittade in i bilen kollade mitt FN-id-kort och sade till Remzi: ”Ta nu denna gentleman på ett säkert sätt till Gniljane”. Remzi nickade, samtidigt som ryssen förklarade för mig att han kände min chaufför som en mycket skicklig förare. Senare förstod jag att det måste vara med ryska mått mätt. Remzi satte full fart på Audin i den mörka natten och sade att vi borde kunna nå Gniljane på ca en och en halv timme. Asfalten framför oss var kolsvart utan några markeringar eller målade linjer. Allt annat var också svart. Inte en stjärna syntes på himlen. Trots detta höll Remzi sökert 100 kilometer i timmen på den jämna men ibland ganska krokiga vägen. Vi var inte heller ensamma och till skillnad från i Albanien fanns det en hel del andra bilar på vägarna här. Ganska omgående nådde vi till Pritzren. En tämligen stor stad i sydvästra Kosovo. Denna provins kontrolleras av främst tyska KFOR-soldater.

 

Precis som i albanska Kukes var det här stopp på genomfarten varför Remzi fick köra en omväg på småvägar genom staden för att slutligen komma ut i andra änden. Här stannade Remzi på en bensinstation och fyllde upp tanken. Den gamle mannen som förestod bensinstationen fick för sig att jag var amerikan och kom fram och prisade mig för att ha räddat Kosovo. Han tog i hand när vi lämnade och vinkade när vi körde vidare.

 

Färden gick nu raskt vidare i riktning mot Gniljane. Plötsligt kom vi in på ett vägavsnitt där vägbeläggningen mest bestod av djupa hålor. Remzi försökte styra undan de djupaste, samtidigt som han försökte bromsa ner hastigheten. Han lyckades emellertid inte undvika ett stort hål utan bilens vänstra hjulpar slog hårt i. Därefter gick bilen på sock. Han lyckades dock få stopp på den innan vi for av vägen. Då vi båda gick ur kunde vi konstatera att vänster framhjul var helt sönderslaget och bilen stod på fälgen. Remzi slängde sig in i kofferten och började leta efter domkraften. Han insåg snabbt att den saknades för i nästa sekund stå mitt på den mörka vägen och stoppade förbipasserande och han frågade nog om det var någon av dem som hade en domkraft som passade till Audin.

 

Efter bara några minuter fick han napp och en man hjälpte honom och snart var ett nytt framhjul påmonterat. Jag undrade i mitt stilla sinne om det var ett sådant hjul vi normalt har som reserv i Sverige och som man bara kan köra sakta en kortare sträcka med. Förmodligen var det dock inte det för när färden fortsatte gick det lika fort som innan. Jag vill inte påstå att alla kör på detta sätt här, men det är nog mer regel än undantag att man är ganska vårdslös i trafiken. Jag har under mina månader här sett dom mest fasansfulla trafikövningar man kan tänka sig. Omkörningar i kurvor och backar utan sikt och andra liknande ”stolleprov”. Så är också trafiken åtminstone för närvarande den största risken man utsätter sig för här nere.

 

När klockan var ungeför 10 på kvällen nådde vi staden Urosevac som ligger längs med den stora vägen som faktiskt har ett europavägnummer och  går mellan Pristina och Skopje. Staden heter också Ferizaj vilket är den albanska benämningen. Städerna i Kosovo har som regel två namn, ett serbiskt och ett albanskt. Sedan kriget och efter det att de flesta serber lämnat Kosovo, kan man på de flesta vägskyltar endast läsa det albanska namnet eftersom det serbiska i regel är övermålat. Urosevac/Ferizaj utgjorde ett av huvudmålen för Natos bombningar av Kosovo under 1999. Detta eftersom det fanns strategiska serbiska anläggningar i och kring staden. Liksom de flesta andra städerna i Kosovo är dom idag överbefolkade och övertrafikerade. De är helt enkelt inte dimensionerade efter det antal människor och bilar som nu finns där. Det innebär stor trängsel, inte minst på gatorna där både fordon av alla de slag och fotgängare ska samsas.

