André Hansson's Blog, page 2
January 22, 2012
Need a time machine?
I guess everyone feels they need a time machine every now and then. Go back and undo a goof, or maybe change something major to take another route in life? [insert your favorite deity] knows I could use one sometimes! If you want one, a DeLorean and some plutonuim apparently wont cut it. Dr. Michio Kaku explains the basics of string theory. A must know for anyone attempting to go back and prevent JFK from getting shot. I was hoping for something more solid, like blueprints or something, but I'll keep searching and keep you posted. Link below. http://bigthink.com/ideas/41614
Published on January 22, 2012 23:45
January 21, 2012
Förlorad i mitten - artikel fr 2007 i Kulturen
Appropå Lewin i DN idag om att socialdemokratin är färdig. Jag skrev samma sak för fem år sedan när Mona Sahlin valdes till partiledare. Ser ut som om jag fått rätt än så länge. Förlorad i mitten _
- För socialdemokraternas återkomst till makten har deras
eget sjumilakliv åt höger under de senaste trettio åren mer betydelse än
Moderaternas pyttesteg åt vänster de senaste tre. Det fruktade systemskiftet
har redan inträffat och socialdemokraterna har själv bidragit till det. Mona
Sahlin har en formidabel uppgift framför sig som ny partiordförande.
Av André Hansson
Mona Sahlin valdes i dagarna till ny partiordförande för
Socialdemokraterna. Efter sex månader av handfallenhet är det nu dags att
formulera en riktig oppositionspolitik. Hur ska en sådan se ut? Vägen högerut
blockeras av Alliansen. Varför rösta på högersossar när det finns en riktig
höger? Vägen vänsterut är i praktiken stängd, mycket på grund av att en
globaliserad världsekonomi gör klassisk socialdemokratisk omfördelningspolitik
omöjlig, men också på grund av socialdemokraternas egen resa högerut som svar
på denna utveckling.
Under stora delar av 1990-talet handlade debatten om Socialdemokratins högersväng.
Man talade om en allmän högerförskjutning i politiken. Denna debatt är som
bortblåst idag under slöjan av Moderaternas vänstersväng. Men har den verkligen
blivit inaktuell? Är inte Socialdemokraternas sjumilakliv åt höger under de
senaste trettio åren betydligt mer intressant än Moderaternas pyttesteg åt
vänster de senaste tre? Det fruktade systemskiftet är redan genomfört och
socialdemokraterna har, paradoxalt nog, varit dem som bidragit mest till det.
Problemet för socialdemokratin är att det klassamhälle som
den bildades för att motverka inte längre finns i någon större utsträckning,
och att de värderingar som den svenska socialdemokratin bygger på långsamt men
säkert eroderar. Socialdemokratisk politik är allt mer ur fas med tiden och den
socialdemokrati som eventuellt finns om femtio år kommer sannolikt inte att ha
mer än namnet gemensamt med dagens. Ändrade förutsättningar i verklighetens
beskaffenhet och en annan värderingsgrund kan med tiden göra socialdemokratisk
politik till historia. Nedan ska jag redogöra för detta resonemang.
Den verklighet på vilken socialdemokratin fortfarande
baserar sin samhällsanalys måste i princip anses förlegad. Rörelsen bildades i
en tid då det svenska samhället fortfarande hade en hierarkisk, pyramidliknande struktur
med en liten aristokrati i toppen och de allra flesta fattiga, förtryckta och
halvt livegna i pyramidens botten. Samhället var låst i olika samhällsklasser
och det var omöjligt att röra sig uppåt i pyramiden. Ens plats ärvdes från
generation till generation med börd och social status. I denna kontext kan i
mångas ögon den omfördelande välfärdsstatspolitik som socialdemokratin
sedermera införde i Sverige verka rationell.
Dessvärre bygger dagens socialdemokratiska samhällsanalys
fortfarande mycket på denna verklighetssyn. Utgångspunkten inom socialdemokratin
för mycket av analysen är onekligen att samhället fortfarande består av olika
statiska grupper rangordnade i en pyramidliknande struktur mellan vilka välfärd
ska fördelas.
