“Så är nu vår själ ett rhizom. Vi förnyas, vi går vidare, samtidigt dör vi, men det gör inte ont. Inte så mycket ont, en obestämd molande värk; det första som förtvinat är känselnerverna och själva förruttnelsen känner vi icke. Vi glömmer att vi glömt; om vi mindes vår glömska skulle vi gråta.”
―
Willy Kyrklund,
8 variationer