 

Huvudgatan genom staden är fylld av hålor och man får kryssa fram sakta för att inte slå sönder bilen. Således körde Remzi betydligt saktare här och vi hade så småningom passerat igenom staden. Jag började känna mig hemma nu eftersom Urosevac/Ferizaj ligger i den region där jag arbetar och jag kände således till både staden och omgivningarna vilket började kännas tryggt.

 

Över bergen i söder började ett ljussken lysa upp himlen. Dessa berg utgör gränsen mot Makedonien varför jag först tänkte på att det var ljus från kanoner och att striderna på nytt blossat upp i bergen. Ganska snart förstod jag dock att det var ett åskväder som drog över och längs med bergen. En annan tanke som slog mig när vi åkte mot Gniljane var det stora antalet firmor längs vägen som saluför trädgårdsskulpturer. Det är förunderligt hur man har hittat just denna nisch och jag undrar hur många pjäser man egentligen säljer. Jag har i Kosovo knappt sett vad man i Sverige kan kalla en trädgård. Gräsmattor existerar i princip inte här. Då har jag bättre förståelse för den företagsidé som många anammat här nämligen att sätta upp biltvättar. Överallt längs vägarna kan man se små hemmagjorda skyltar som säger AOTO LERJE vilket betyder biltvätt. Det hela består i en plan yta bredvid vägen eller vid uppfarten till ett hus där man satt ut en högtryckstvätt. För några mark erbjuder man sig att tvätta bilen. Som sagt bilparken är tät här och med tanke på den höga arbetslösheten, förundras man över den mycket höga standard man har på bilarna här nere. Man ser de dyraste BMW, Mercedes och Audi-bilarna rulla runt på vägarna. Då det oftast är grusvägar blir bilarna fort smustsiga varför idén med biltvättar säkert är bra.

 

Strax norr om Urosevac/Ferizaj ligger den stora amerikanska militärbasen Bondsteel. Denna bas som fortfarande är under upp- och utbyggnad lär vara den största bas amerikanerna byggt sedan Vietnamkrigets dagar. Den är enorm och ligger på höjderna längs med vägen mot Gniljane. Det påstås att man håller på att anlägga en flygplats inne på området, så stor att man ska kunna ta ner de största amerikanska militärplanen. Själv har jag varit inne på Bondsteel vi två tillfällen hittills. Det var när jag lämnade och hämtade en svensk kollega på deras Mash-sjukhus. Detta sjukhus som består av en stor tältstad är enormt imponerande med den allra senaste medicinska utrustningen. Detta vittnade min kollega bland annat om efter att ha blivit skiktröntgad eftersom han besvärats av kronisk huvudvärk en längre tid. Att det finns en McDonald-restaurang och en 18 håls golfbana inom denna anläggning får väl anses som tämligen självklart. Anläggningen kan närmast betraktas som en stad, med allt från biograf till egen stads/linjetrafik med buss, inom dess gränser. Området vaktas noga och det hela är inhängnat med dubbla rader taggtråd som också är upplysta. Trots detta lyckades i våras en person som satt på Bondsteels fängelse att rymma. Denna fånge var en av de män som greps för bomdådet tidigare i våras då en buss med serber eskorterad av svenska KFOR sprängdes i luften under färd med flera döda som följd.

 

Åskan som nu alltmer intensivt lyste upp himlen och bergen lade Bondsteel mellan mig och ljusskenet. På en av höjderna stod hundratals helikoptrar uppradade och dess svarta silluetter tecknade sig mot den ljusa himlen när blixtarna lyste upp bergskammen bakom.