Den gamla tidens terminologi med begrepp som överklass, medelklass och arbetarklass har
ersatts av en mer modernt klingande nomenklatur. (Vi minns med fasa hur dessa
namn ett tag var utbytta mot de vulgärsociologiska begreppen ”socialgrupp ett,
två och tre”). Nu har grupperna namn som förvärvsarbetande, arbetslösa (eller de
i utanförskap), studenter,barnfamiljer, långtidssjuka och pensionärer.
Analysen som görs antyder dock fortfarande, om än implicit, att dessa grupper
är statiska, att det likt den gamla tidens samhällsklasser för evigt är samma
individer som befolkar dessa grupper. Det blir således rationellt att fokusera
på fördelningen mellan dem. Den enes bröd blir den andres död. Slutsatsen blir
ofrånkomligen den vi hörde från nästan alla analytiker. Vissa grupper får
det bättre på andras bekostnad. Klasskampsretorik, helt enkelt.
Samhällsanalysen är den samma som för hundra år sedan, endast terminologin har
ändrats.
Samhället har dock inte längre denna pyramidliknande
struktur med orubbliga samhällsklasser. Efterhand som demokratin fick fäste och
Sverige kravlade sig upp från fattigdomens avgrund har samhället mer tagit
formen av en diamant. Det finns fortfarande en rik och mäktig elit i
toppen, det finns fortfarande en relativ sett fattig och inflytelsebefriad del
i botten, men de allra flesta lever ganska bekvämt i mitten. Diamanten, i
motsats till pyramiden, är rörlig. Man kan med hårt arbete förflytta
sig uppåt i samhället, man kan också falla ner om man gjort sig förtjänt av
det. (Huruvida detta är socialdemokratins förtjänst eller ej låter jag vara
osagt).
Diamantsamhällets utveckling gör att socialdemokratins
samhällsanalys allt oftare missar målet. Samhället idag är snarareplastiskt än
statiskt. Det omformar sig ständigt och de individer som idag utgör en av
socialdemokratins fördefinierade grupper utgör imorgon någon annan. Människor
rör sig mellan olika skeden genom hela livet, det är inte samma människor som
hela tiden befolkar dessa socioekonomiska grupper.
Man är student eller arbetslös i en
begränsad tid i sitt liv, för att sedan röra sig, kanske till gruppen förvärvsarbetande.
Inom denna grupp rör sig sedan individer mellan olika inkomstgrupper. Det är
inte samma individer som ständigt är lågavlönade, man rör sig uppåt, även på
den relativt sett tröga svenska arbetsmarknaden. Likaså växer barn onekligen
upp startar sina egna vuxna liv. Föräldrarna tillhör då inte längre gruppen barnfamiljer och
barnet kanske blir student. Så rullar det på hela tiden. Staten kan aldrig
veta exakt vilken individ som för tillfället befinner sig var och vem som får
vilken del av kakan när den fördelas. Att se samhället som statiska grupper
mellan vilka omfördelningar ska företagas ter sig således poänglöst.
Klassamhällets analys är inte överförbar på moderna marknadsekonomiska
samhällen. Orättvisorna som socialdemokratin bildades för att bekämpa blir helt
enkelt allt mindre påtagliga eftersom människor i ett diamantformat samhälle
själv kan ta sig ur dem.
Vidare finns det ett antal ekonomiska och politiska
tendenser som följer med globaliseringen som i längden kommer att göra
socialdemokratisk omfördelningspolitik till en omöjlighet. Ekonomier i
västvärlden har avreglerats kraftigt sedan ett par årtionden tillbaka, en trend
som inte verkar ha några tendenser till att avta. Även socialdemokratin har
påverkats av dessa tendenser. Kapital flödar fritt över nationsgränserna och
arbetskraft ser snart ut att följa efter i samma utsträckning. Detta gör helt
enkelt att staten får svårt att ackumulera de resurser som behövs för att
genomföra omfördelningspolitiken. Statens informations- och värderingsmonopol
eroderar. Individuella politiska övertygelser blir allt mer brokiga och den
homogena värdegrund som krävs för att upprätthålla en välfärdsstat blir i
längden omintetgjord.
