“Måndag 20 september 1976. Cyklar till tidningen, en vacker septembermorgon, detta land är så vackert, och när jag kommer ner mot Fridhemsplan börjar tårarna rinna igen. Dessa gröna träd, detta glittrande vatten, denna sol, denna himmel – de är FÖRBORGELIGADE och förnedrade och jag vill bara gråta över dem, måste gå in på toaletten när jag kommit fram och hulka färdigt – faktiskt, jag visste inte att det skulle göra mig SÅ ledsen, men det gör det, det är en Fosterlandskärlek som i denna stund blir medveten för mig: hur mycket jag älskar detta Sverige och hur stolt jag har varit över det, vi är minsann inte som alla dom där andra kapitalistländerna – och nu är det som att de har tagit ifrån mig detta mitt fosterland, det socialdemokratiska land där jag är född och uppväxt och som jag alltifrån min myndighetsålder har kommit att känna större och större identitet med. DE har tagit det ifrån mig, borgarna, makten och kapitalet, klassfienden, egoismen och okunnigheten. Är det kanske inte anledning att gråta?”
―
Gun-Britt Sundström,
Skrivliv : från första boken till första barnet