 

Innan vi nådde fram till Gniljane skulle vi passera två KFOR checkpoints. Den första som är en amerikansk checkpoint ligger i en by som heter Klokot. De amerikanska soldaterna skyddar här byns serbiska invånare och dess ortodoxa kyrka. Våldsdåden är fortfarande många här i Kosovo och de etniska spänningarna är stora. Ibland blossar de upp och i Klokot sköt i april i år en albansk man en serbisk med två skott i huvudet. Motivet man kunde få fram i den efterföljande utredningen visade på etniskt hat som enda orsak.

 

Nästa by vi passerade innan vi nådde Gniljane var Partes, också en serbisk by skyddad av Grekiska KFOR. Här kan man få se tungt beväpnad grekisk militär följa skolbarnen på deras väg till skolan för att skydda dem mot att bli överfallna och trakasserade.

 

Slutligen nådde jag så slutmålet Gniljane. De förvildade hundarna började samlas och så snart utegångsförbudet träder i kraft kommer de att ta över stadens gator i jakt på mat. Det var inte utan att jag kände mig hemma då Remzi svängde in i den lilla gränd som leder fram till huset jag hyr och bor i tillsammans med tre andra svenska kolleger. Leif och Camilla satt på terrassen och jag lutade mig över Remzi och tutade ett par gånger fast klockan hunnit bli nästan elva på kvällen. Båda reste sig för att titta. Jag förstod att de undrade vad det var för en galning som svängde in här och började tuta så på natten. Remzi stannade och jag hörde Leif utropa: ”Det är Janne! Var kommer du ifrån?” ”Från Tirana och Abanien” svarade jag glatt och kände mig på sitt sätt välkommen hem.

 

Det var ett kärt återseende. Jag kände mig oerhört glad att äntligen vara framme. Jag gav Remzi hans 200 mark för körningen och tog min väska. Jag konstaterade att han borde hinna tillbaka innan nattens utegångsförbud skulle inträda.

 

Medan jag duschade fixade Leif och Camilla ris och rökt fläskfilé åt mig. Sedan fick jag berätta hela historien och båda riste på huvudet. Det var egentligen inte förrän nästa dag jag insåg vilket ”stolleprov” jag gett mig in på när jag pratade med folk som kände till förhållandena i Albanien bättre än jag.

 

Den som reser har alltid något att berätta sägs det och jag är böjd att hålla med nu.

 

EPILOG

 

– Nästa dag på jobbet åt jag lunch tillsammans med några kolleger och även ett par inhemska KPS-poliser. Dessa är under utbildning av oss och ska så småningom utgöra Kosovos framtida poliskår. Jag blev då varse att Albanien är till stora delar styrt av organiserade brottssyndikat. Man har mer eller mindre fullständig kontroll över samhället. Kukes är enligt samma källor helt kontrollerat av maffian i Albanien och mycket av heroinleveranserna till Skandinavien styrs härifrån. En av KPS-poliserna berättade att man lätt mördade utlänningar som åkte igenom för 50 tyska mark. Blev man inte mördad så blev man åtminstone rånad, eller tvingades att betala beskyddarpengar för att få åka vidare. De var helt förundrade över hur jag klarat mig igenom, speciellt gällde detta Kukes och att jag inte blivit fast där. Jag blev också tillfrågad om jag inte såg några poliskontroller.

Jovisst, flera stycken, svarade jag.

Stannade dom inte dig då?

Nej, svarade jag dom bara vinkade igenom oss.

 

Jag fick då också höra historier om hur korrumperad den Albanska polisen är och att man ofta stannar, griper och anklagar utländska medborgare för olika brott eller förseelser och kräver stora pengar i ”böter” för att släppas vidare. När jag berättat alla detaljer var alla rörande överens om att det med all sannolikhet var en taxi kontrollerad av maffian jag åkt med och att tack vare att jag betalat så bra hade godkänts för fri lejd genom landet. Förmodligen var det detta som gjordes upp vid den fina lyxiga villan precis efter att vi lämnat flygplatsområdet.