Den kanske mest förödande tendensen för den socialdemokratiska
omfördelningspolitiken är kanske individualismens fortsatta intåg. Den
amerikanska författaren David Brin brukar säga att ”tidernas största
propagandakampanj” är på nyliberalernas sida, nämligen den som säger till folk
att vara misstänksam mot auktoriteter, den som säger tro inte på
experter och eliter. I nästan alla kulturyttringar är det enskilt största
budskapet individens självständighet gentemot kollektivet. Hur många
filmer handlar inte om starka individer av just den typ som nyliberal
samhällsanalys omhuldar, om den enskilde individualisten som slåss mot
kollektivets kvävande värderingar. Individen klarar sig själv är
budskapet, samhällets auktoriteter och statens reglerande insatser är
överflödiga, rent av kontraproduktiva och farliga. Budskapet har stöd även i
otalig samhällsanalytisk litteratur.
Detta är en helt annan värderingsgrund än den kollektivism
som en omfördelande välfärdsstat med nödvändighet måste bygga på. Den
konsensuskultur, den välmenande paternalism och det expertvälde som
upprätthåller svensk välfärdsstatspolitik håller långsamt men säkert på att
erodera och ersättas av liberalismens individualistiska konflikt och
konkurrensbetonande kultur. Svenska folket börjar långsamt bli bråkiga
tonåringar och snart vill de flytta hemifrån, bort från pappa statens kvävande
inflytande. Om detta liberala paradigm ser något hot idag så är det inte från
socialdemokratins välfärdsstatsomfördelningar, utan från den konservativa
högern i George W. Bushs tappning, där man gör sitt bästa för att återinföra en
aristokrati med religiös dogm som kontrollredskap.
Huruvida denna världsomfattande liberalisering är för det
bättre eller för det sämre vill jag här låta vara osagt. Nyliberaler får se det
som goda nyheter, socialdemokrater kanske som en varning, men trenderna är
verkliga och de dominerar allt mer. Sammantaget gör dessa förändringar i
värdegrunden och ändringen i verklighetens beskaffenhet att socialdemokratisk
politik i längden blir omöjlig att föra. Det går inte i längden att utforma
samhällets institutioner kring kollektivistiska värderingar när befolkningen är
allt mer individualistisk. Valmanskåren kommer kanske på sikt inte att vilja
betala priset för omfattande omfördelningar och även om så vore fallet, blir de
omöjliga att genomföra till följd av globaliseringens konsekvenser.
Socialdemokratin måste i längden antingen anpassa sig eller försvinna in i
historieböckerna.
En ganska omfattande anpassning har redan skett under 1980
och 1990-talets vandring högerut, en vandring som i jämförelse får de nya
Moderaternas vänstersväng att verka närmast patetisk. Socialdemokratin har
accepterat marknadsekonomin fullt ut, strukit socialiseringsparagrafen och
skalat bort typiska socialistkrav som löntagarfonder och politisk kontroll över
styrelser i näringslivet. Utbyggnaden av välfärdsstaten har i praktiken stannat
av sedan 1970-talet och stödet för höga skatter urholkas gradvis. Utbyggnaden
har till och med reverserats på många håll, även under socialdemokratiskt
styre, med otaliga privatiseringar och avregleringar. Detta är en trend som på
sikt kommer att fortsätta, med mindre än att det sker väldigt omvälvande
händelser på global nivå som stänger ner hela globaliseringsmaskinen.
Det Socialdemokratiska partiet kan säkert
överleva, gå upp och ner i opinionen, till och med återerövra makten, men att
bekämpa de oerhört starka strömningar från vår omvärld mäktar det inte med. I
det globala sammanhanget är Socialdemokraterna en David, omvärlden en Goliat,
och det är bara i sagan som David vinner. Frågan bör så ställas om
socialdemokratin överhuvudtaget existerar om den överger
omfördelningspolitiken. Är det inte just detta som definierar begreppet socialdemokrati?
Marknadens fördelning är orättvis, säger man, det är politikens uppgift att
beskatta och omfördela för att uppnå en rättvis samhällsfördelning. En
socialdemokrati som inte omfördelar välfärd är bara en socialdemokrati till
namnet. Det är en socialdemokrati som inte för en socialdemokratisk politik.
Inget av det ovanstående sker med raketfart.
Samhällsförändringar är ofta så långsamma att man inte märker av dem förrän i
efterhand. Men hur kommer en historiker om femtio år se på vår tid? Är det
möjligen så att 2006 års socialdemokrat inte hade känt igen sig om 2056 års
motsvarighet hade förklarat huvudpunkterna i partiprogrammet? ”Låter som
Moderaterna”, hade kanske 2006 sagt? ”Bara partibeteckningen låter bekant”. Och
är inte denna trend redan kännbar? Fundera en stund på vad Per Albin Hansson
hade haft att säga om Göran Perssons Socialdemokrater.
Vid valet 2010 kan Socialdemokraterna gå till vänster för
att profilera sig mot Alliansen, eller åt höger för att nå mittenväljaren, men
båda vägarna är stängda. Väljer man vänstervägen måste plötsligt
Socialdemokraterna själv försvara idén om ett systemskifte, precis som borgarna
tidigare tvingats göra, ett systemskifte som de dessutom själv till avgörande
del medverkat till att genomföra. Väljer man högerut tvingas man tampas med
Alliansens politik. Oavsett vad är Mona Sahlins uppgift mycket besvärlig.
- För socialdemokraternas återkomst till makten har deras
eget sjumilakliv åt höger under de senaste trettio åren mer betydelse än
Moderaternas pyttesteg åt vänster de senaste tre. Det fruktade systemskiftet
har redan inträffat och socialdemokraterna har själv bidragit till det. Mona
Sahlin har en formidabel uppgift framför sig som ny partiordförande.
Av André Hansson
Mona Sahlin valdes i dagarna till ny partiordförande för
Socialdemokraterna. Efter sex månader av handfallenhet är det nu dags att
formulera en riktig oppositionspolitik. Hur ska en sådan se ut? Vägen högerut
blockeras av Alliansen. Varför rösta på högersossar när det finns en riktig
höger? Vägen vänsterut är i praktiken stängd, mycket på grund av att en
globaliserad världsekonomi gör klassisk socialdemokratisk omfördelningspolitik
omöjlig, men också på grund av socialdemokraternas egen resa högerut som svar
på denna utveckling.
Under stora delar av 1990-talet handlade debatten om Socialdemokratins högersväng.
Man talade om en allmän högerförskjutning i politiken. Denna debatt är som
bortblåst idag under slöjan av Moderaternas vänstersväng. Men har den verkligen
blivit inaktuell? Är inte Socialdemokraternas sjumilakliv åt höger under de
senaste trettio åren betydligt mer intressant än Moderaternas pyttesteg åt
vänster de senaste tre? Det fruktade systemskiftet är redan genomfört och
socialdemokraterna har, paradoxalt nog, varit dem som bidragit mest till det.
Problemet för socialdemokratin är att det klassamhälle som
den bildades för att motverka inte längre finns i någon större utsträckning,
och att de värderingar som den svenska socialdemokratin bygger på långsamt men
säkert eroderar. Socialdemokratisk politik är allt mer ur fas med tiden och den
socialdemokrati som eventuellt finns om femtio år kommer sannolikt inte att ha
mer än namnet gemensamt med dagens. Ändrade förutsättningar i verklighetens
beskaffenhet och en annan värderingsgrund kan med tiden göra socialdemokratisk
politik till historia. Nedan ska jag redogöra för detta resonemang.
Den verklighet på vilken socialdemokratin fortfarande
baserar sin samhällsanalys måste i princip anses förlegad. Rörelsen bildades i
en tid då det svenska samhället fortfarande hade en hierarkisk, pyramidliknande struktur
med en liten aristokrati i toppen och de allra flesta fattiga, förtryckta och
halvt livegna i pyramidens botten. Samhället var låst i olika samhällsklasser
och det var omöjligt att röra sig uppåt i pyramiden. Ens plats ärvdes från
generation till generation med börd och social status. I denna kontext kan i
mångas ögon den omfördelande välfärdsstatspolitik som socialdemokratin
sedermera införde i Sverige verka rationell.
Dessvärre bygger dagens socialdemokratiska samhällsanalys
fortfarande mycket på denna verklighetssyn. Utgångspunkten inom socialdemokratin
för mycket av analysen är onekligen att samhället fortfarande består av olika
statiska grupper rangordnade i en pyramidliknande struktur mellan vilka välfärd
ska fördelas.