Tänk om jag hade haft denna kunskap då jag åkte genom landet. Då hade nog resan känts mycket annorlunda.

 

 

 

Nattportiern

Per Uno Svensson lät den tunga dörren slå igen bakom sig. Det var egentligen ingen dörr utan en port. En port med två dörrar, med ornamenterat råglas med infällt motiv av påfåglar. Några trappsteg ledde ner till trottoaren och Järnvägsgatan. Per Uno stannade på första trappstegets avsats och tittade mot himlen. Var det inte ovanligt mörkt denna kväll? Stora tunga snöflingor singlade ner mot marken. Han drog sin lodenrock tätare om sig och knäppte den. Han använde rocken mellan femtonde oktober och femtonde april varje år när han gick till och från jobbet på hotellet, nästan som en uniform. Väderleken spelade ingen roll. Det var almanackan som styrde detta val. Övrig tid på året gällde linnekavaj.

Ingen blåst i alla fall konstaterade han när han drog igen porten. Den kärvade och han fick lirka några gånger innan han hörde regeln slå igen. För säkerhets skull drog han i porten för att konstatera att den var låst. Den hade i princip aldrig tidigare varit låst under hotellets hundratioåriga historia. Men nu, nu låste Per Uno samtidigt som ögonen vattnades på honom. Ett lätt tryck över bröstet gjorde att han fick svårt att andas i det vakuum han kände när porten gick igen. Han gick ned för det sista trappsteget, vände sig sakta om och kikade upp på den tegelröda fasaden och läste på ljusskylten, Stadshotell.

Per Uno hade varit hotellet troget under hela sitt yrkesverksamma liv. Han hade börjat som piccolo redan vid femton års ålder då hans far, som var hovmästare på hotellet, ordnade jobbet åt honom. Sextio år blev det tänkte Per Uno som tidigt fick smeknamnet Pucki av arbetskamraterna. Speciellt blev han husmors kelgris och hon månade om honom och vaktade så att ingen skulle utnyttja eller sätta sig på honom. Sextio år av minnen av en epok som nu skulle gå i graven. Det som var så motsägelsefullt var att hotellet hade byggts en gång i tiden invid platsen för den nya järnvägen och järnvägsstationen som uppfördes i början av nittonhundratalet. Nu skulle det rivas, ja hela kvarteret skulle rivas för att ge plats för satsningen av höghastighetståg, vilket kommunpamparna ansåg viktigt och nödvändigt för kommunens framtid och utveckling. Här skulle det beredas plats för ett stort nytt futuristisk stationsområde som krävde sin plats i det nya moderna samhället. ”Här finns inte plats för några nostalgiska återblickar”, hade en av kommunpolitikerna sagt till Pucki då de båda möttes utanför Stadshuset. Pucki hade vid detta tillfälle varit i kommunhuset och sett en modell av det framtida bygget. Det anrika hotellet måste nu stänga och inom kort skulle rivningen påbörjas.