Den gamla tidens terminologi med begrepp som överklass, medelklass och arbetarklass har
ersatts av en mer modernt klingande nomenklatur. (Vi minns med fasa hur dessa
namn ett tag var utbytta mot de vulgärsociologiska begreppen ”socialgrupp ett,
två och tre”). Nu har grupperna namn som förvärvsarbetande, arbetslösa (eller de
i utanförskap), studenter,barnfamiljer, långtidssjuka och pensionärer.
Analysen som görs antyder dock fortfarande, om än implicit, att dessa grupper
är statiska, att det likt den gamla tidens samhällsklasser för evigt är samma
individer som befolkar dessa grupper. Det blir således rationellt att fokusera
på fördelningen mellan dem. Den enes bröd blir den andres död. Slutsatsen blir
ofrånkomligen den vi hörde från nästan alla analytiker. Vissa grupper får
det bättre på andras bekostnad. Klasskampsretorik, helt enkelt.
Samhällsanalysen är den samma som för hundra år sedan, endast terminologin har
ändrats.
Samhället har dock inte längre denna pyramidliknande
struktur med orubbliga samhällsklasser. Efterhand som demokratin fick fäste och
Sverige kravlade sig upp från fattigdomens avgrund har samhället mer tagit
formen av en diamant. Det finns fortfarande en rik och mäktig elit i
toppen, det finns fortfarande en relativ sett fattig och inflytelsebefriad del
i botten, men de allra flesta lever ganska bekvämt i mitten. Diamanten, i
motsats till pyramiden, är rörlig. Man kan med hårt arbete förflytta
sig uppåt i samhället, man kan också falla ner om man gjort sig förtjänt av
det. (Huruvida detta är socialdemokratins förtjänst eller ej låter jag vara
osagt).
Diamantsamhällets utveckling gör att socialdemokratins
samhällsanalys allt oftare missar målet. Samhället idag är snarareplastiskt än
statiskt. Det omformar sig ständigt och de individer som idag utgör en av
socialdemokratins fördefinierade grupper utgör imorgon någon annan. Människor
rör sig mellan olika skeden genom hela livet, det är inte samma människor som
hela tiden befolkar dessa socioekonomiska grupper.
Man är student eller arbetslös i en
begränsad tid i sitt liv, för att sedan röra sig, kanske till gruppen förvärvsarbetande.
Inom denna grupp rör sig sedan individer mellan olika inkomstgrupper. Det är
inte samma individer som ständigt är lågavlönade, man rör sig uppåt, även på
den relativt sett tröga svenska arbetsmarknaden. Likaså växer barn onekligen
upp startar sina egna vuxna liv. Föräldrarna tillhör då inte längre gruppen barnfamiljer och
barnet kanske blir student. Så rullar det på hela tiden. Staten kan aldrig
veta exakt vilken individ som för tillfället befinner sig var och vem som får
vilken del av kakan när den fördelas. Att se samhället som statiska grupper
mellan vilka omfördelningar ska företagas ter sig således poänglöst.
Klassamhällets analys är inte överförbar på moderna marknadsekonomiska
samhällen. Orättvisorna som socialdemokratin bildades för att bekämpa blir helt
enkelt allt mindre påtagliga eftersom människor i ett diamantformat samhälle
själv kan ta sig ur dem.
Vidare finns det ett antal ekonomiska och politiska
tendenser som följer med globaliseringen som i längden kommer att göra
socialdemokratisk omfördelningspolitik till en omöjlighet. Ekonomier i
västvärlden har avreglerats kraftigt sedan ett par årtionden tillbaka, en trend
som inte verkar ha några tendenser till att avta. Även socialdemokratin har
påverkats av dessa tendenser. Kapital flödar fritt över nationsgränserna och
arbetskraft ser snart ut att följa efter i samma utsträckning. Detta gör helt
enkelt att staten får svårt att ackumulera de resurser som behövs för att
genomföra omfördelningspolitiken. Statens informations- och värderingsmonopol
eroderar. Individuella politiska övertygelser blir allt mer brokiga och den
homogena värdegrund som krävs för att upprätthålla en välfärdsstat blir i
längden omintetgjord.
Den kanske mest förödande tendensen för den socialdemokratiska
omfördelningspolitiken är kanske individualismens fortsatta intåg. Den
amerikanska författaren David Brin brukar säga att ”tidernas största
propagandakampanj” är på nyliberalernas sida, nämligen den som säger till folk
att vara misstänksam mot auktoriteter, den som säger tro inte på
experter och eliter. I nästan alla kulturyttringar är det enskilt största
budskapet individens självständighet gentemot kollektivet. Hur många
filmer handlar inte om starka individer av just den typ som nyliberal
samhällsanalys omhuldar, om den enskilde individualisten som slåss mot
kollektivets kvävande värderingar. Individen klarar sig själv är
budskapet, samhällets auktoriteter och statens reglerande insatser är
överflödiga, rent av kontraproduktiva och farliga. Budskapet har stöd även i
otalig samhällsanalytisk litteratur.
Detta är en helt annan värderingsgrund än den kollektivism
som en omfördelande välfärdsstat med nödvändighet måste bygga på. Den
konsensuskultur, den välmenande paternalism och det expertvälde som
upprätthåller svensk välfärdsstatspolitik håller långsamt men säkert på att
erodera och ersättas av liberalismens individualistiska konflikt och
konkurrensbetonande kultur. Svenska folket börjar långsamt bli bråkiga
tonåringar och snart vill de flytta hemifrån, bort från pappa statens kvävande
inflytande. Om detta liberala paradigm ser något hot idag så är det inte från
socialdemokratins välfärdsstatsomfördelningar, utan från den konservativa
högern i George W. Bushs tappning, där man gör sitt bästa för att återinföra en
aristokrati med religiös dogm som kontrollredskap.
Huruvida denna världsomfattande liberalisering är för det
bättre eller för det sämre vill jag här låta vara osagt. Nyliberaler får se det
som goda nyheter, socialdemokrater kanske som en varning, men trenderna är
verkliga och de dominerar allt mer. Sammantaget gör dessa förändringar i
värdegrunden och ändringen i verklighetens beskaffenhet att socialdemokratisk
politik i längden blir omöjlig att föra. Det går inte i längden att utforma
samhällets institutioner kring kollektivistiska värderingar när befolkningen är
allt mer individualistisk. Valmanskåren kommer kanske på sikt inte att vilja
betala priset för omfattande omfördelningar och även om så vore fallet, blir de
omöjliga att genomföra till följd av globaliseringens konsekvenser.
Socialdemokratin måste i längden antingen anpassa sig eller försvinna in i
historieböckerna.
En ganska omfattande anpassning har redan skett under 1980
och 1990-talets vandring högerut, en vandring som i jämförelse får de nya
Moderaternas vänstersväng att verka närmast patetisk. Socialdemokratin har
accepterat marknadsekonomin fullt ut, strukit socialiseringsparagrafen och
skalat bort typiska socialistkrav som löntagarfonder och politisk kontroll över
styrelser i näringslivet. Utbyggnaden av välfärdsstaten har i praktiken stannat
av sedan 1970-talet och stödet för höga skatter urholkas gradvis. Utbyggnaden
har till och med reverserats på många håll, även under socialdemokratiskt
styre, med otaliga privatiseringar och avregleringar. Detta är en trend som på
sikt kommer att fortsätta, med mindre än att det sker väldigt omvälvande
händelser på global nivå som stänger ner hela globaliseringsmaskinen.
Det Socialdemokratiska partiet kan säkert
överleva, gå upp och ner i opinionen, till och med återerövra makten, men att
bekämpa de oerhört starka strömningar från vår omvärld mäktar det inte med. I
det globala sammanhanget är Socialdemokraterna en David, omvärlden en Goliat,
och det är bara i sagan som David vinner. Frågan bör så ställas om
socialdemokratin överhuvudtaget existerar om den överger
omfördelningspolitiken. Är det inte just detta som definierar begreppet socialdemokrati?
Marknadens fördelning är orättvis, säger man, det är politikens uppgift att
beskatta och omfördela för att uppnå en rättvis samhällsfördelning. En
socialdemokrati som inte omfördelar välfärd är bara en socialdemokrati till
namnet. Det är en socialdemokrati som inte för en socialdemokratisk politik.
Inget av det ovanstående sker med raketfart.