Han gick över gatan, fällde ner öronlapparna på sin rutiga keps och tog på sig sina handskar. Vid bänken invid busshållplatsen stannade han och skrapade bort snön och satte sig ner. Han föll i tankar när han höjde blicken mot den mäktiga stolta fasaden och byggnaden som rymde fyrtiofem rum. En stor restaurang var belägen till vänster om receptionen. Pucki tänkte tillbaka på hotellets storhetstid. Det var innan TV, pizzerior, sportbarer och pubar gjort sitt intåg i Sverige. Då, på den tiden, när gästerna på restaurangen, som var upplyst av några väldiga kristallkronor, drack grogg på sockerdricka vid borden med vita linnedukar. Doften av Old Spice var påtaglig. Storbanden avlöste varandra på danskvällarna, som under många år förlades till onsdagar, då hotellgästerna ofta bestod av handelsresande som önskade sig en avkopplande kväll med ortens lokala kvinnor. Pucki älskade storbandsmusiken. Hans favoritinstrument var kontrabasen. Han kunde stå i valvet in till dansrestaurangen och låta Glenn Millers musik föra honom bort i drömmar där han själv hanterade basens drivande rytm. Moonligt serenade fick honom att blunda och känna hur han själv svävade bort över dansgolvet tillsammans med Aina, kallskänka i köket, som han var hemligt förälskad i. När han tog mod till sig visade det sig att också Aina i smyg hade sneglat på piccolon som så småningom avancerade och fick börja hjälpa till i receptionen. Slutligen blev han nattportier. Pucki friade till Aina och bröllop planerades. Festvåningen på hotellet bokades men strax innan bröllopet förolyckades Aina på Järnvägsgatan alldeles utanför hotellet. Hon blev påkörd av en berusad gäst som just lämnat hotellets restaurang. Han hade vinglat ut till sin Mercedes 219, startat fordonet, och då han svängde ut på Järnvägsgatan hade han tappat kontrollen över bilen och körde på Aina som just satt sig på sin cykel och var på väg hem till Pucki. Han blev förkrossad och tittade aldrig mer efter en kvinna och blev något av en enstöring. Livet kretsade i stort sett endast kring hotellet efter denna händelse. Hans trånga värld krympte ytterligare. På sin fritid flydde han oftast in i musikens värld och lyssnade på storbandsmusik från den stora radiogrammofonen som han redan i mitten på femtiotalet hade införskaffat. När TV ett antal år senare gjorde sitt intåg vägrade han köpa en sådan. Han fick nog av de program han såg på TV:n i det lilla personalrummet bakom hotellreceptionen där han tillbringade de flesta nätterna av sitt ensamma liv.

När storbanden så småningom blev allt färre och ersattes av band, oftast bestående av gitarrer, elbas och trummor, förfasade sig Pucki. Han hade svårt att förstå den musik som då tog över och som kallades rock and roll, och så småningom, pop. Skrik och skrän utan melodier tyckte han och höll fast vid sin musikstil. Han visade även visst motstånd mot de plastskivor som började lanseras. Visst var dessa inte lika ömtåliga som stenkakorna han samlat på sig. Men de gamla var alltid bäst tyckte han och var besviken då dessa inte längre gick att köpa utan han tvingades att acceptera det nya formatet.

Pucki fick därefter nöja sig med att lyssna på stadsmusikkåren när de några gånger om året gav konserter eller vid speciella tillfällen, marscherade genom staden. I sista ledet i orkestern fanns alltid två sousafoner. Han drömde om att själv få kliva in i och liksom bli ett med detta jätteinstrument. Dess djupa stötvisa toner tilltalade honom och han tyckte att instrumentet gav en speciell karaktär till den musik som spelades. En musikkår utan sousafon var inte värd namnet, ansåg han.

Inte heller kunde han förlika sig med de långhåriga musiker som nu allt oftare bodde på hotellet under sina turnéer. Oborstade och oartiga slynglar som inte visste hur man uppförde sig. Inte sällan försökte de också smyga in unga flickor på rummen om nätterna efter sina spelningar. Något som Pucki försökte stävja men som han vid några tillfällen fick bannor för av hotelldirektören.

”Tänk på gästerna och att de ska återkomma till hotellet”, hade man sagt till honom. ”Det är nya tider nu förstår du.”

Detta förstod Pucki inte alls. Av städerskorna fick han ibland höra hur rummen vandaliserats och inte sällan hade sängkläderna varit nedblodade, uppenbarligen då dessa så kallade musiker förfört oskyldiga unga tonårsflickor som aldrig tidigare varit nära en man. Men som med hjälp av sprit och berusning av sina idoler, släppte alla spärrar.