Samhällsförändringar är ofta så långsamma att man inte märker av dem förrän i
efterhand. Men hur kommer en historiker om femtio år se på vår tid? Är det
möjligen så att 2006 års socialdemokrat inte hade känt igen sig om 2056 års
motsvarighet hade förklarat huvudpunkterna i partiprogrammet? ”Låter som
Moderaterna”, hade kanske 2006 sagt? ”Bara partibeteckningen låter bekant”. Och
är inte denna trend redan kännbar? Fundera en stund på vad Per Albin Hansson
hade haft att säga om Göran Perssons Socialdemokrater.
Vid valet 2010 kan Socialdemokraterna gå till vänster för
att profilera sig mot Alliansen, eller åt höger för att nå mittenväljaren, men
båda vägarna är stängda. Väljer man vänstervägen måste plötsligt
Socialdemokraterna själv försvara idén om ett systemskifte, precis som borgarna
tidigare tvingats göra, ett systemskifte som de dessutom själv till avgörande
del medverkat till att genomföra. Väljer man högerut tvingas man tampas med
Alliansens politik. Oavsett vad är Mona Sahlins uppgift mycket besvärlig.
Published on January 21, 2012 06:22
January 20, 2012
Small amounts of online piracy - a boon to society?
Just a quick linking of an article with a reasoned approach to online piracy. I do not support SOPA, but neither am I part of the "everything must be free"-crowd. This article makes the case for the idea that a reasonable amount of online piracy is simply beneficial for both artists and society as a whole, just as lending CDs to friends and used bookstores are. It's rare to find this kind of reasoned thinking. Todays debate climate and net anonymity favors vociferous radicals, shouting at each other on top their lungs, while comfortably ignoring the other sides arguments. "Online piracy is like fouling in basketball. You want to penalise it to prevent it from getting out of control, but any effort to actually eliminate it would be a cure much worse than the disease." http://www.newscientist.com/article/d...
Published on January 20, 2012 00:00
January 19, 2012
The myth of a decaying society
The idea that society is in constant decay, heading towards an inevitable collapse is rife in the human mind. The idea is proposed everywhere, from Marx on the left to Rand on the right (yes, there's a point to chosing these two "polar" philosophers! Check out this article ). Each side of course blaming the other for taking us down that road. Studies, like this fresh one (in Swedish) from Sweden, shows that people seem to prefer negative views on the development of our societies. 6 out of 10 believes that extreme poverty is worse today than in 1980, while in reality it is quite the opposite. The same goes for a number of environmental factors, such as the emissions from carbon monoxide and sulfer. Deforestations is, according the report, also on decline. In fact, there are countless studies that shows that our civilization is progressively becoming a better one each year. Johan Norberg's In defence of Global Capitalism and Greg Easterbrook's The Progress Paradox are just two examples. (The latter is reasonably free of libertarian bias, if that bothers you.) Another place to find optmisism about human development is in science fiction such as Star Trek. For a less naive and endlessly more nuanced account check out David Brin's Earth . Why is it so hard for people to be optimistic about the development of our civilization? News media is often blamed for biasing news towards negative events but that's too simple an answer. The idea that society is decaying is as old as thought itself. In political science the idea can be traced all the way back to Plato who believed that change brought about decay. His solutions was to halt all change, preserve society in a status quo. The idea seems ingrained in the human mind. Of course some things are getting worse in the short run, CO2 emissions being the obvious example today, but throughout history human being have shown an incredible capacity to overcome obstacles, and looking at our civilization as whole, things are getting better all the time. There are plenty of reasons to be optimistic. Keep that in mind next time you watch the news and get that "what is the world coming to"-feeling in your gut.
Published on January 19, 2012 00:09
January 7, 2012
Misc. cool links
Whaddup, dauwg! Too lacy to write something so I'll just link misc. cool and interesting stuff. Cool animations of how a solar system evolves: http://www.valdosta.edu/~cbarnbau/ast...
GPS tracking without warrents in the US. Critics: Government can now monitor any citizen 24h a day and it's legal. http://www.wired.com/threatlevel/2012...
Dawkin interview with atheist rabbi: http://c3413158.r58.cf0.rackcdn.com/1...
GPS tracking without warrents in the US. Critics: Government can now monitor any citizen 24h a day and it's legal. http://www.wired.com/threatlevel/2012...
Dawkin interview with atheist rabbi: http://c3413158.r58.cf0.rackcdn.com/1...
Published on January 07, 2012 01:10