Sakta reste han sig upp från bänken, borstade av sig snön som lagt sig på hans kläder, samtidigt som ett långt godståg rasslade på spåret strax bakom honom. Vagnarnas hjul gnisslade och dunkade när de rullade förbi i växlarna och över skarvarna. Ett ljud han vant sig vid efter alla annars så tysta och mörka nätter som han tillbringat i hotellets reception och som stört många gästers nattsömn. När han fortsatte sin vandring hemåt knarrade det ljudligt i snön och snöfallet hade tilltagit. Då han såg sig om noterade han att hans fotspår kvickt snöade igen och det tycktes som om hela han utplånades för varje steg han tog. Då han passerat hotellbyggnaden, sneglade han mot den plan bakom hotellet som nu var en asfalterad parkeringsplats. En gång i tiden hade den varit en liten park med uteservering under den varma årstiden. En riktig oas där invånarna gärna samlades den första söndagen varje månad och lyssnade på musik från den lilla paviljongen, som funnits i ena hörnet av parken. Några gigantiska almar gav under varma dagar skön skugga. Även här hade Pucki ofta stannat upp och lyssnat till musiken och speciellt älskade han när Brunnsorkestern spelade, iklädda sina gammaldags militäruniformer. Parken hade redan i början på sextiotalet skövlats för att ge plats åt ett annex till hotellet som dock aldrig byggdes eftersom lönsamheten sjönk. I stället förblev det en ödetomt som så småningom asfalterades och under senare år fungerade som parkeringsplats.

Han drog ned kepsen ytterligare något i pannan för att freda sig mot snöflingorna som hade en tendens att fastna på glasögonen. Lätt framåtlutad fortsatte han sin vandring hemåt och vek in på gågatan som ledde upp mot kyrkan. Han fällde upp kragen på lodenrocken och ökade steglängden. Vid Kyrkgatan passerade han en låda som innehöll sand som användes till att sanda den isiga och snöiga gången fram till kyrktrappan. När han nästan passerat tyckte han sig märka att locket rörde sig. Han stannade upp och sneglade mot den och hörde någon som tycktes hosta i lådan. Sakta gick Pucki fram, tog tag i locket och gläntade på det.

I skenet från lampan i lyktstolpen några meter bort, såg han att det rörde sig bland tidningspappret i lådan. Ett skäggigt långhårigt ansikte tittade upp med stora ögon på honom. Den långhårige slog genast bort blicken när han fick syn på Pucki.

”Du behöver inte vara rädd”, sa Pucki. ”Fryser du?”

Han såg hur mannen skakade av köld i sin tunna tweedkavaj. Mannen hade virat in sig i tidningspapper, uppenbarligen för att försöka hålla åtminstone lite värme i den kalla vinternatten. Pucki tog av sig sin lodenrock och la den över mannen som nickade tacksamt mot honom.

”Ta den du, jag behöver den inte mer.”

Han lät locket till lådan glida igen och fortsatte sin vandring hemåt, endast iklädd kofta. Han kände hur den fuktiga kalla luften trängde igenom och han huttrade när han öppnade ytterdörren till huset där han bodde på andra våningplanet. Sakta gick Pucki med tunga steg uppför trapporna. Då han passerade första våningen hörde han hur dörren öppnades till lägenheten bredvid hans på våningen ovanför. En doft av pepparkaksbak slog emot honom när den gamla kvinnan skyndade ut med soporna.

”Hej Pucki, hur är det?” frågade hon vänligt.

”Hotellet stängde för gott ikväll så nu är det slut.”

”Som du pratar! Du får ta dig samman och fylla dina dagar med liv, inte livet med dagar”, sa hon med bestämd barsk röst.

Pucki stannade till på trappavsatsen och lät hennes ord liksom sjunka in innan han öppnade sin egen dörr. Vad sa hon? tänkte han och klev in i hallen. Han sträckte på sig och fick kraft i kroppen när han tänkte på vad grannen sagt och insåg att imorgon är en annan dag.